Att arbeta i Svenska kyrkan utomlands innebär ibland att det mest vardagliga får en helt annan betydelse. Jag har precis varit hemma i Sverige på semester. Och som utlandssvensk lär man sig snabbt att packa på ett lite annorlunda sätt. Det är inte främst kläder som fyller resväskan.
Det är Sverige.
Den här gången fick några dalahästar följa med tillbaka till Kanada. Små och stora träfigurer som kanske inte säger så mycket för den som bor i Sverige, men som är hårdvaluta på våra jul- och påskbasarer.
Med i väskan fanns också pärlsocker, nattvardsoblater, dop- och vigselbevis, blågula band, ättika och annat som plötsligt känns förvånansvärt viktigt när man bor på andra sidan Atlanten.
När jag några timmar innan flyget försöker få ner allt i väskan (och ber en kort bön att den skall klara viktgränsen) funderar jag över hur saker jag inte ens tänkte på när jag bodde i Sverige blivit så viktiga att jag är beredd att betala extra för att få med mig dem i väskan.
Och hur konstigt det än kan låta, så inser jag att det handlar om att vara kyrka.
För vad handlar vårt arbete i Svenska kyrkan i utlandet om?
Naturligtvis handlar det om gudstjänster, dop, vigslar, begravningar och själavård och allt däremellan. Men det handlar också om tillhörighet.
Om att skapa igenkänning. Om traditioner. Om gemenskap. Om att få känna att det här är också mitt hemma, trots att man befinner sig långt från Sverige.
Ibland gör vi det genom ett samtal eller en gudstjänst. Ibland genom en kopp kaffe och en kanelbulle. Och ibland genom en dalahäst på ett bord.
Det är lätt att underskatta betydelsen av sådant som känns självklart när man har det omkring sig. Men på avstånd förändras perspektivet. Det som bara är en sak hemma i Sverige kan bli en symbol för något mycket större när den färdats över en ocean.
Så ja, jag släpar fortfarande med mig svenska saker i resväskan och jag kommer förmodligen att fortsätta göra det. För vissa saker är helt enkelt värda både besväret och övervikten.
Vad är du beredd att betala övervikt för att få med dig?
Text och foto: Maria Scharffenberg, kyrkoherde, Svenska kyrkan i Toronto
Kommentera det här inlägget