Välkommen att ta del av julevangeliet som jag läser på YouTube!

 

 

Skärmklipp 2014-12-12 19.44.23

Min advents- och julhälsning i år kan du hitta på vår hemsida eller direkt på YouTube!

En av människors grundläggande rättigheter är möjligheten att fritt få utöva sin religion. En människas tro tar sig olika uttryck och fyller olika behov. Religion är för många människor en del av identiteten eftersom den berör tolkningen av livet som helhet, hennes handlande och förståelse av tillvarons mening. En människans tro är i ett perspektiv privat, i ett annat offentligt. Vi har ett inre rum där vi uppfattar oss relatera till något större än oss själva och samtidigt ett behov att uttrycka tron tillsammans med andra. Varje religion har sina riter där man tillsammans gestaltar samhörigheten med varandra och Det eller Den man uppfattar som helig.

Sverige har länge betraktats som ett av världens mest sekulariserade länder. I några perspektiv kan det säkert stämma. De traditionella formerna av utövandet av religion ser idag annorlunda ut. Kunskapen om de bärande berättelserna i den kristna tron är glömda av många. Men människan som sökande varelse är nog ungefär densamma även om gestaltandet av tro ibland har uttrycks på nya sätt. Ofta mer individuella.

Nu är vi i ett paradigmskifte. Det blir allt vanligare att man talar om religionens återkomst i vårt samhälle. Genom människor med rötter i andra kulturer, andra religioner eller andra kristna traditioner än de som varit dominerande i vårt land, har religionen blivit synligare. Kläder, mat- och fastetraditioner och uppmärksammandet av andra högtider har blivit en del av vår kultur. Människor ger också med ny frimodighet uttryck för sin tro eller sin livsåskådning i offentligheten. Till mångfalden hör också att det inte bara är kristna kyrkobyggnader som idag står som en påminnelse om människors tro.

De allra flesta troende människor har ett behov av ett heligt rum avskilt för bön och andakt.  Att ha tillgång till ett sådant rum skapar möjligheten och rätten att få utöva sin tro. För mig som kristen är kyrkans rum viktigt. För mig som kristen är det också centralt att stödja varje människa oavsett tro att också få tillgång till ett motsvarande heligt rum. Det har alltså varit självklart för mig att i samtal med representanter för muslimerna i Karlstad och Värmland samtala om behovet av att finna en lämplig plats eller en lämplig lokal för en moské. En moské är både en böne-, samlings- och undervisningsplats och en plats att mötas i gemenskap.

I artiklar och insändare har, den senaste tiden, frågan aktualiserats om en moské på en specifik plats nära Ruds kyrkogård. Karlstads kommun hoppas på ett samtal mellan berörda parter om just denna plats. För mig är det viktigt att göra två påpekanden. För det första: kan vi som kyrka öppna för möjligheten att det byggs en moské i Karlstad så skulle jag se det som positivt. För det andra: frågan som berör tomten vid Ruds kyrkogård är en fråga för Karlstads pastorat. De har att ta hänsyn till ett antal frågor som berör marken, som ursprungligen är avsatt för eventuell utvidgning av kyrkogård eller andra byggnader knutna till kyrkogården, markförhållande och logistiska frågor av olika slag. Om detta kan jag inte ha någon åsikt men jag är övertygad om att detta på ett mycket seriöst sätt kommer att prövas av Kyrkorådet.  Oavsett hur resultatet blir kring just detta förslag ser jag fram emot att fortsätta det goda samtal vi har med varandra som kristna och muslimer. I de samtal vi hittills haft har jag upplevt att vi gemensamt vill verka för ett Karlstad och ett Värmland präglat av öppenhet och tolerans. Tillsammans tror jag vi kan bidra med engagemang och hängivenhet för ett samhälle där det är gott att tillsammans leva och vara människa.

(Texten är publicerad på NWT Debatt 11 december 2014)

De senast dagarna har det förts en debatt om tystnadsplikten i kyrkan. Upprinnelsen är att präster sagt sig fått möta en person som uppgetts sig vara i behov av själavård men valt att spela in samtalet i syfte att det skall användas i TV-programmet Uppdrag granskning.

Det är inte möjligt att säga något om ett program som inte sänts, vare sig om form eller innehåll. Däremot måste något sägas om tystnadsplikten.

Det är viktigt att kyrkan granskas. Kyrkan är ingen frizon. Här finns många medarbetare och en stor verksamhet. Här sker både det som är bra och dåligt. Om det finns anställda som kränker människor behöver det uppmärksammas för att åtgärdas. Det som däremot tydligt krävs från oss i kyrkan är en fortsatt respekt för tystnadsplikten och dess avskilda rum från samhället och även dess granskande instanser.

Den tystnadsplikt som finns i kyrkan är unik både beträffande tradition och omfattning. Den är en del av kyrkans egen självförståelse och identitet.

Tystnadsplikten har sin bakgrund i bikten, dvs en situation där en person bekänner sin synd inför Gud och prästen förmedlar förlåtelse. Det som sker i rummet är ett möte mellan en människa och Gud. Prästen finns bara där för att ge ord åt Guds löften. I traditionen har det formulerats så att ”om vad som sagts av den biktande vet prästen mindre än det som prästen inte vet något om.” Prästen kan inte veta vad som skett i en människas möte med Gud. Därför har prästen inget att säga.

Under tidens gång har biktens tystnadsplikt också kommit att utvidgas att gälla det enskilda själavårdssamtalet. Vad än ett samtal handlar om så ligger det i kyrkans förståelse att i själva mötet finns Gud med sin omsorg. Själavårdens rum blir därför ett heligt rum.

Tystnadsplikten, som gäller vid bikt och enskild själavård, är absolut. Det betyder att prästen ingenting får säga om vad som sagts och inte heller får kommentera huruvida ett samtal har ägt rum eller inte. Prästen är för hela livet bunden till denna tystnad. Det finns inga omständigheter som kan lösa prästen från denna tystnad. Inte ens den person som själv varit i samtalet. Inte heller om det senare upptäcks att samtalet innehållit lögner eller haft andra syften än att vara själavård.

Tystnadsplikten är till både för kyrkans skull och för den som önskar själavård. En människa som söker en präst ska veta att kyrkan garanterar denna tystnad. Här finns ett rum där allt kan sägas utan att detta får föras vidare av prästen.

Samhället har genom historien varit mån om att detta rum ska finnas och skyddas. Det är ingen tillfällighet att Svenska kyrkans senaste utredning om tystnadsplikten kallas ”Ett skyddat rum”. Det är just så det ses. I lagstiftningen värnar samhället detta rum. Ex får en präst inte vittna i domstol om det som skett i ett själavårdande samtal eller bikt, myndigheter får inte avlyssna och ta del av sådana samtal etc. För människans skull behöver det finnas en plats som är skyddad från insyn. Detta har vi varit överens om.

För kyrkan är det ett stort ansvar att förvalta detta ”skyddade rum.” I det själavårdande mötet berörs ofta det svåraste i livet. Somliga samtal är bokstavligt på liv och död. I detta samtal ska prästen möta varje människa med djupaste respekt och varlighet väl medveten om den maktposition som kan uppstå i mötet. Prästens uppgift är att i mötet vara närvarande och lyssnande, vara ett stöd till upprättelse, förlåtelse och försoning. Därför är själavården ett central ämne i prästernas grundutbildning. I tjänsten rekommenderas både fortbildning och handledning. En människa ska inte bara behöva lita på tystnadsplikten utan också att hon blir mött med professionalitet.

Människor måste fortsättningsvis veta att alla, kyrka som samhälle, respekterar det ”skyddade rummet”. Det är viktigt för människors fortsatta tilltro till denna unika plats i samhället. Kyrkan förväntar sig därför respekt för att denna mötesplats uppfattas som ett ”heligt rum.” En plats där människor delar sin förtvivlan och sitt hopp får inte utnyttjas och kränkas.

Det enda bestående är förändring. Hur ofta har vi inte anledning att säga detta? En nyårsdag blir det särskilt påtagligt. År läggs till år, och förändringar läggs till nya förändringar: Samhällsystem förändras, kulturen förändras, teknik förändras, värderingar förändras, mode förändras och inte ens jag själv är mig riktigt lik vare sig på utsida eller insida. Till allt som förändras kan vi förstås också just denna dag lägga en förändring som innebär att vi har det nya pastoratet med dess församlingar. Det som en gång var fem pastorat är nu ett.

Förändringar är sällan enkla. Det är som om vi människor lever med motsägelsen: Vi vill förändring och samtidigt som vi vill leva kvar i det kända. Vi vill det nya samtidigt som vi vill hålla kvar det gamla. Jag minns hur det var när jag som tonåring på loven kom till mitt hem i Edane. Jag gjorde snabbt en genomgång av hus och skåp för att kolla allt var sig likt. Och var det som det var förra gången då infann sig tryggheten. Jag var hemma och allt var som det skulle. Och råkade det inte vara som det var förut då infann sig något av allt det som förändring kan skapa – alla dessa ord på o: Otrygghet, osäkerhet, ovisshet, oro.

Det kanske är i förändring som det blir så tydligt var vi egentligen har vår trygghet.

Nyårsdagen är enda gång på kyrkoåret vi har anledning att lyssna till en text från Klagovisorna. Det kanske är tänkt så att klagovisor står vi så ofta själva för så att det inte behövs några bibliska komplement. Finns det några sånger som är så lätta att skapa och sjunga i förändringstider och inför världens, samhälles och kyrkans tillstånd som klagovisor? Men just därför är det också fantastiskt och överraskande att lyssna till orden från Klagovisorna i bibeln. Denna bok fylld av sorg och förtvivlan över ett nedbränt Jerusalem, ett förstört tempel, de svältande barnen, det landsförvisade folket och tanken att Gud kanske ändå övergett och till och med straffat, så finns dessa ord: ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.” Den gången, när förändring hade inneburit att allt viktigt tagits ifrån dem. Då var det dessa ord man höll fast vid. Det var detta som blev tryggheten när inget annat fanns kvar.

Vilken påminnelse inför det år som väntar var och en av oss. Inför ett nytt år, inför den framtid som väntar: Här är vår trygghet. Trygghet ligger inte i kontroll, makt eller i det vi äger. Trygghet ligger i relation till den Gud som skapat oss, älskar oss och vill det bästa för oss.

Vilken påminnelse för kyrkans medarbetare, kyrkoråd och församlingsråd: Tryggheten ligger inte i pastorats och församlingsgränser, ekonomi, byggnader den ligger tillsist alltid i Guds hand. Trygghet är att Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet. Trygghet är att ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny.”

Därför är nyårsdagen i kyrkan en plats för kvarlämnade O:n. Somliga kan lämnas i syndabekännelsen, andra i förbönen, åter andra i nattvardens möte. Men här får de gärna vara kvar för att vi ska kunna möta ett nytt år där otrygghet blivit trygghet, osäkerhet blivit säkerhet, oro blivit ro. Inte för att livet är oföränderligt eller enkelt att leva utan för att Gud möter oss där. För ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig.”

Som frimodiga, hoppfulla människor möta det som 2014 kommer att innehålla och ägna oss ägna oss åt det som är vår kallelse:
Att ta vara på livet, att förkunna och vittna. Så står det i texten idag.

Petrus hade varit med om förändring. Den var inte enkel den heller. Han hade fått ompröva en stor del av sin världsbild. Omvändelsen hade kommit som i en uppenbarelse. I en syn hade han sett en stor liksom en linneduk komma ned från himlen. Där fanns alla markens fyrfota djur och kräldjur och himmelens fåglar. Och han hörde en röst: Slakta och ät. Trots ivriga protester så tvingades han inse att vad Gud gjort rent ska ingen människa göra oren. Allt var möjligt att äta. En kristen människas frihet. Samtidigt hade han blivit kallad till Cornelius, officeren vid den italienska bataljonen, en god människa men s.k. hedning. En som Petrus egentligen inte hade rätt att få umgås med. Men med sin nya insikt kan Petrus säga: ”Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren. Nu förstår jag att Gud inte gör skillnad på människor” ”Jag är en människa” säger Petrus om sig själv. ”Du är en människa som jag” blir det han förmedlar till Cornelius. Och i det nära mötet – människa till människa börjar Petrus predika. Och i predikan talar han om Jesus som gav uppdraget att förkunna och vittna om honom.

Vilken underbar folkkyrkotext tänker jag när jag läser detta. Vilka fantastiska perspektiv som öppnas.

Vi går in i ett nådens år 2014. Förhoppningsvis är det så i våra personliga liv. Men också i det nya pastoratets församlingars liv. Tänk ett år när vi får släppa tankar om kyrkans utanverk! Nu är det uppdraget som väntar! Det är där all kraft och energi ska läggas.

Det är stort att få vara kyrka. Vi har anledning att vara stolta över vår kyrka. Det är en rymlig kyrka med högt i tak. Vi ska vara en kyrka som inte gör skillnad på människor. Folkkyrkan behöver inte definiera sig i ett utanför eller innanför. Här har vi att ständigt upprepa för varandra om att varje människa är människa, du är människa och jag är människa och där ska vi mötas. Vi ska mötas i vardag och helg. Vi ska mötas i stort och smått, vi ska mötas i glädje och sorg. Vi ska dela liv med varandra.

Här ska vi, i dessa möten, samtidigt vara en djup kyrka som inte räds eller skäms för evangeliet. För i detta delande av liv ska tron förkunnas. Här ska berättelserna berättas. Dessa livstolkande bibliska berättelser som allt för många glömt eller aldrig getts möjlighet att höra. De ska berätta för oss om Gud. Vad Guds tanke är med våra liv. De ska berätta om den som dömer och gör det med nåd. De ska berätta om syndernas förlåtelse och befrielsen i att få leva i frihet.

Vi ska också vittna står det. Vittna är något mer än förkunna. Vittna är att leva det som sägs: Leva trons liv, tala trons ord, utföra diakons och kärlekens gärningar. Finnas med människor också när andra har övergett eller inte står ut. Vara en röst för utsatta. Det ska vara möten som upprättar just därför att när du möter en annan människa: Du en människa möter en annan människa. Just därför att du inte gör skillnad på människor så gör du skillnad för människor. I samma stund som en människa känner sitt värde så blir hon människa. Mer än så behöver vi aldrig bli i detta livet. Det är stort nog.

I evangeliet står det att många kom till tro på Jesus när de såg de tecken han gjorde. Det var tydligen så att Jesus inte ens själv behövde presentera sig. Hans liv presenterade honom. Det helande, den befrielse människor mötte, de under man såg där han gick fram talade utan ord. Så är också vår kallelse att vittna. Där har vi alla ett uppdrag. I ett evangelium som drabbar oss bör också få drabba andra. Åter påminner jag om Franciskus ord: ”Predika alltid och om nödvändigt använd ord.”

Här står vi inför ett nytt år, med ett liv och ett uppdrag som getts oss. Teologen Gustaf Wingren formulerade sig i en nyårspredikan så här: ”Till vår tro på vår egen kraft ska vi säga: Frälsning behövs. Till vår misstro om vår egen kraft ska vi säga: Frälsning finns. ”Kan det finnas ett större vittnesbörd än där tron i våra liv får fullkomnas i svaghet?”

Vem om inte jag behöver kyrkan för att lämna alla mina rädda O:n? Vem om inte jag behöver förlåtelse för allt det ingen annan än Gud behöver veta? Vem om inte jag behöver nåd i ett liv så fyllt av krav? Vem om inte jag behöver Gud som mitt stora hopp inför det år som Gud ger?

Därför fortsätter kyrkornas klockor att ringa i pastoratets församlingar och kalla till Gudstjänst och Gudsmöte. Därför fortsätter vi att med alla våra skilda gåvor vara gåvor till varandra och i våra olika uppgifter vara en rikedom för varandra.

Jag önskar er Guds rika välsignelse över församlingarnas arbete i detta nya pastorat. I dess församlingar ska människor komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Ja, Ett Gott Nytt År önskar jag er alla.

(Predikan på Nyårsdagen den 1 januari 2014 i Karlstads domkyrka i samband med att Karlstads pastorat bildades av tidigare Karlstads kyrkliga samfällighet.)

Det kanske tillhör människan att längta efter ljus. ”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, ja över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, står det i en av julens texter från profeten Jesaja.  Tydligen har människan genom alla tider drömt om och längtat efter ljuset. Det är som om vi är skapade för ljuset.

Var det längtan efter ljus som skapade en ”ljusrevolution” under 1900-talet? Jag tänker på adventsstjärnorna, adventsljusstakarna och julgranen som blev vanliga då. Detta som fyllt våra hem med ljus och värme. Kanske gjorde det lite lättare att orka med mörkret.

Symbol är ett spännande ord. Det kommer från ett ord som betyder ”kasta samman”, ”föra samman”. Symbolen för samman olika verkligheter. Det är som om ljuset allt oftare blivit just en symbol. Vi tänder dem för att uttrycka något mer.

Det var i början på 1900-talet som traditionen med ljusen på våra gravar började. Den sed som utvecklats och blivit så starkt förankrad i vår kultur att kyrkogårdarna på de mörka allhelgonnätterna är som ett hav av ljus.

Det var vid Världskyrkomötet i Uppsala 1968 det kom en ljusbärare till Uppsala Domkyrka. Den blev den första i landets kyrkor. Nu finns det knappast någon kyrka som inte har en ljusbärare.  Så snart något händer så tänder vi ljus. Från att ljusen bara förjagat vintermörkret har de blivit en symbol för hoppet om någonting mer och större. Att tända ett ljus blir en kärlekshandling, ett uttryck för goda tankar och böner.

”Jag är världens ljus.” Det var Jesus som sade så om sig själv. Odet blir som en påminnelse om att även en människa kan bli som ett ljus i denna värld. Det finns många som blivit ett ”ljus”. Några kända, de flesta okända.

”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret”. Det var så Martin Luther King sade. Själv blev han som ett ljus. Som människa kom han i ord och handling att gestalta en dröm. Drömmen om ett samhälle med alla människors lika värde.

Hon blev också som ett ljus, Moder Theresa. Hon ägnade sitt liv åt dem som ingen annan brydde sig om: De döende på Calcuttas gator. Hon visade på de allra mest utsattas värde. Hon, som hade sett den fattigdom som handlade om pengar och mat kunde även tala om en annan fattigdom: ”Folk hungrar idag efter kärlek, förstående kärlek. De har glömt hur man lever, de har glömt skönheten i beröringen av en annan människa. De har glömt vad kärlek är. De behöver någon som kan förstå.” Det hon talade om var Västerlandets fattigdom på gemenskap och kärlek. Så blev hon ett ljus också för oss då hon påminde om andra värden i livet.

I dessa dagar tänker jag förstås också på en annan person: Nelson Mandela. I sitt installationstal som president 1994 talade han om ljuset inom oss som beror på att vi är Guds barn. ”Vi föddes för att manifestera Guds härlighet som är inom var och en av oss. När vi låter vårt ljus lysa för andra människor ger vi dem tillåtelse att göra detsamma. Det är bara rädslan som hindrar oss.”

För en hel värld kom han att bli ett slags ljus. Trots 27 år i fängelse gav han inte igen. Han valde dialogen och försoning i stället för hämnd. I en predikan en gång kom han att säga: ”Han kom utan arméer, utan soldater, utan polis och specialstyrkor och han övervann den stat som på den tiden var den allra största staten.” Nelson Mandela talade förstås om Jesus Kristus. Gud som kom som den minste av de små. Som ett barn i en krubba. Och så säger han:

”Vi ber tillsammans med er om fredens välsignelse. Vi ber med er om kärlekens välsignelse, vi ber med er om frihetens välsignelse och vi ber med er om försoningens välsignelse bland alla folk.”

Nelson Mandela visade på ett annat sätt att leva. Därför blev han ett hoppets ljus för en värld där krigen är för många, lidandet för stort och där hämnden alldeles för lätt föder ny hämnd.

Så får vi fira jul. Vi får tända ljusen för att förjaga vinterns mörker. Vi får också tända ljusen som blir till goda tankar och böner. Vi får också, med alla dessa goda förebilder, bidra med det som gör världen lite bättre.

Moder Theresa sade: ”Det blir jul varje gång du ler mot en medmänniska och erbjuder henne din hand, och varje gång du tystnar för att lyssna till någon annan. Det blir jul varje gång du vänder ryggen åt de system som förvisar de betryckta till den yttersta av deras isolering. Det blir jul varje gång du låter Gud älska andra genom dig.”

Hade Nelson Mandela skrivit här kanske han sagt: ”Vi behöver göra ljusets närvaro allt synligare för Guds, människans och livets skull”.

Önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År.

Biskop Esbjörn

Nelson Mandela har gått ur tiden. Han var en person som i sig själv kom att bära ett helt folks längtan efter frihet och rättvisa. Hans ideal och solidaritet mot sitt folk gav honom kraft att utstå stora personliga uppoffringar. Som  person förenade han  visdom och ödmjukhet. Som ledare kom han att visa på dialogens och försoningens väg. Han har genom sitt liv och sin gärning blivit en förebild för en hel värld.

Vid helgens  gudstjänster i Karlstads stift uppmärksammar vi hans liv och gärning. Domkyrkan i Karlstad kommer under dagen att vara öppen för att tända ljus till hans minne.

Vi tackar Gud för Nelson Mandela, ber för hans anhöriga och för Sydafrikas folk.

Sverigedemokraternas framgångar i kyrkovalet väcker frågor. Jag vill kunna förutsätta att alla de som kommer att företräda Svenska kyrkan också står för Svenska kyrkans värderingar om Kristus i centrum, alla människors lika värde, öppenhet och att kyrkan ska stå på de svagas sida. Om inte bör man ompröva sitt engagemang som förtroendevald. Det är också min förhoppning att alla som valts gjort det för att man har ett uppriktig engagemang för Svenska kyrkan och inte gör det för andra syften.

Idag blev jag intervjuad av Hedvig Nilsson i Radio Värmland: Saker har sagts som oroar mig.

Våra kyrkogårdar är välskötta och fina. Runt den gamla sockenkyrkan eller på skogskyrkogårdarna vilar våra nära och kära som lämnat det jordiska och där skall vi själva en gång vila. Gravsederna är flera och skiftar till del över landet. Somliga väljer kistgrav eller urngrav med gravsten. För de som inte väljer gravplats med egen gravsten finns minneslundar på de flesta kyrkogårdar.

Kyrkogårdar är minnesplatser dit vi går för att tänka på våra bortgångna anhöriga. Det är också platser för stilla promenader och en stunds eftertanke i en vacker, kulturhistorisk och välskött miljö.

Läs hela debattartikeln på NWT.se

Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.

”Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor att han inte orkade lyfta handen för att knacka. ”

Det är med mycket skam och skuld han står där efter sin långa resa. Visserligen är han tillbaka hemma, men hur ska han bli mottagen, Nils Holgersson?

Läs hela predikan från söndagen den 11 augusti 2013

« Äldre inlägg

Inga kommentarer »