Efter att ha arbetat på fyra stationer inom Svenska kyrkan i utlandet är det ett speciellt minne som jag alltid bär med mig. Detta hände 1977 i Alexandria, Egypten.
Rädslan för kolera ökar i landet. Ett litet danskt skepp har den gångna månaden fått staden Alexandria och hela Egypten att frukta koleran. Någon gång i slutet av 1800-talet utrotade vi koleran i Sverige, men här blossar den upp med jämna mellanrum, senast för en månad sedan.
Den danska båten Helle Skou kom med last från Beirut i Libanon. Ombord finns en mycket sjuk hovmästare. Kaptenen anropar förgäves Alexandrias hamn. De vill ha omedelbar läkarhjälp till den dödligt sjuke hovmästaren. Den rätta hjälpen uteblir och hovmästaren dör. Hela tiden finns hans maka med ombord. Efter dödsfallet ber änkan om sjömansprästens medverkan vid begravningen till sjöss. Innan jag går ombord på speedbåten, för att bli körd ut till fartyget, får jag svälja ett litet gult piller som ska skydda mig mot koleran. Här får nu sjömanskyrkan gå på Herrens direkta bud och befallning. Ingenting får i en sådan stund vara viktigare än den människa eller besättning som har drabbats av sorg.
Det jag möter denna måndag är ett fartyg som är märkt av sorg. Det är en iskall tystnad, en bitterhet och saknad utan gräns som först möter mig när jag går ombord. Detta båtbesök är inte som de man vanligtvis brukar göra i hamnen. När jag kommer upp från lejdaren är det första kaptenen säger till mig: – ”Du vågar komma hit. Vi är alla smittade.”
Smittorisken är fortfarande stor. Det talas i land om nya sjukdomsfall. Inte ens Alexandrias lotsar vill ha med skeppet att göra. Båten får inte komma till kaj så länge den döde sjömannen finns ombord. Här kan och får inte en sjömanskyrka svika sin uppgift.
Vi går 20 sjömil ut i Medelhavet för att säga farväl till hovmästaren. De sjömilen känns oändligt långa. Plötsligt blir allt tyst. Båtens motorer har stannat. Den danske prästen Kaj Munk hjälper mig att formulera det oundvikliga: – ”Så närmade sig döden, den onda hemska döden, ett steg för varje dag, förlamning, medvetslöshet. Men till slut, den sista ryckningen kring läpparna, ett litet rop, ett överraskningens skri, var det så underbart att äntligen få lov att gå in.”
Vi sjöng, vi bad, vi grät tillsammans kring den flaggsvepta kroppen. Allt var så stilla. Hav och himmel hade blivit ett. Ingen kunde säga vad som var hav eller himmel. Vi fick alla längs relingen stå och betrakta hur något stort och vackert blev synligt för våra ögon.
Denna händelse utanför Alexandrias hamn i Medelhavet har, mer än något annat jag varit med om under mer än 50 års prästgärning, präglat mig och gett mig kraft och styrka.
Robert Carlin, sjömanspräst i Alexandria åren 1977–79, 1990.
Kommentera det här inlägget