Min tisdag 2

Idag var jag tidigt på jobbet. Jag hade såå mycket att få ordning på. För det första skulle Juniorkören ha årsmöte med ekonomisk redovisning och verksamhetsberättelse som skulle på plats. Dessutom var jag tvungen att kolla in en sång på youtube för att få koll på hur den gick. Kompositören är vidtalad, och jodå, jag får sjunga sången med mina körsångare. Skissen som jag gjort med blyerts var högst bristfällig så det var millimeterkoll som stod på schemat. Det är så typiskt mig att göra en slarvig skiss och så litar jag helt och fullt på att min hjärna skall minnas alla detaljer, men se, så är det inte.

Sen hade jag en massa noter att få koll på till ungdomskören. Arbetsmaterial fanns i en länk och detta skulle bringas reda i (originalnoter delas ut på plats på körfestivalen senare i vår).

Innan lunch träffade jag en tjej som ville börja i kören. Jag kände genast igen henne, vi har mötts på diverse körkonserter i staden. Vi pratade lite och sen sjöng hon. Sången blev så fin och jag kunde lägga en stämma i refrängen. ”You´ve got a friend” sjöng vi. Så roligt med lite finsång så där innan lunch.

Efter lunch fick jag öva med min präst som ville uppfriska minnet kring liturgiska sånger. Det lades också lite stämmor och ännu mer sångglädje implementerades i lilla Lotta. Så roligt med ännu mera finsång!!

Sen skulle jag prata med chefen om våra söndagar i höst. Jag och mina musikerkollegor har planerat vem som spelar när och var, vilket inte är ett lätt pussel att få ihop. Vi har inte löst det än.

Alla möteshandlingarna till körens årsmöte kom på plats och jag kunde trycka ut en snygg bibba till kören. Jag dukade med saft och ballerina-kex och sen fick vi minsann en hel paket salta pinnar av vår präst som gick och förberedde kvällens aktivitet. Gissa om mina körbarn blev glada. Både kex och pinnar!!!!!!! Oj vad de åt. Årsmötet lyckades på något sätt att genomföras trots diverse gapskratt (berodde på sockerkickar lät de berätta… eller saltkickar kanske?). Julie, 9 år och dagens ordförande, hade ingen lätt uppgift, men till slut hade vi trasslat oss genom hela dagordningen. De vill sjunga sånger på engelska och ha övernattning i kyrkan. Det känns som om jag kan genomföra deras önskemål. Samt att de tyckte det var helt okej att öva igenom sångerna som ska sjungas på högmässan i stadens katedral, trots att endast 4 körsångare kan deltaga i denna mässa. Gissa om jag pustade ut över deras samarbetsvilja. Jag har nämligen de senaste veckorna varit ganska bekymrad över att endast ett fåtal har möjlighet att deltaga i den extra-insatta mässan. Men det är ju fler körer med och då känns det lättare. Vi hann även med att sjunga lite sånger efter årsmötet. Ibland går det snabbare än annars.

Idag var en typisk sån där gång där kören hade JÄTTEROLIGT och jag tyckte mest det var kaos. Men jag tappade inte humöret, så det är ju bra. Jag KUNDE se mitt i röran att de hade stenkul och då fick det vara bra med det.

När jag diskat och skrivit ut protokollet så gick jag in i kyrkan och lyssnade lite grann på musikteatern. Det var lysande bra, men lilla Lotta var helt slut och hungrig och dessutom lite smygförkyld med huvudvärk, så jag smet iväg efter en halvtimme. 2017-04-23 14.26.04Nu är kvällsmat intagen ute på lokal, och jag har suttit länge vid köksbordet och läst med dottern. Dessutom har jag övat nyckelharpa.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Min tisdag

Min tisdag började jättetidigt, halv fem. Inte ens hunden ville gå sin runda, vi kom runt 2 hörn, sen vägrade han gå längre. Det var bara till att gå hem igen, och försöka sova en stund till. Men det gick inte, jag bara vilade och så gick jag upp tjugo i sex för att köra till dagens yoga-pass. Det var så rasande roligt för jag fick så mycket cred från min instruktör. Jag är ihärdig och jobbar på mycket och nogsamt, och det märks. Hon konstaterade vilken skillnad det är nu, jämfört med första gången jag kom dit. Så roligt!!!! Jag blev så himmelens glad!

När jag kom hem ville hunden ut och det gick i en rasande fart. Vi mötte gatans hundar och det blev ett glatt möte, både mellan hundar och mattar. Så roligt, eftersom min hund lugnat sig betydligt och KAN umgås utan att morra och tuffa sig.

Sen for jag iväg till jobbet och fikade med mina arbetskamrater. Det blev många tankar kring tingens gång. Dessutom planerade vi påskdagens mässa för små och stora och det var perfekt eftersom jag skulle träffa min kör idag.

Sen fick jag ge mig iväg till S:t Pauli kyrka och hämta grejer som jag glömde där när vi hade konsert med ungdomskörerna i onsdags, och sen for jag till bibblan och letade låtar till vår konsert om fred. Tro det eller ej, men jag hittade Michael Jackson´s låtar; Heal the world samt We are the world. Dessa låtar har ju förvisso funnits i många år och stötts och blötts överallt, och när jag kom till kyrkan satte jag mig och sjöng, och sjöng, och sjöng och spelade. Jag blev faktiskt helt tagen. De är ju så bra! FORTFARANDE!!! Mitt i prick, liksom.

Sen förberedde jag Juniorkörövningen – kollade vilka körtröjor som fanns i arkivet för att veta vad som ska beställas, fixa dagordning till körens sammanträde, dukade med 1 kex/skalle samt saft och blyertspenna, fixade2017-04-04 18.31.13 hem-lapp inför stundande vecka med påsklov och sång på söndagen. Det var liite tight att ha både sång-övning OCH sammanträde på samma timme. Vi hade mycket uppgifter att fördela inför påskdagens mässa, det tog ganska lång tid, viktigt med rättvisan!! Men sen steg sången klart och rent – vi sjunger John Rutter´s ”Se på din värld” och det blir så himmelens vackert med de klara barnrösterna!

Sen var det fantastiskt roligt att höra barnen resonera på sammanträdet kring både det ena och andra.

När barnen gått hem kontaktade jag de barn som inte var på kören – de var bara sjuka och jag mailade hemskicke-lappen till föräldrarna.Jag skrev rent protokollet också då dagens sekreterare fick kalla fötter och drog sig ur.

Nu ska jag bara leka lite med hunden, sen ska jag säga godnatt.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Helt upp och ner

Ibland kan livet te sig helt upp och ner. Ibland är det rena katastrofen, ibland är det synnerligen livat.

Idag var det helt upp och ner på orgellektionen – och synnerligen livat. Vi övade igenom psalmen till påskdagen och sen kollade vi i boken för den nya läxan. Läxan var Törnrosa. V2017-03-22 16.23.46i övade igenom kompet i vänsterhanden – ganska rörligt och inte helt lätt för liten 8-årshand. Så då övade vi kompet i fötterna i stället. Oj, vad mycket roligare det blev helt plötsligt! Som en liten toccata!! Sen lade vi pedalstämman i vänster-handen och det var lite lurigt, men efter några sekunder gick även det med glans. Och så roade vi oss med att sjunga melodin till allt kompet. Det gick också med glans, och sen till sist satte vi ihop hela härligheten med båda händerna och fötterna.

Det frapperande i sammanhanget är att vi nästan aldrig spelar som det står. Det är så himmelens roligt och vi skrattar så mycket. 2017-03-22 16.23.56 Sen någon gång emellanåt spelar vi faktiskt som det står, bara för att ha gjort det, men sen går vi genast tillbaka till det vi ändrade om till.

Varje lektion de sista två månaderna har vi spelat igenom koralen till påskdagen. Den har fem verser, och för att hålla reda på turerna så spelar G introt = en vers, och sen vers 1-2, sen spelar jag vers 3 på flygeln och G hjälper till med takt 5-6 och sen har han paus i två takter och sen tar han själv vers 4 och så avslutar vi med att spela tillsammans på vers 5. Idag fick jag veta att förra veckan hade jag gjort ett långt glissando över hela klaviaturen när psalmen var färdigspelad, men det glömde jag idag, vilket G påpekade mycket nogsamt, så nu är det tillagt i vårt utförande-schema. Det är viktigt att ha alla turerna klara för sig i utförandet!! Samtidigt gör G ett motsvarande glissando på orgeln… det blir lite dunder men det är synnerligen livat i sammanhanget!!

För övrigt har dagen fyllts av allehanda papprande och planerande. Tyvärr har jag inte övat så mycket för egen del… jo förresten, det gjorde jag i morse. Efter morgonens yogapass – solhälsning A och B – fick jag ögonen på Schumann´s piano-häfte och jag började bläddra och hittade små pärlor som jag spelade när jag gick på musikhögskolan. Jag satte mig genast vid mitt piano och började spela (digitalpiano med hörlurar till familjens glädje i tidig morgontimma)… Så himmelens roligt att plocka fram och dyka in i underbar klangvärld. Jag är rik.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.

Förändring.

I torsdags skulle jag och min tös till Sjöbo för att hälsa på pappa. I bilen roade vi oss med högläsning ur dotterns plugg-bok. Dottern satt vid ratten och jag idkade högläsning och just dessa sidor handlade om ledarskap i tider av förändring. Jag fångades genast av ämnet och drog paralleller till min egen jobbsituation och till min pappas process från jättesjuk till friskare och friskare. Vi hade jättebra samtal i bilen kring texten och jag fick en hel massa hjälp att se mönster i pappas tillfrisknande.

Detta ämne fångade mig rejält och dagen efter tog jag upp ämnet vid fredags-fikan på jobb, och det blev så bra samtal. Chefen hakade genast på och vi pratade om förändringens fyra stadier som man måste igenom. En av de viktigaste stadierna i denna process är konflikten. Jag gillar när något så jobbigt som en konflikt blir något positivt. Mina arbetskamrater drogs också in i diskussionen och det var så kul att stöta och blöta.

Det som egentligen fångade mig allra mest var att jag helt oförhappandes fick hjälp att se förändringens skeenden precis när jag behövde det. Det är magiskt när det händer.

2017-02-20 09.43.23

Lotta körledare arbetar.

Vad i övrigt är, så har jag precis landat efter vår körresa till Manchesters internationella gospelfestival. Vi hade så roligt och fick så enormt mycket beröm för vår sång, så det var en ren fröjd. Efter en sån otrolig hype rätt upp i skyn brukar det komma en rekyl och mycket riktigt så kom den i fredags (igår). Jag vaknade upp i en verklighet full med brev som inte kommit iväg, protokoll som inte fanns på hemsidan, samtal som skulle ringas, noter som skulle beställas… och miljoner andra grejer som bara rasade över mig. Efter fredagsfikan dök jag ner i min hög och betade av allting mycket sammanbitet. Jag var inget glad… Efter lunch gick jag hem och dök ner under täcket och sov i två timmar. Jag insåg att jag varit helt slut och sömnen var så välgörande. Framför allt trodde jag att jag var jätteledsen, men det var jag inte, bara genomtrött. Efter sömnen sken solen igen i mitt hjärta.

Men mitt i mitt elände igår fanns det fullt med folk som hjälpte mig och supportade med goda ord. Jag är icke ensam.

Nu är det helg och jag är hemma och ska minsann kolla på melodifestivalen hela kvällen och jag ska äta popcorn!! Massor med popcorn och choklad. Helt härligt!!

Pax!

Osannolik tur

I flera dar har jag gått och funderat över min måndag. Det var en magisk dag. Jag åkte till Sjöbo för att hälsa på min pappa och jag hade bestämt med min kompis Maria att vi skulle äta lunch. Maria och jag gjorde så och sen följde hon med mig hem till pappas hus för att samla ihop lite grejer. Vi hade så trivsamt och det var så ljuvligt att vara tillsammans och jag fick en massa hjälp. Sen körde vi till pappas boende på Björkbacken. Maria stack iväg på sitt håll och jag gick in till pappa. Jag hjälpte pappa fixa lite grejer. Det gick ganska bra alltihop ända tills jag fick syn på en pärm som jag inte läst i så noga. Nu tog jag fram den och började bläddra och kom fram till en sida där det stod om allt som behövde göras. Jag blev helt matt och säckade ihop i en liten hög på stolen där jag satt. Jag ringde min syster och klagade min nöd, och efter en timma var syrran hos mig och vi tog tag tillsammans. Vi körde ut och handlade en massa grejer och vi körde till pappas hus och hämtade en del förnödenheter. Men sen hände det. När vi skulle lämna parkeringen och jag satte igång vindrutetorkarna så tjöt det något hjärtskärande. Torkarbladet var borta. Vi körde tillbaka till förra parkeringen och såg om det låg där. Det gjorde det inte. – När vi kom ut från den ena affären så låg det en skrivbordslåda på marken bredvid bilen. ”Konstigt”, tänkte jag. ”Låg den lådan här när vi kom?”. Det gjorde den inte så klart och jag tror att någon höll på att sno det andra torkarbladet också, och såg att vi kom till bilen och stack iväg.

I alla fall så behövde vi ett nytt torkarblad, klockan var 17.50 och det snöade och var kallt och blött. Vi körde till Mekonomen som hade stängt och istället körde vi till BilBengtsson. De hade öppet i 5 minuter till så vi var verkligen i sista stund. ”Finns det någon som kan sätta på torkarblad?” sa jag. ”Nä”, sa tjejen, ”verkstadspersonalen gick hem kl 16″. ”Jahapp” sa jag, ”det är väl bara till att klämma på…” i kyla, mörker, snö och elände…. Men så när jag står där och ska betala så kommer det en gentleman i bil-branch-jacka och tittar på oss och säger: ”Jag kan hjälpa till”. Vilken levande ängel på jorden!! I mörker, kyla och snö klämmer han på två nya torkarblad till oss. När jag står där och lyser med telefonen för att hjälpa till lite grann så ser jag att han är väldigt lik ägarfamiljen till företaget och jag frågar om han är släkt med flickorna som jag spelade tillsammans med i Ungdomsorkestern. Jodå, de är syskon. Så himmelens roligt!!

Jag och min syster körde till pappa med de sista grejerna och personalen hjälpte oss med lite detaljer. Min tös var även behjälplig i telefon. Jag fick hjälp hela dagen!!! Så underbart ljuvligt att inte vara ensam!!! När jag kom hem hade maken fixat en underbar kvällsmat – jag och min syster var så busy så vi hann inte äta.

Ibland känns allt bara eländigt men det finns vardagsänglar överallt med hjälp och support och glädje. Helt ljuvligt!2017-01-16 08.29.10

Glädjetårar och gospel och andra tårar

En låång helg är till ända. Det började i fredags med glada väninnor på besök och massor med ost och kex och godsaker. Det blev sent. Jag hade diskat klart halv ett på natten. Sen hade jag bestämt mig för att jag var tvungen att klara av mitt yoga-pass på lördagsmorgonen… alltså vaknade jag halv tre. det kändes tidigt så jag försökte somna om… ända till halv fyra… också tidigt… men strax efter fyra gick jag upp. Jag gjorde hela min ashtanga-serie, tog 1,5 timme så halv sex var jag redo för morgonjoggen med hunden. Han fick mat och frukost fixades och sen gav vi oss iväg på gospelhelg på Malmö Live. Det var en fantastisk dag med så mycket sång och så mycket glädje. Jag och tenorerna hade roligt och sjöng i högan sky. Klockan 17 hade vi repat klart och då var det dags för fika innan konserterna, men jag och maken valde att åka och hälsa på min pappa i stället. Magkänslan sa att det var viktigare. Döm om min förvåning när pappa ringer precis när vi kört förbi Dalby, och pappa säger: ”Jag längtar efter att ni ska komma hit. Kan ni ta med er lite fotoalbum?” !!! Så himla roligt att kunna säga: ”Ja, pappa, vi är på väg. Kommer snart”. Jag blev så tacksam över att vår magkänsla var så rätt. Sen satt vi och höll pappa i handen och pratade tills han var trött. Han var lite förvirrad över alla sina tankar som han inte kunde bringa reda i.

Idag var det dags för högmässa och avtackning av vår präst Clara. Psalmerna vi valt blev helt plötsligt så mitt-i-prick-perfekta för dagen. Slutpsalmen var 817, ”I goda makters underbara omsorg”. Mitt under sista psalmversen mötte jag Claras stora ögon och jag förstod helt plötsligt hur psalmen blev en bön för Claras väg vidare i livet. Min röst bröts när jag tackade av henne i mässan – chefen var sjuk så jag fick förmånen att tacka av henne – och det var en stund full av kärlek och närvaro.

Sen for jag vidare till S:t Andreas kyrka och fortsatt gospel-dag med barn- och ungdomskörerna. Det var en dag full av glädje och energi och ännu mera glädje. Jag satt längst fram och var så mycket med i det som hände. Så roligt!!!! Sen bar det av till pappa igen. Pappa var trött och inte särskilt pigg, men vi höll honom i handen igen och pratade tills han var lugn.

Sen körde vi hem och åt kvällsmat. Jag sprang med hunden medan maken fixade maten. Vi såg på Så ska det låta och jag blev helt rörd av sången som Magnus Uggla sjöng. Sen letade maken upp en stand-up-comedy-show med Al Pitcher. Vi skrattade så vi skrek. Vilken komiker!!

Mina tårar kom i morse. När jag kom till kyrkan mötte jag Clara och Helen och vi pratade och gick igenom allt som hänt och skulle hända. Roligt och lite sorgligt – ledsamt att Clara ska sluta hos oss. Sen satte jag mig och övade orgel och sen när jag klev av orgelpallen råkade jag smälla knäet i orgeln och det gjorde så ont. Jag skrek till och började gråta. Jag grät hejdlöst i säkert 5 minuter, sen gick det över. Tror bestämt att jag petade in såväl oro för pappa, samt trötthet i gråten. Clara kom och tröstade mig tills jag hulkat klart. Välgörande gråt, precis som skrattet ikväll. Välgörande och läkande. Skratt och gråt har helt klart sina uppgifter – lossar spänningar och fyller på med välmående. Skratt och gråt hjälper oss att läka. Så välgörande läkedom, alldeles gratis.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Letar efter det vackra

Är så ledsen. Pappas höft har hoppat ur led och han skickas från ortopeden i Lund och anses vara färdigbehandlad. Han röntgades i Lund men de kunde inte se att höften hoppat ur led. I Ystad blev han också röntgad, igår, och det befanns att höften hoppat ur led. Hur kan man missa att en höft hoppat ur led? Han har inte kunnat gå på hela veckan. 3 dagar efter operationen gick han med gåstol hela vägen från sitt rum till dagrummet, sen har det bara gått utför. Pappa bara ligger. Idag ska de försöka dra höften rätt, annars måste han opereras igen. Stackars pappa.

Det vackra jag kan se är min tös som åker hela vägen från Malmö till Ystad för att hälsa på sin morfar. Efter en kvart orkade pappa inte mer. Det vackra jag kan se är min syster som vid sitt besök sätter igång youtube och spelar låtar som pappa älskar. Hon ser hur han slappnar av och ler. Måste inte prata, utan kan bjuda pappa på hans favoriter.

Själv kan jag inte göra nåt mer att hälsa på pappa och hålla hans hand. Jag kan ju också rassla igång youtube. Och så kan jag peppa pappa. ”Låt tiden arbeta för dig”. ”Tänk positivt”. ”Kroppen jobbar med att läka, då blir man trött”. ”Tappa inte modet”. ”Du måste äta så du blir tjuck (inte tjock, utan tjuck) och duktig” (sa alltid mamma, och pappa ler alltid när jag säger det).

Nu är han iväg på operation för att dra höften rätt.

Gode Gud, giv oss – och pappa allra mest – styrka. Amen.

Läkarens dom – den dagliga dansen

För två år sen trodde jag att jag skulle opereras. Jag blev rädd och grät. Sen tänkte jag att jag måste bli stark för att klara operationen, så jag lyfte luren och bokade in ett yoga-pass. Jag fortsatte med yoga-passen och blev mycket riktigt – STARK! Men kroppen var inte riktigt med på alla hörn. Min vänstra höft ville inte låsas upp, dvs mjukas upp. Det kommer nog, tänkte jag och jobbade på. Efter två år insåg jag att det inte skedde den minsta förbättring. Jag blev stark och smidig överallt, utom i vänster höft. En sjukgymnast besöktes och hon föreslog att jag skulle besöka en kiropraktor. Jag blev lite förskräckt och begrundade hennes ord i några veckor. Efter ett tag nämnde jag detta för min yoga-instruktör, som tyckte det var en bra idé med en kiropraktor och jag fick ett namn på dylik att besöka. Jag samlade mod i ett par veckor och sen lyfte jag luren och fick en tid. Sen gick det snabbt, i raket-fart, faktiskt. Jag fick tid på en måndag, på tisdagen hade jag ett läkarbesök, på onsdagen tid för röntgen och på torsdagen återbesök hos kiropraktorn. Röntgen-bilderna visade artros i höften, mest i den vänstra. Kiropraktorn sa att det var bra att jag kom nu, för nu kan vi göra något åt det. ”Om 10 år skulle du vara helt igenslammad med förkalkningar, men nu kan vi fixa dig. Du ska dansa! Du måste öka din mobilitet i höften. Dans och yoga, hela livet!”, sa han. Tänk, jag kommer ju att bli ett under av välmående kropp. Redan i bilen på väg hem (maken körde) ringde jag hälsokontakten på jobbet och sa att jag ville förnya mitt gym-kort. Nu ser jag framför mig hur jag hela livet är förpassad till ständig rörelse, ständig kroppsmedvetenhet, och såklart lite vila inemellan. Jag som faktiskt älskar att dansa, så roligt det ska bli!20150927_160749

Såå ofta läser jag om folk som säger att du inte behöver – du behöver inte röra på dig och träna utan ta det lugnt… !!! Min rörelse/träning blir en förutsättning för vidare liv med rörlighet och kvalité. Jag måste ju. Jag vill kunna gå rak i ryggen – innan jag började med yogan gick jag böjd som en fällkniv, jag kunde inte räta ut alla mina 189 cm. Nu kan jag vara rak och stolt och vacker. Min rörelse/träning är den bästa investeringen i mig själv. Dessutom är jag grymt morgonpigg, till födsel och ohejdad vana, men det är svårt att dansa på morgonen… tror jag. Lättare att gå på nåt kvällspass för ändamålet, men yoga kan jag göra hemma själv på morgonkvisten.

Välkommen 2017 – för ett liv i ännu mera rörlighet för lilla Lotta. Jag är beredd! Beredd att klara den dagliga dansen, för överlevnad och glädje!

1909665_10153603288434372_2547629121761678224_n

”I en värld som ropar, ropar efter ljus”

Ikväll hade jag sista repan innan jullovet med Juniorkören. Det var drygt halva skaran som uppenbarade sig, vilket inte förvånade mig nämnvärt. Jullovat har ju nästan börjat och det var en alldeles ödslig känsla att traska omkring ensam på jobbet och invänta de små liven. Men de rasade in en efter en och kyrkan fylldes med liv och glada skratt. Först sjöng vi de sånger från lucia-tåget som kan passa till julafton. Sen gick vi iväg för att fika och diskutera Lucia-tåget – vad som gick bra och vad som kan förbättras. Bara för att det var sista gången slog jag på stort, de fick 3 hela kex var, 1 av var sort och de startade glatt en kex-provning med tydliga uttalade omdömen.

Efter avslutad kexprovning med Luciatågsutvärdering gick vi in i kyrkan igen för sista önske-kvarten som blev en halvtimme. De önskade hejvilt och jag fick respit att galoppera upp på mitt arbetsrum för att hämta en del sånger. De tog tid – 2.38 minuter tog det för mig att leta igenom 3 pärmar och springa fram och tillbaka. Vi sjöng på för fullt, lite poplåtar önskades, och sen kom de med några önskemål som helt slog mig med storm. De önskade Monica Anderssons två sånger; ”Om du vänder dig mot ljuset”, samt ”Du föddes inte in i denna världen tom”. Dessa sånger hann jag inte hämta, den första kunde jag utantill, visste jag helt säkert och den andra sa jag att den kan jag minsann inte. Men så kunde jag inte låta bli att prova, för jag vet ju hur den går, och minsann om jag inte inom ett par minuter hade lyckats mejsla fram sången ur min hjärnas många vindlingar. Alla barnen stod med mig vid flygeln och de kom bakom för att kunna se texten och så sjöng vi. Vi sjöng och sjöng och de hittade sina stämmor efterhand och sången bar. Sången bar och blev starkare och starkare. De sista orden, ”i en värld som ropar, ropar efter ljus” – smärtsamt aktuella idag – blev som en stor bön som bar oss ut i decemberkvällen, och den finns kvar inom mig. Nästa termin ska vi sjunga dessa sånger igen. Jag längtar redan.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.2016-12-05-23-42-41

Andra sidan

2016-12-15-23-08-04

Skyline från kvällsrundan häromdagen, Hyllie vattentorn med Emporia bredvid

2016-12-15-23-17-11

Detalj i ett staket.

Så här i post-lucia/konserttid har jag landat i lugnet och stillheten och sömnen. Jag har sovit och sovit och haft det allmänt lugnt och skönt. Det är fantastiskt. Jag är helt förundrad över att jag hållit mig frisk hela hösten. Jag har gått långa rundor med hunden och ätit massor och gjort min yoga flitigt. Just nu går jag mest runt och studerar allt fint jag ser överallt.

På jobbet går all tid åt till att redovisa Tysklands-resan med Ungdomskören samt att stoppa alla papper och noter på plats. Det är ett digert arbete, och högen synes orubblig, men ”Blott ett blad, ett pappersark i sänder…” så är det snart klart. Skam den som ger sig.

2016-12-15-23-13-47

Detalj från kvällsrunda med hunden – trädgårdsdekoration.

Jag är nog lite trött, allt. Men jag har ju tid att vara trött så det är finemang. Tror faktiskt att min kropp är upptagen med att bygga muskler och då blir man trött. Tror jag. Jag väljer att tro att det är så.

Jag står ofta och spelar nyckelharpa eller tvärflöjt och tittar i spegeln när jag spelar och just nu är jag lite nördig och ser bara mina nya ränder i underarmarna – jag har tränat så mycket att den stora skulptörens arbete börjar synas och mina muskler framträder allt mer. Det är så vansinnigt roligt!!!! Jag har ALDRIG haft muskulösa armar, de har bara varit slät hud, så jag formligen njuter av varje liten ny rand.

2016-12-17-14-31-12

Trasiga stenpiren.

Jag har kommit ut på andra sidan andra-tredje advent med hälsa och glädje i behåll. Stressen har lyst med sin frånvaro och jag är så nöjd!

Just idag är det söndag och stiltje på hög nivå. Jag har löst otaliga korsord hela förmiddagen och nu är det dags för en lunch-tur med hunden. Tror det får bli till trasiga stenpiren.

Och kanske blir det en julkonsert i kväll. Vem vet?