Nu i augusti 2025 är det exakt fyrtio år sedan jag klev av tåget vid Gare du Nord i Paris och möttes av den äldste sonen i min au pair-familj. Jag skulle ta hand om tre barn och studera franska, konst och arkitektur under ett år. När jag klev ur hissen vid familjens lägenhet kastade sig en liten fyraåring om min hals. Det var en onsdag, och i Paris kände jag ingen.
Enda dagen i veckan som jag skulle vara ledig var söndag, och för mig kändes det självklart att bege mig till Svenska kyrkan på rue Médéric. Där kände jag mig hemma, eftersom jag hade fått sova där på en campingsäng i källaren en vecka sommaren innan. Under några år på 1980-talet kunde man skriva till kyrkan och fråga om man fick bo där några dagar när man var ute och reste.
Denna första söndag, just när jag klev in genom kyrkans entrédörr, fastnade mina ögon på en blond tjej som satt i soffan längst in till vänster. Hon satt där och snyftade, och jag gick raka vägen dit och frågade varför hon grät. Hon berättade att hon var au pair sedan två veckor tillbaka och hade hamnat hos en förfärlig familj. Där grundlades vår vänskap – Marikas och min. Efter att ha ätit av de hembakade bullarna i kyrkan begav vi oss ut i Paris och tillbringade hela dagen tillsammans.
Ett par veckor senare blev jag akut sjuk en söndagsmorgon och låg kvar i sängen, oerhört ynklig. En stund senare knackade det på dörren, och det var Marika, som hade fått ett infall att bara dyka upp. Det var första gången hon kom dit. Känslan av att inte vara ensam kommer jag aldrig att glömma.
Vänner för alltid
Min dagbok är fylld med detaljer om hur vi bestämde tid och plats för våra möten, ibland varje kväll, ibland med några dagars mellanrum. Det var före mobiltelefonernas tid, och det framstår som otroligt att vi alltid hittade varandra. Vi gick på utställningar, bio, teater, konserter, opera, restauranger och caféer där vi åt glass. På helgerna åkte vi utanför stan och såg på de flesta slott som finns att se. Sent på hösten bakade vi lussekatter i Svenska kyrkan, och vi lussade för min franska familj, vilket de ännu minns.
Marika bodde vid en metros ändhållplats, medan jag hade turen att bo i en egen studio i första arrondissemanget vid Louvren och Hallarna, så det var ofta hon stannade kvar hos mig över natten. Vid jul åkte Marika hem för att läsa franska på universitetet i Sverige, medan jag stannade kvar.
Marika och jag har sedan dess följts åt, även om vi alltid har bott på olika platser. Vi har tågluffat flera gånger, gjort bilutflykter, rest runt i USA och varit med om oändligt många händelserika dagar tillsammans. Vi har stöttat varandra i livets sorger. Bara vetskapen om att Marika tänker på mig ger mig styrka. Vi känner varandra utan och innan, och våra telefonsamtal är självklara även om det ibland går lite tid mellan dem. Det finns ingenstans där jag känner mig så ompysslad som när jag får krypa ner i en nybäddad säng hos Marika och hennes familj.
Hundra år av vänskap
En parallell historia som vår går att berätta om min mormors svägerska Hanna, född 1901. Som femtonåring reste hon från Skåne till Köpenhamn för att arbeta hos en välbeställd familj. Hon kände ingen där i övrigt. Hennes första söndag gick hon till Svenska kyrkan, och där mötte hon Betty, en annan svensk flicka som även hon arbetade hos en rik familj. Från den dagen blev de oskiljaktiga.
I början av 1920-talet reste de tillsammans till Chicago, där Hanna senare träffade min mormors bror och blev kvar hela sitt liv. Betty valde att flytta tillbaka till Sverige när hon blev äldre. De brevväxlade intensivt, och Hanna reste alltid till Skåne för att träffa henne varje gång hon var i Sverige. Deras vänskap varade i åttio år. Hannas familj berättar deras historia med värme fortfarande efter mer än hundra år.
Kristina Bergqvist
Kommentera det här inlägget