Vid ett tillfälle när jag arbetade i Phuket (2014–2018) skrev två oroliga föräldrar från ett annat land till mig och frågade om jag kunde tänka mig att göra ett fängelsebesök. Det gällde deras son.
Eftersom mitt uppdrag endast gällde svenska medborgare behövde jag fundera igenom saken. Jag övervägde tillsammans med min chef. Vi kom fram till att detta måste vi kunna ställa upp på.
Det tog några veckor att få alla nödvändiga tillstånd. När jag sedan reste till fängelset trodde inte fängelseledningen att jag skulle besöka den fängslade personen, eftersom vi inte hade samma nationalitet. Jag behövde ett specialtillstånd för detta. Efter ytterligare några turer fick jag det. Via fängelseledningen bestämdes en tid när jag skulle få träffa personen och jag åkte till fängelset.
En oväntad välsignelse
Väl där på besökstiden var det som vanligt: enormt mycket folk som ville träffa sina anhöriga. I vanlig ordning blev vi insläppta i ett slags väntsal. Där var redan mycket folk som pratade med sina anhöriga. Det fungerade så att besökarna satt på ena sidan av en stor vägg. Man fick prata med sin anhöriga via en telefon, samtidigt som man såg personen på andra sidan fönstret. Jag blev lovad att när min kontakt anlände till sitt samtalsbås skulle jag bli informerad om det.
Vid fängelsebesök var jag alltid klädd i prästskjorta.
Plötsligt ropade en man i 35–40-årsåldern, högt så att det hördes i hela väntsalen: ”Oh father, can you bless me?!?”
Jag blev helt ställd. Mannen var mycket glad att se en präst. Han stod upp i sitt bås. Han bad sin samtalspartner att lämna platsen för att jag skulle komma dit och välsigna honom.
Nästan lite vimmelkantig över att vara i allas fokus gick jag till båset för att välsigna mannen. Och insåg att jag faktiskt inte kunde komma på välsignelsen på engelska… Jag frågade om det gick bra att jag välsignade på svenska, vilket han tyckte.
Sedan följde ett samtal på ungefär 45 minuter i de vanliga telefonerna. När det var över ville han bli välsignad igen. Nu kom jag ihåg välsignelsen.
Samtalet som uteblev
Ungefär samtidigt kom vakterna med den man som mitt uppdrag ursprungligen gällde. De satte honom på stolen och sa att nu gick det bra att prata.
Han sa bara en enda sak: ”Jag har inget emot dig fader, men jag vill inte prata.”
– Kan jag hälsa något till dina föräldrar? frågade jag.
– Nej, de skulle inte förstå.
– Okej, sa jag.
Vakterna hade stått kvar hela tiden. De tog mannen och ledde iväg honom. Jag fick nu gå ut. På gården utanför kom vänner till den man jag samtalat med fram till mig. De tackade så jättemycket för att jag engagerat mig och sa att det var skönt att präster faktiskt kom till fängelser.
Så var det dags att åka. I bilen tänkte jag på att det väldigt sällan blir som jag tänkt när jag arbetar för Svenska kyrkan i utlandet. Men det brukar bli ganska bra, fast på ett oväntat sätt.
/Erik Stenberg-Roos
Kommentera det här inlägget