Visioner som blev verklighet

Författad av Erik Ruuth, Juli, 2026. 400-årsjubileet för Svenska kyrkan i utlandet – en jubileumsresa till Oberá

Det finns resor som planeras med kalender, resväska och karta. Och så finns det resor som Gud förbereder långt innan biljetten ens är bokad. Jag tror att vår resa till Oberá tillhör den senare kategorin.

När Svenska kyrkan i utlandet firar sitt 400-årsjubileum är det naturligt att blicka tillbaka. Men detta jubileum handlar inte enbart om historia. Det handlar också om visioner – visioner som bröder och systrar i Kristus en gång bar i sina hjärtan och som med tiden blivit verklighet.

I Oberá, mitt i den röda jorden i Misiones, lever fortfarande det arbete som en gång inleddes av pastor Nils Bååthe, med stöd av ärkebiskop Nathan Söderblom, och som senare fördes vidare och befästes av pastor Anders Ruuth. Det var för att möta denna levande historia som Marcela och jag reste till Oberá.

När vi tänker på Svenska kyrkan i utlandet går tankarna ofta till sjömanskyrkorna, till världens stora hamnar och till de tusentals svenskar som genom århundradena levt långt från sitt hemland på grund av arbete, studier, tjänst eller mission.

Men detta jubileum firas också på en oväntad plats – långt från havet, i resterna av urskogen i nordöstra Argentina, mitt i provinsen med den röda jorden, Misiones. Där, under ett tropiskt klimat där orkidéer växer vilt, bevarar en luthersk församling med djupa svenska rötter ett arv som sträcker sig över mer än ett sekel.

De första nybyggarna som kom hit gav sig inte ut på resa av äventyrslust. De korsade Atlanten därför att de behövde överleva och finna en trygg plats där de kunde börja ett nytt liv. Med sig förde de långt mer än sina ägodelar. De tog med sig sitt språk, sina traditioner och framför allt en orubblig tro som de skulle bära vidare och överlämna till kommande generationer.

När planerna på denna resa till Oberá tog form trodde Marcela och jag att vi helt enkelt skulle hålla ett föredrag om Lina Sandell och Nils Bååthe, sjunga några psalmer på svenska och delta i de högtider som församlingen hade planerat.

Resan kom emellertid att bli något mycket större.

Den blev ett möte med människor som bär denna historia inom sig och som – ofta utan att själva fullt ut inse det – fortsätter att förverkliga de visioner som en gång lade grunden till Svenska kyrkans närvaro i denna del av världen. Gud hade förberett en tid av lärande, lita på honom och andlig fördjupning.

Marcela Fernandez och Erik Ruuth i Svenska Kyrka i Oberá.

Förgätmigej – ”Nomeolvides”

Vårt första möte kom också att bli en symbol för hela resan.

Vi deltog i en sammankomst med pensionerade lärare från Instituto Carlos Linneo, en skola som grundades av den svenska församlingen i Oberá. Efter många år i skolans tjänst fortsätter de att träffas regelbundet. Gruppen har valt ett namn som med stor enkelhet uttrycker deras uppgift: Nomeolvides, det spanska namnet på den lilla blå blomma som på svenska heter Förgät mig ej.

Det hade knappast gått att välja ett mer passande namn.

Precis som blomman symboliserar minne och trofasthet vårdar dessa kvinnor skolans historia. De vårdar också den vänskap som vuxit fram mellan tidigare kollegor och håller sitt engagemang för nya generationer levande. Trots att deras yrkesliv sedan länge är avslutat följer de fortfarande skolans utveckling och söker ständigt nya sätt att hjälpa till när behov uppstår.

Under dagarna i Oberá insåg vi att detta första möte över en kopp te redan hade förutsagt innebörden av hela vår resa.

Gång på gång mötte vi människor som levde upp till samma namn.

Överallt träffade vi kvinnor och män som vägrade låta historien falla i glömska.

Lärarinnor i gruppen Nomeolvides (Förgät mig ej)

Middagar fyllda av berättelser

En av de första kvällarna blev vi varmt mottagna i hemmet hos Esther ”Chachi” Andersson och hennes make Allan Bertoldi Albrechtsen.

Runt middagsbordet förvandlades samtalet snart till en levande resa genom församlingens historia. Ur några enkla kartonger plockades gamla fotografier fram. Med hjälp av dem blev människor, händelser och minnen åter levande, och varje bild väckte nya berättelser, leenden och gemensamma minnen.

Särskilt gripande var berättelserna om Uppsala domkyrkas körs besök i Oberá – en händelse som än i dag väcker glädje bland många församlingsmedlemmar och som blivit en del av församlingens kollektiva minne.

Efter middagen bjöd Chachi med oss ut i sin trädgård. Det var en scen som skulle upprepas gång på gång under vår vistelse i Oberá. Varje familj öppnade stolt dörren till sin trädgård och visade en enastående rikedom av tropiska växter och exotiska arter, många helt okända för oss.

Vi förstod snart att dessa trädgårdar inte bara var en källa till stolthet. De var också ett uttryck för den djupa kärlek till den jord som hade tagit emot deras familjer för mer än hundra år sedan.

Under resans gång insåg vi gång på gång att historien i Oberá sällan enbart bevaras i dokument eller arkiv.

Den lever framför allt i människors minnen, i deras berättelser, i deras fotografier, i deras trädgårdar och i den djupa stolthet de känner över att tillhöra denna gemenskap.

Från vä: Allan Bertoldi Albrechtsen, Marcela Fernandez, Esther ”Chachi” Andersson, och Erik Ruuth

Lina Sandell – en röst som fortfarande lever

Jag har lärt mig att det finns en särskild egenskap med att resa tillsammans med Marcela: man vet aldrig exakt när Lina Sandell kommer att dyka upp i ett samtal – men man vet med fullständig säkerhet att hon förr eller senare kommer att göra det.

Det mest fascinerande är att det bara dröjer några minuter innan alla andra också talar om Lina Sandell.

En av resans mest uppskattade programpunkter var föredraget för församlingens svenska damgrupp, där vi berättade om Lina Sandells liv och gärning.

Vi talade om väckelserörelsernas andliga sammanhang, om hennes livsväg, om den djupa tro som bar henne genom svåra prövningar och om hur hennes psalmer än i dag fortsätter att följa miljontals lutheraner världen över.

Föredraget avslutades med att vi sjöng Tryggare kan ingen vara på svenska och Día en día (Blott en dag, ett ögonblick i sänder) på spanska.

Men det mest gripande ögonblicket kom först därefter.

Flera av församlingens äldre medlemmar fortsatte spontant att sjunga psalmen på svenska – helt utantill.

För ett ögonblick tycktes nästan ett helt sekel försvinna.

Psalmerna levde fortfarande kvar i människors hjärtan och förenade generationer genom samma tro.

Efteråt samlades vi till det traditionella kyrkkaffet med hembakade kakor och bakverk, goda samtal och ett varmt mottagande från församlingen.

Ett särskilt känslosamt ögonblick var när ett inramat fotografi av Lina Sandell placerades i kyrkans läsrum.

Innan vi skildes åt uttryckte flera en önskan om att föredraget skulle kunna hållas ännu en gång, så att fler församlingsmedlemmar skulle få möjlighet att ta del av det.

Jag misstänker att Lina Sandell vid det laget hade fått ytterligare några beundrare.

Damgruppen som lyssnade på Lina Sandell föredraget.

Ett möte med historien

Efter denna samling besökte vi Nena Eriksson, som i dag är 93 år gammal.

Nena döptes av pastor Nils Bååthe och tillhör därmed den generation som fortfarande bär personliga minnen av mannen som lade grunden till Svenska kyrkans arbete i Oberá.

Hon utgör dessutom en levande länk till de svenska familjer som först emigrerade till Brasilien och därefter slog sig ned i Misiones.

Att sitta ned och samtala med henne var som att öppna ett levande historiskt dokument.

Med en imponerande klarhet berättade hon om människor och händelser som för de flesta sedan länge tillhör historien.

När vi lyssnade blev det tydligt hur nära pionjärtiden fortfarande känns i Oberá.

Nena tog emot oss tillsammans med sin dotter, sitt barnbarn och sitt barnbarnsbarn – fyra generationer samlade under samma tak.

Innan vi tog farväl sade hon, djupt rörd, att hon inte bara mindes min far, Anders Ruuth, och hans pastorstid, utan också min mor Margareta, som alla kärleksfullt kallade ”Pastorella”.

I det ögonblicket förstod jag att Svenska kyrkans historia för många familjer i Oberá inte är ett kapitel i en historiebok.

Den har ett ansikte.

Den har en röst.

Den har namn.

Besöket hos Nena Eriksson med familj och besökare.

Historien lever vidare

Ett av de mest minnesvärda besöken gjorde vi hos syskonen Elly och Ingvar Källsten.

Elly, som idag är 95 år gammal och församlingens äldsta medlem, arbetade under många år som sjuksköterska både i Sverige och Norge innan hon återvände till Oberá. Tillsammans med sin bror Ingvar berättade hon om familjens historia och om deras far, Hilmer Källsten, en av pionjärerna i Villa Svea.

Genom deras berättelser blev de svenska nybyggarnas första år i Misiones åter levande.

Ingvar berättade också historien om det gamla Hackåskapellet.

Med ett leende återgav han den lokala traditionen om hur kapellet fått sitt namn. Byggnaden kallades Hackås därför att nybyggarna brukade förvara sina hackor där medan de arbetade ute på sina odlingar.

Om detta verkligen är den historiskt korrekta förklaringen eller en berättelse som vuxit fram genom åren är kanske av mindre betydelse.

Det viktiga är att historien speglar pionjärernas vardag och visar hur minnen och traditioner förs vidare från generation till generation.

Besöket avslutades med att vi tillsammans bad Fader vår och därefter sjöng Tryggare kan ingen vara – utan psalmböcker och helt utantill.

Än en gång blev vi påminda om hur det svenska psalmarvet fortfarande lever bland många av församlingens äldsta medlemmar.

När taxin kom för att hämta oss stod Elly och Ingvar kvar vid grinden till sitt hem.

Med händer märkta av ett långt liv vinkade de åt oss utan att ta blicken från bilen medan den långsamt försvann bort längs vägen, tills deras gestalter till slut upplöstes i fjärran.

Tack, Gud, för att du gav oss möjligheten att få be och sjunga tillsammans med dem.

Från vä: Marcela Fernandez, Elly Källsten, Erik Ruuth, och Ingvar Källsten.

En levande församling

Under helgen fick vi också möjlighet att möta flera av dem som idag bär ett stort ansvar för församlingens liv.

Vid olika tillfällen träffade vi Kyrkorådets Ordförande Daniel Behler och församlingens juridiske representant John Kleiven.

Senare fick vi också möjlighet att samtala med pastor Fabián Paré och hans hustru Mariela Paré.

Samtalen kretsade kring församlingens framtid, dess möjligheter och utmaningar samt hur det arv som tidigare generationer lämnat efter sig kan förvaltas och utvecklas.

Det blev tydligt att den svenska traditionen inte enbart tillhör det förflutna.

Den utgör fortfarande en levande del av församlingens identitet.

Damgruppen med pastor Fabián Paré (längst till vä) och hans fru Mariela (näst längst till hö).

Nils Bååthe och arbetet i Oberá

Söndagens föredrag ägnades åt pastor Nils Bååthe och den avgörande roll han spelade för uppbyggnaden av den svenska verksamheten i Oberá.

När ärkebiskop Nathan Söderblom sände Bååthe till Argentina kunde ingen ana vilken betydelse detta beslut skulle få.

Under närmare två årtionden blev han länken mellan Sverige, Buenos Aires och de svenska kolonierna i Misiones.

Han organiserade de regelbundna pastoralresorna till Oberá, verkade för att syster Sigrid skulle komma till kolonin och samlade ekonomiskt stöd i Sverige.

Genom kontakten med Alarik Myrin blev det möjligt att förverkliga den donation som gjorde det möjligt att köpa den mark där kyrkan senare skulle byggas.

På detta sätt lades grunden till den församling som än idag lever och verkar i Oberá.

Bååthes livsgärning visar hur långsiktiga visioner, uthållighet och samarbete mellan människor på olika kontinenter kunde ge upphov till ett arbete som fortfarande bär frukt mer än hundra år senare.

Erik Ruuth föreläser om pastor Nils Bååthe.

Ett jubileum på två språk

Före föredraget lästes ärkebiskop Martin Modéus bön med anledning av Svenska kyrkan i utlandets 400-årsjubileum, först på svenska och därefter på spanska.

Det blev ett stilla och högtidligt ögonblick som påminde oss om att en och samma kyrka fortfarande förenar människor som lever på olika kontinenter.

Med anledning av jubileet överlämnades jubileumsboken 1626–2026, utgiven till Svenska kyrkan i utlandets 400-årsfirande, till församlingsrådets ordförande Daniel Behler.

Samtidigt fick pastor Fabián Paré boken Den heliga mässan, skriven av Adam Hirshals Illi och utgiven av Svenska kyrkan i Malmö.

Dessa gåvor blev en symbol för de levande banden mellan Svenska kyrkan och den lutherska församlingen i Oberá.

Efter gudstjänsten samlades hela församlingen till det traditionella kyrkkaffet.

Samtalen fortsatte runt borden medan den stora jubileumstårtan – särskilt bakad för att fira Svenska kyrkan i utlandets 400-årsjubileum och dekorerad med både den svenska och den argentinska flaggan – sakta försvann under det glada firandet.

Erik Ruuth överlämnar jubileumsboken till Kyrkorådets ordförande Daniel Behler.

Församlingen firar SKUTs 400 år med en enkom beställd tårta.

Tre generationer runt samma bord

Familjen Kleiven bjöd hem oss på en traditionell argentinsk asado, där samtalen fortsatte långt in på eftermiddagen.

Det är nästan omöjligt att med ord beskriva den generositet som präglar varje familj som öppnar sitt hem för sina gäster.

Sverre och Anita Kleiven, som var unga under de år då min far Anders Ruuth tjänstgjorde som pastor i Oberá, delade generöst med sig av sina minnen från den tiden.

De berättade om gudstjänsterna, ungdomsarbetet, församlingslivet och den starka gemenskap som kännetecknade dessa år.

Särskilt gripande var det att höra Sverre Kleiven berätta om sina egna minnen av pastor Nils Bååthe.

Runt samma bord möttes på sätt och vis tre generationer av församlingens historia.

Minnet av Bååthes pionjärinsats levde fortfarande kvar hos Sverre.

Åren då Anders Ruuth var pastor levde vidare både hos Sverre och Anita.

Och vi tog emot deras berättelser med insikten att de nu också blivit en del av vårt eget minne.

Från vä: Anita Davidsen de Kleiven, Marcela Fernandez, Sverre Kleiven, och Erik Ruuth.

Visioner som blev verklighet

När resan närmade sig sitt slut stod det klart att det viktigaste inte var de många fotografier vi hade tagit.

Det var berättelserna.

Pionjärerna korsade Atlanten i sökandet efter en plats där de kunde börja ett nytt liv.

Vi reste tusentals kilometer för att möta frukten av deras beslut.

Mellan dessa båda resor ligger mer än ett sekel.

Men de förenas av samma tro på Jesus Kristus.

Detta är berättelsen om människor som troget burit sin församling genom generationer.

Om psalmer som fortfarande sjungs på svenska.

Om minnen som ännu bevarar pastor Nils Bååthe levande.

Om Sankta Lucia-firanden mitt i regnskogen.

Om Fader vår, som fortfarande bedes på modersmålet.

Och om dem som en gång var unga under Anders Ruuths och Sven-Arne Flodells tid som pastorer i Oberá och som idag blivit denna församlings minnesbärare och förvaltare.

Kort sagt är det berättelsen om en kyrka som fortfarande fullföljer samma uppdrag.

När Svenska kyrkan i utlandet nu firar 400 år påminner Oberá oss om att kyrkans historia inte bara skrivs i storstäder eller i katedraler.

Den skrivs också i små församlingar, långt från hemlandet, där kvinnor och män med trofasthet och uthållighet för vidare det arv de tagit emot av tidigare generationer.

Kanske är detta den tydligaste bilden av vad ett 400-årsjubileum egentligen handlar om: visioner som bröder och systrar i Kristus en gång bar i sina hjärtan, som blivit verklighet och som fortfarande lever vidare genom människorna och det arv de lämnat efter sig.

Firandet av SKUTs 400 år i Oberá Kyrkans läsesal.