Redan på 1990-talet sökte sig Magdalena till London, men då ingen lämplig tjänst fanns för Petter, hennes man, blev hon kvar i Västerås. Där varierade tjänsterna under åren som gick. Parets barn växte upp och så för några år sedan dök tillfället upp igen. Och nu fanns där en tjänst som skulle kunna passa även maken.
Sedan 2022 arbetar Magdalena som komminister i London. En tjänst som även inkluderar ett ansvar för orterna utanför storstaden.
– Vi har 13 orter som vi besöker 1 gång per termin, berättar Magdalena.
Vissa orter har man besökt under lång tid, andra, såsom Bath och Glasgow, är nya.
– Det gäller hela tiden att utvärdera. Exempelvis i Bath, där hade en person länge varit i kontakt med oss – men vi besökte ju regelbundet Bristol, som ligger väldigt nära. Men vi hörsammade önskemålet och idag kommer 20–25 personer till träffarna.
Vid träffarna firar man mässa eller andakt och äter mat tillsammans. Många av de som deltar har en bakgrund inom kyrkan i Sverige. En stor andel tillhör gruppen daglediga men vissa orter präglas mer av studenter eller yrkesarbetande personer, då får träffen anpassas för att passa tidsmässigt. Kanske blir det en kvällsgudstjänst och fika. De nätverk som byggs upp är viktiga för många och man gör även hembesök vid behov när tid finns.
– Det händer också att vi har dop i samband med gudstjänster utanför London, när vi lyckas hitta en tid som passar såväl familjen som mitt schema, säger Magdalena.
Vigslar har man dock endast rätt att hålla i kyrkan i London.
Förutom via webbsida, nyhetsbrev och e-post når man också nya till träffarna genom att använda de olika facebookgrupper som finns.
När jag frågar Magdalena om hon har några minnen av något specifikt tillfälle under hennes resor runt Storbritannien och Irland behöver hon inte tänka länge.
– Jag minns den där svenska mannen som för första gången i sitt liv tog nattvard, säger hon med ett leende.
– Och en annan man, i en annan ort, som bott i Storbritannien många år men nu blivit övertalad av sin son att följa med till en av kyrkans träffar. Mannen uppskattade verkligen att hitta till vår svenska gemenskap och reagerade väldigt positivt på framförallt tonen i gudstjänsten.
Magdalena pratar vidare. Hon har fler minnen och möten att berätta om. Den lilla isländska familjen som bara råkat besöka kyrkan man höll svensk gudstjänst i, och sonen som kände igen språket – svenskan. Hon berättar också om svenska turister som hittar till kyrkan i London. Om svenska konfirmander som kommer med sina familjer för att fira gudstjänst.
– Vi livesänder några gudstjänser varje år och spelar in vissa i förväg för att sända online i samband med att vi har stängt.
Initiativet till streamade eller inspelade gudstjänster föddes under åren med coronapandemin och har alltså i en liten utsträckning fått leva vidare.
– Det är tillräckligt många som tittar för att det ska kännas värt det, säger Magdalena.
Bland de gudstjänster man brukar streama hör Allhelgonagudstjänsten.
– I år testade vi också att ha en samtalsgrupp online under fastan, berättar hon.
– Vi var åtta personer från olika hörn av Storbritannien. Det var fint att kunna mötas så också och samtala om tro och vardag.
För just att få tala ”sitt hjärtas språk” är viktigt för många.
– För en del är våra träffar den enda gång de får tillfälle att tala svenska, avslutar Magdalena.
Men nätverken som skapas, eller förstärks, av träffarna med Magdalena och hennes kollega Kerstin, diakon i församlingen, sträcker sig även utanför kyrkans mötesplats.
– Nyligen var vi i Inverness i Skottland för en begravningsgudstjänst av en församlingsmedlem, berättar Magdalena.
Inverness är en av de platser man regelbundet besöker, så där och i området runt omkring, finns sedan tidigare en grupp svenskar.
– Flera personer ur vår vanliga mötesgrupp kom åkandes till begravningen och när någon i gruppen inte kan ta sig dit själv så ställer andra upp och skjutsar. Så också denna gång.
Ett bra exempel på ett viktigt nätverk.
– I en del grupper blir det en gemenskap som är mer än bara det att vi samlar ihop dem några gånger per år. De tar hand om varandra även när vi inte är där. Och delar både glädje och sorg ihop, säger Magdalena.
Text och foto: Åsa Höjer
Lämna ett svar