Jag ville ge något tillbaka, till barnen och till kyrkan i utlandet.

Vi har gjort en intervju med Linnéa Nordin som skrivit barnboken Knut och kyrkan i solen. Knut och kyrkan i solen är en berättelse om förändring, trygghet, tro och igenkänning – genom ögonen på ett barn.

Hur kom idén till att skriva en barnbok om Knut?

Det började egentligen med mina år utomlands. Jag har bott på flera olika platser och där haft kontakt med Svenska kyrkan i utlandet, vilket betytt otroligt mycket för mig. På senare år har jag även rest med min familj och mött kyrkan i andra länder. Alltid med samma varma, hemtrevliga känsla.

När jag väl var hemma igen kände jag att jag ville engagera mig på något sätt, men visste inte riktigt hur. Då dök det upp ett möte inför kyrkans 400-årsjubileum, där vi skulle komma med idéer. En av idéerna som nämndes var just att ta fram en barnbok. Jag nappade direkt och kontaktade dem efteråt med en idé som de tyckte lät jättebra. Det var fantastiskt att få den chansen. Däremot kunde jag inte illustrera men så kom Josefin Angerbjörn in som illustratör och allt föll verkligen på plats.

Hur såg själva skrivprocessen ut? Hur bär man sig åt när man skriver en barnbok?

Jag har studerat lite kring skrivande och vet ungefär hur man bygger upp en barnbok. Jag brinner för att prata om känslor med barn, så det blev en naturlig del av berättelsen. Inspirationen kom också från en resa min familj gjorde till Spanien, där vi träffade barn som faktiskt levde det här livet, att flytta och bo utomlands. De mötena väckte många tankar och känslor.

Jag skrev ett första utkast, men en barnbok är långt ifrån färdig bara för att texten finns. Illustrationerna är minst lika viktiga. När Josefin kom in i processen blev allt levande på riktigt. Hon fångade känslorna i ansiktena, men lämnade också utrymme för samtal med barnen.

För mig var det också viktigt att boken skulle innehålla en liten handledning för den som läser. Jag ville att den skulle kunna användas, inte bara ges ut.

Har du testat boken på barn i din närhet?

Ja, jag har bollat både text och illustrationer med barn som jag känner. De är helt fantastiska på att ge feedback, raka, ärliga och spot-on. Men jag har ännu inte fått hem min tryckta kopia. Jag tittar i brevlådan varje dag!

Vad är speciellt att tänka på när man skriver för just 3–6-åringar?

Det finns vissa skrivtekniker som fungerar särskilt bra för den åldern. Upprepningar, till exempel, barn älskar det. Enkla ordval är också viktigt. Jag bytte ut många ord för att göra texten så lättbegriplig som möjligt. Det handlar om att barnen inte ska behöva anstränga sig för att förstå, utan kunna leva sig in i berättelsen.

Har arbetet med boken gett dig blodad tand att skriva fler barnböcker?

Absolut! Jag hoppas verkligen att det blir fler. Jag har alltid älskat att skriva och har mängder av gamla berättelser sparade sedan jag var barn och tonåring. Jag har dessutom jobbat mycket med barn och utbildat mig till lärare, så det känns som att pusselbitarna finns där. Det är bara tiden och tillfället som måste dyka upp.

Den här gången var det dessutom en väldigt smidig process eftersom Svenska kyrkan redan hade kontakter med förlag och allt praktiskt runt omkring. Jag fick fokusera på det roliga, själva skrivandet.

Du beskriver en stark relation till Svenska kyrkan i utlandet, vad betyder den för dig?

Den har betytt enormt mycket, både när jag var ung och bodde utomlands utan familj och senare när jag rest som vuxen med mina barn. Det har varit en trygg punkt som gett den där känslan av ”hemma fast inte hemma”. Jag ville ge tillbaka något betydelsefullt, gärna riktat till barnen. Den här boken kändes som ett fint sätt att göra det.

Vad vill du skicka med till dem som läser boken?

Lyssna på barnen. Bekräfta deras känslor. För mig är det det viktigaste, alla känslor är okej. Boken kan väcka stora tankar och känslor, och därför hoppas jag att vuxna tar tiden att prata, prata och prata. Det är där magin händer.

Text: Suzanne Selin
Foto: Amanda Gasser