Efter två rika London-år och två år som kyrkoherde i Sverige fick jag erbjudande om att bli svensk präst i Australien. Visst tvekade vi i familjen innan vi bestämde oss för att acceptera erbjudandet, men till slut tog flyget oss efter många mellanlandningar till landet Down Under.
I Melbourne upplevde jag att Svenska kyrkan i utlandets flaggskepp var beläget. Det gamla guvernörsresidenset hade i samband med olympiaden 1956 förvärvats. Här hade vi öppet hus veckans alla dagar och fann glädje i att ta emot många besök. Båtbesöken hade hög prioritet och sightseeing med sjöfolk var vanliga.
Ännu en gång fick vi uppleva spänningen i att integrera våra barn i en främmande miljö. Alla fyra hamnade i statliga skolor som visade sig vara mycket bra. Vår yngsta sexåring fick i Primary School känna på att vara i en klass med 14 olika nationaliteter. Jobbigast hade nog vår äldsta flicka, som fick uppleva den viktorianska moralen i sin flickskola, men hon, liksom vår äldsta pojke, fick sina slutexamina som berättigade dem till fortsatt universitetsutbildning i Sverige.
Kyrkans vardag och möten
Kyrkan i Melbourne var bas för Svenska kyrkan i utlandets verksamhet i hela Australien. En gång i månaden hade jag gudstjänst på Flying Angel i Sydney. Därför kunde jag kombinera konfirmandundervisning för Sydney- och Melbourne-ungdomar, femton stycken. Jag fick också förmånen att besöka Canberra, Brisbane, Adelaide och Perth några gånger. I Brisbane bildades ett svenskt församlingskyrkoråd.
När jag nu väljer att berätta om ett av de många mötena under våra fyra Australien år får det handla om Martin (som naturligtvis hette något annat). Upprinnelsen var ett telefonsamtal till kyrkan. En läkare på Bethlehem Hospital på Orrong Road, ett av stadens fattigsjukhus, ville tala med mig. ”Vi har skrivit in en patient som vi tror är svensk. Vi vill att du kommer hit och kontaktar honom.” (Att man inte kunde vara säker på människors identitet var inte märkvärdigt i ett land där många menade att det var ett ingrepp i den personliga integriteten att kräva identitetshandling av var och en.) Naturligtvis for jag över till sjukhuset och blev guidad till mannen av okänd nationalitet. Vid mötet med honom stod det genast klart att min uppgift inte skulle bli lätt. Han hade ett öppet cancersår i halsen och det var tydligt att han saknade röstorgan. Jag sökte kontakt ömsom på svenska, ömsom på engelska. ”Kommer du från Göteborg, from Gothenburg. Perhaps are you from Norrland, from Northern Sweden?” Inget kontaktförsök kröntes med framgång. Jag var beredd att lämna honom och avge min negativa rapport. Precis innan jag nådde dörren till korridoren, säger jag på ren svenska: ”Vet du vad nattvarden är för något?” Nu först upplevde jag att vi fått kontakt. Han nickade, och jag kunde se hur såret i halsen smärtade. Mannen är svensk! ”Om du vill är jag tillbaka om två timmar, och då har jag med mig vad vi behöver för att fira nattvard tillsammans.” Sköterska underrättades och när jag kom tillbaka hade rummet ställts i ordning med vit duk på nattygsbordet. Jag upplevde ett mäktigt tempel, minst lika mäktigt som All Hallows Church i London och S:t Patrick’s Cathedral i Melbourne, där jag fått tjänstgöra på olika sätt. Nu var det enkla sjukrummet en katedral. Efter några dagar hade jag begravningsgudstjänst för den nyblivne vännen i Svenska kyrkan.
Staffan Rönnegård
Foto: Jonatan Sagemo
Kommentera det här inlägget