Svenska kyrkan var den kanske viktigaste platsen under mitt år i London. Jag flyttade dit något år efter studenten. Utan jobb och boende skulle jag testa vingarna själv i världens bästa stad.
Även om det är en miljonstad märkte jag snabbt att det var lätt att bli ensam i London. Lyckligtvis visste jag redan innan jag flyttade att Svenska kyrkan öppnade upp för ungdomar en kväll i veckan. Det var förvisso alltid öppet, men den kvällen samlades andra i samma situation. Så det blev ett måste för mig varje vecka. För varje besök kände jag mig mindre och mindre ensam när jag fick nya bekantskaper och i trygghet kunde prata med andra med ungefär samma tankar, bakgrunder och värderingar.
Men det var inte en av dessa kvällar som blev viktigast under mina besök i Svenska kyrkan i London. En kväll i mars var jag nära att ge upp hoppet om London och flytta hem igen. Jag hade fått sparken från ett caféjobb, hade inte hittat några riktigt bra vänner och hoppade mellan olika korta lägenhetskontrakt. Allt kändes trist. Jag bestämde mig för att se Melodifestivalen i kyrkan – det var någon deltävling. Jag kom lite sent och såg att det var fullt överallt. Men längst bak fanns det gott om plats. Jag satte mig på en stol längst bak.
I stolen bredvid satt en tjej från Kalmar i ungefär samma ålder. Det var lite stelt till en början och vi sa inte så mycket, men började prata mer och mer. Det blev jättetrevligt och vi skrattade tillsammans hela kvällen. Hon var au pair och hade bra koll på stan och livet i London. Vi klickade verkligen direkt. Men när röstningen nästan var klar sa hon bara hej då och gick. Snopet och besviket satt jag kvar och tänkte: ”Jaha, där försvann ännu en kompis. Nu åker jag hem till Sverige igen.”
Men någon dag senare trillade det ner ett meddelande på Facebook: ”Hej! Vad trevligt att träffas på Melodifestivalen. Förlåt för att jag inte sa hej då ordentligt. Jag och en vän ska ses i Hyde Park idag. Vill du hänga med?” Sedan den dagen hängde vi mer eller mindre varje dag i London, blev väldigt bra vänner som gjorde allt möjligt kul tillsammans och träffade många nya vänner. Vi är än idag goda vänner.
Allt började alltså med att jag satte mig på en slumpmässig stol på Melodifestivalen i Svenska kyrkan i London. Efter det blev min tid i London hur rolig som helst, och vi har ofta pratat om vad som hade hänt vår kompisgrupp om jag hade satt mig på en annan stol – eller inte gått till kyrkan alls.
Så tack Svenska kyrkan i utlandet för gemenskap, värme och Melodifestivalsvisningar.
Sebastian Ahokas
Foto: Pexels
Kommentera det här inlägget