Biskop Esbjörns tankar

Den här veckan ger många anledningar att fundera kring bön. Anledningen är förstås att det i söndags var bönsöndag. Det kan förstås verka lite märkligt att fler människor ber än de som säger sig tro på Gud. Troligen är det något djupt mänskligt att be. Det är ett behov även bortom våra tankar och reflektioner om tro. Det tillhör människans spontana uttryck av mänsklighet.

Det har sagts att vår första troserfarenhet, och kanske djupaste, är den som berör vår tidiga upplevelse av att en förälder ber med och för oss. Den för barnet ”starka och allmäktiga” föräldern vänder sig själv mot något större. Möjligen är det en erfarenhet av något heligt och outsägligt som ingen kan ta ifrån oss. Åtskilliga gånger har jag mött vuxna som hittat tillbaka till en tro genom att knyta an till en tidig erfarenhet av bedjande föräldrar eller mor- eller farföräldrar.

Min synnerligen ovetenskapliga bild är att allt färre föräldrar ber med sina små. Andakten har ersatts med kvälls saga eller med någon söt barnvisa. Om det är så, är det kanske den allvarligaste konsekvensen av sekulariseringen. Betydligt allvarligare än att färre går i kyrkan. Även om det i och för sig kan ha med varandra att göra. Jag skulle önska vi kunde uppmuntra föräldrar att frimodigt våga formulera bön. Barn älskar rutiner och riter. Kan man ge barnet en större gåva än att hjälpa dem att tacka för livet och be för de människor som finns omkring honom eller henne? Det är trygghet det!

Det är spännande med ord. De kan uppenbarligen vara både nödvändiga och onödiga. Det var med tvekan vi bestämde oss för att gå och se en svartvit stumfilm. Men det blev en upplevelse. Det var förstås den prisbelönta och hyllade ”The Artist”. Kan man tala om en talande stumfilm? Det som berörde var mer formen än innehållet. Det svartvita fotot som gör bilden ”naknare” och människors ansikten mer påträngande. Möjligheten att kunna kommunicera och förstå utan att ord hörs. Det blev till och med störande när plötsligt verklighetens ljud trängde igenom. Det var lite av samma upplevelse som när en retreat bryts. Plötsligt uppmärksammar man att man står i en ord- och ljudström som förstås alltid finns där men som man ”skalar bort”. Hör utan att höra. Vad gör det med oss? Det är viktigt med tystnad. I den kan mycket sägas.
I filmen finns också en annan tystnad. Den som skapar distans och främlingskap. En scen som tränger sig på var när f.d. stjärnartisten går ut på en tom gatan. På en biografskylt annonseras filmen: ”The lonely star”. Det finns en tystnad som skapar ensamhet också. Ibland kan de brytas när ord får sägas. Ibland kan den döljas med hjälp av de för många orden.

Två gånger den gångna veckan påminns jag om min gammalmodighet. Det var två andra gammalmodiga som stod för påminnelsen. Det var väl att de själva såg sig så som gjorde det. Det ena var en framstående föreläsare. Hon började presentationen av sig själv med att nästan be om ursäkt, fast hon nog egentligen var ganska stolt. Hon berättade att hon var 13 år när hon mötte sin blivande man. De lever fortfarande ihop fast hon nu närmar sig 60. Hon gav en bild av att just känna sig lite märklig.

Den andre var en krönikör (SVD 10.4). Han skriver: ”Nu tycks vi befinna oss där skilsmässan är ett naturligt inslag i livscykeln. I morgonen – redan nu? – betraktas det som en svaghet att leva hela livet med samma person, ett tecken på hämmad personlighet, rädd att flyga.”

Det är svårt att leva tillsammans. Självklart finns det relationer som är så destruktiva att det enda rimliga är separation. Det finns situationer där främlingskapet och tystnaden tagit över och det gemensamma livet inte längre är gemensamt. Men frågan är ändå med vilka intensioner vi går in i ett förhållande. Är det för att ”älska så länge jag har lust” eller att ”älska i nöd och lust.” Jag tror fortfarande att de flesta önskar och hoppas det senare. Företagen vars affärsidé är otrohet eller kvällstidningarnas manualer för skilsmässa är spekulation i svek och tarvlig lek med människor djupaste känslor.

Krönikören skriver: ”Hur möter man prövningar om kulturen håller upp flyktdörren och lockar med den enkla utvägen? … I nöd och lust till döden skiljer oss åt. Och det räcker inte med en romantisk föresats vid altaret. Även kulturen måste betrakta äktenskapet på det viset. ”

Kunde inte sägas bättre!

Att dela tankar om tro är viktigt. Denna helg möttes ett antal av stiftets så kallade veniater. Lekfolk som tar ansvar för gudstjänster och predikningar. Här fanns en samling människor i skilda åldrar, med skiftande livserfarenhet och vitt skilda bakgrunder. Det gemensamma var viljan att ta ansvar i församling och bidra i gudstjänsterna. Det var predikan som stod i centrum.  Här lästes söndagens text.  Vi vandrade sakta genom texten och delade tankar. Det blev några mycket berörande timmar. Här möttes verkligen bibeltext, tro och liv. Var och en hade något att säga. Jag känner mig rikare efter att ha fått vara med i detta samtal där icke-teologer skapar teologi. För mig blev det en viktig påminnelse om nödvändigheten att många får dela trons perspektiv. I församlingar måste vi på ett ännu bättre sätt låta människor komma till tals och bidra. Jag ser fram emot den dag när många fler blir delaktiga och får möjlighet att dela sin tro också i gudstjänstens sammanhang.

Min blogg om anonym kyrka har väckt tankar. Vi kan konstatera att allt färre människor har en relation till kyrka. Visserligen har mellan 70-80% av de som finns i vårt land under ett år någon form av kontakt med kyrka. Många känner dessutom förtroende för kyrkan. Det märks inte minst när katastrofer sker. Ändå finns det inte alltid en förväntan om att det sker och förkunnas i kyrkan angår livet. Det handlar inte om att vare sig som präst eller biskop ha anledning att känna oss förbisedda. Sådant är synnerligen oviktigt. Det handlar inte heller om att det har ett egenvärde att det skapas publicitet omkring det som sker. Önskan är att människor ska nås av det evangelium som upprättar och befriar. Vår uppgift som predikanter är att förkunna, men om ingen hör? För de av oss som levt i gudstjänsterna under den helg som gått vet att livets alla frågor, sorgen och glädjen, ondskan och kärleken, döden och livet aktualiserats där. Vi har i ordet och sakramenten fått möta en uppstånden Kristus. Visst önskar vi fler den erfarenheten?!

Så kommer resultatet av förra årets löneökningar. Återigen är det några företagsledare som hamnar i fokus. Deras löneökningar handlar om åtskilliga miljoner. Det blev en spännande diskussion utifrån radioreporterns fråga:” Vad är det som gör att den som tjänar 40 miljoner per år vill ha ännu mer?” Näringslivsrepresentantens svar var intressant. ”Det handlar inte om pengar. Det handlar om att värderas, att se sitt värde. ”

En av tankarna som kommer hos mig är: Hur är den person som ledare vars värde ligger att jämföra sig med andra och att spegla sig själv i miljonerna?

Ibland blir det så påtagligt hur vi som kyrka lever i en för många anonym tillvaro. Förra veckan anordnade Karlstads stift åter en Livet värt att leva – vecka. Efter denna vecka med många samtal och möten på andra arenor än kyrkor och församlingshem blir uppmärksamheten stor. Varje dag något i pressen. Åtskilliga hör dessutom av sig. Man talar om en angelägen kyrka som för samtal om livsfrågor. En kyrka som vågar lyfta tillvarons svåra frågor. Man berörs av människor som får komma till tals och berätta sitt livs historia. Själv blir jag förstås glad över vad detta kan betyda. Vad jag däremot tänker är: Detta gör vi egentligen hela tiden. Vecka efter vecka förs livsnära samtal i kyrkan. Det finns väl knappast någon gudstjänst utan att de stora frågorna aktualiseras. Uppenbarligen märks det inte. Det är inte som det ska!

Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag läser om Elif Batuman. Hon är 34 år, litteraturvetare, journalist och författare. Hennes debutbok har gått lysande. ( ”Besatta -äventyr med ryska böcker och människor som läser dem”) Den är översatt till många språk. Nu vill förlaget ha en bok till. Hon citeras:” Något är förlorat i och med att det är uppnått. Jag är hörd. Jag är sedd. Det var en del av drivkraften. Jaha. Och nu då?”
Det första jag tänker: Ofta tänker vi att målet är att nå målet. Då är jag ”vinnare”. Ibland är det nog så att målet är vägen och i samma stund jag når fram är målet förlorat. Drivkraften ligger i att vara på väg. Tänker jag så blir många dagar en ”vinst”.
Det andra jag tänker: Elif beskriver att för henne var en del av drivkraften att bli hörd och sedd. När det är uppfyllt vad finns då kvar? Så är hennes fråga. Finns det någon drivkraft utöver att själv bli bekräftad, undrar jag. Själv skulle jag velat testa tanken med henne: ”Kan en ny drivkraft då vara att själv höra och se den andre? Du har blivit sedd för att kunna se? Hörd för att själv kunna höra?” Jag lär förstås aldrig få möjlighet att höra hennes svar. Jag får nöja mig med att ställa frågan till mig själv.

Måste man göra människor illa för att man får? Konstnären och debattören Lars Vilks har besökt Karlstad. Med universitet som arena höll han föreläsning och visade bilder. Lars Vilks har prövat gränserna för konstnärens frihet och för rätten att uttrycka sig. Han har visat att vår yttrandefrihet håller. Man har rätt att uttrycka sig, utmana och provocera också det som för människor är heligt. Min rätt att uttrycka mig har det pris att jag ibland tvingas ta del av det som jag själv uppfattar som osmakligt eller kränkande. Det är inte försvarligt att som åter skedde på universitet i Karlstad, några handgripligt ger sig på Vilks. Men konstnären har förstås också sitt moraliska ansvar. När han nu testat gränserna och sett att yttrandefriheten bär är det då nödvändigt att upprepade gånger kränka det han vet är heligt för många människor? Man behöver inte kränka människor bara därför att man får.

Man ska lyssna på dem som ser med nya ögon. Det gäller de som kommer nya på en arbetsplats eller för första gången finns i en arbetsgrupp. De ser ofta det man själv inte längre ser. Kanske avslöjar det som blivit självklarheter eller blivit sönderproblematiserat.
Igår läste jag Marcus Birro och hans reflektioner kring bibel och bibelläsning. ”Är Guds ord förhandlingsbart? När föll vi ned i detta övermod… Jag läser bibeln som en ny morgon. Varje dag en ny dag. Varje dag är den enda dagen vi har, och fått den till skänks. Likadant är det med bibeln. Den står upp som ny och löftesrik varje morgon, varje kväll. Varje gång jag läser den ändras texten, smälter samman med mig, mitt liv, just här och just nu… Gud är konsekvent. Jag vill inte urvattna bibelns budskap. Jag vill inte tveka mellan rädsla och feghet. Jag vill inte dränera bibeln på Gud. Bibeln är sanningen. ”
När ändrade jag själv en åsikt eller förändrade mitt liv efter att ha läst bibeln? Ibland är det skönt med de som förenklar och gör det svårt.