Stockholm gospelfestival 2014

Jaha. Nu sitter jag här och klurar på barnkör- och juniorkörstart i kväll samtidigt som jag har en massa grejer att stoppa på plats efter underbar gospelfestival i Stockholm 20140824_160542Jag har så mycket foton på vackra mänskor som glatt och gärna poserat till min blogg som jag berättat om… men frågade jag verkligen alla? Och jag har kvitton som ska in till ekonomin, och jag har skrivit rapport till kyrkorådet… men vill verkligen hela Malmö pastorats kyrkoråd läsa min rapport? Bryr de sig om den? Det känns som om de har mycket viktigare saker att göra än läsa Hyllie-musikerns rapport om körledare o masschoir o konserter o sammansvetsad kör.

Samtidigt är jag halvt sjukskriven eftersom min handled varit gipsfri i en vecka och jag blir utskriven från Ortopeden om 2 veckor. Har jag tid att vara halvt sjukskriven? Känns inte så. Så nu sitter jag här hemma och försöker vara halvt sjukskriven… jag borde kanske dammsuga och lägga mirakeltrasor i prydlig hög så de får plats i lådan, samt stryka dagens blus och handdukarna som legat på strykbrädan i 2-3 veckor. Och på jobbet borde jag lägga in snygga foton på körens hemsida, göra tjusigt fotocollage till anslagstavlan utanför kyrkan… men det hinner jag nog inte idag. Får se till att ha det på plats när kören kommer på torsdag.
Ställtiden har för undertecknad blivit mer och mer viktig… kanske för att jag ofta glömmer planera in den. Att stoppa på plats är A och O så körhelgen blir ordentligt avslutad.
Snart är strykjärnet varmt men jag stoppar in lite fina bilder tills dess. Håll till godo.

20140824_113719Soul Childrenkören i Betlehemskyrkan.

20140824_072924Alla platser inringade från Stockholm Gospelverkstad. Snacka om curlade körsångare.

20140822_193152Isa med bebis (vet jag absolut att jag bad om lov)

20140823_115209Kollegan Jenny från Norrland frågade jag också

20140824_131814Och två till körledarkolleger, Malcolm och Erika, vet jag också att jag frågade!

20140822_152604 Stockholm strålade och var vackert!

20140824_221726Körens händer kring körens logga, lite suddigt pga tåget, fick idén lite sent. Tack Desi!

Från Jenny i Stockholm 2014Undertecknad med make.

Nu ska jag stryka blus och sen ska jag glatt och gärna gå till mitt jobb. Äntligen ska jag sortera kör-pärmarna i skåpet i kyrkan och förbereda mina låtar!! Ses en annan dag.

 

Pausade körhjärtan

Det är något alldeles speciellt när pausade körhjärtan kommer tillbaka till kören. För undertecknad körledare är det ren och skär lycka att höra värmen i rösten när vi talas vid i telefon och någon kungör att de längtar tillbaka till kören.
I våras fick jag, på grund av för hög arbetsbelastning, lämna ifrån mig Kyrkokören och för mig var det jättesvårt att släppa taget. Jag har jobbat med Kyrkokören i 18 år och det var många tårar som flöt innan jag förlikade mig med situationen. Och i skenet av avskedet till min kyrkokör har jag noterat, dels hur viktig kören är för de som drabbades av en lämnande körledare, dels hur viktig kören är för lilla Lotta (mig själv, alltså). Det är inget trevligt litet tidsfördriv utan det är så mycket själ och hjärta som driver en körsångares val. En av tjejerna i kören sade: ”Här är vi med i kören och tänker att, tja, vi kan ju sluta när vi tycker vi vill göra något annat, men NU ÄR DET DU SOM GÖR SLUT MED OSS!” I kyrkan pratar vi om att vi ska dela med oss till varandra och vara generösa, men när det kom till mig själv och att dela med mig av mina körer blev det genast jättesvårt.
Nu har jag dock förlikat mig med tanken och inser att det kan vara skönt med en ledig tisdagskväll. Jag har ju kvar min gospelkör på torsdagskvällen. I skenet av avskedet till min kyrkokör har jag noterat hur viktig kören är för många i gospelkören. På terminens första repa hände mycket; dels återseendets glädje samt hjärtesorger som avhandlas plus livliga diskussioner. Allting ryms och ibland blir jag helt häpen över hur mycket som hinns med under en körövning.
På terminens 2:a repa kom 4 pausade kör-hjärtan tillbaka. En hade varit borta från kören i 4-5 år, och de andra hade varit borta i 1-1,5 år. Glädjen som infann sig över de återfunna fåren var stor i hela kören och det blev en fantastisk komma hem-känsla.
Nästa vecka börjar barnkörerna och där är också hemvändar-glädje. En utlandsresande familj har kommit hem och flickan kommer tillbaka. Glädjen är stor och dessutom fortsätter alla som harvat med mig hela förra året. Det är minsann också helt fantastiskt!

Jag Charlotta

Som liten flicka sattes jag i barnkören och där har jag stannat kvar, många gånger känns mitt jobb som att jag vill fortsätta sjunga mina låtar och vill du vara med så är du välkommen att vara med i kören.

Sen jag började min första tjänst som 19-åring – 30 år sen – i Stenstorp, Västergötland, har mycket förändrats. Tjänsten var på 65 % och då ingick tre kyrkor och fem körer (!). Jag fick köra tidningar för att ha råd med hyran. Då hade jag ett piano och en orgel som mina redskap. Nu har jag en dator som ett av mina viktigaste redskap. Varje körsång jag övar in lär jag mig bäst genom att göra partiturstudium i datorn. Jag spelar in pianosatsen – med mitt digitala piano såklart – och sen sjunger jag in alla stämmorna, dvs lägger stämma på stämma. För det första så lär jag mig spela sången, för det andra så lär jag mig varje stämma och för det tredje så tvingas jag att sjunga bättre och bättre. Det är så otroligt effektivt och fantastiskt roligt – det är ju såklart en extra glädje ifall det låter snyggt – å andra sidan så ger jag mig inte förrän det låter bra. Jag kan gå hemma och längta tills jag kan komma till jobbdatorn och börja spela in. Sen gör jag övningsfiler till körsångarna av det jag spelat in så de kan öva hemma.
Förr hade jag kanske ett (1) stort projekt, dvs stor konsert/musikgudstjänst, per termin eller kanske per år. Nu avlöser de varandra i en hiskelig fart, min gräns har flyttats avsevärt. En avgörande del för lilla Lottas utveckling var när jag kom in på musikhögskolan. Jag fick helt ovärderliga redskap som jag nog inte skulle klarat mig utan.

Jag tog pianolektioner som liten för vår kantor, jag lurades att fortsätta med detta trots jag ville sluta. Först fortsatte jag ifall jag fick ledigt varannan vecka, sen fortsatte jag ifall jag fick semester varannan vecka. Lättlurad till tusen. Men kanske var det någon som såg en gnutta begåvning, mina föräldrar kanske. Jag är uppvuxen med Evert Taube och Gluntarne och snapsvisor och allsånger och ungdomskörens sånger och Gullan Bornemarks gamla sångböcker. Pappa sjöng i kyrkokör och manskör och spelte gitarr och munspel, samt bastuba i byns mässingsoktett, och sjöng duett med byns barberare och sedan med min konfirmationspräst. Mamma sjöng när hon dammsög – ”Oh, what a beautiful mooooorning”. Som 9-åring började jag spela tvärflöjt/piccolaflöjt och hamnade i byns ungdomsorkester där jag stannade kvar i 9 år. Jag har alltid sjungit och spelat och jag fortsätter ungefär som jag alltid gjort. Jag slapp sommarjobb ifall jag övade ordentligt. Jag övade absolut ordentligt. Konfaprästen tyckte jag skulle börja öva orgel så då gjorde jag det. Kring 17-årsåldern fick jag sommarjobb som kantor. Mamma skjutsade mig Skåne runt till alla landsorts-kyrkor där jag ryckte in. Mamma och pappa följde med mig när jag skulle öva orgel på kvällen och stora kyrkan var mörk och svart och läskig. Det var så mysigt när de satt där båda två – pappa läste och mamma stickade och jag övade på lilla orgeln i koret i Sjöbo. Stora orgeln på läktaren var stor och tung och svårspelad, men lilla orgeln var helt okej för små 15-årsfingrar. När jag tog kantorskurs kallades jag för ”den ambitiösa”. Jag har alltid fått jobba och kämpa mycket för att komma någonstans. Jag sökte in fyra gånger till musikhögskolan innan det gick vägen. Men det är ju det som det hela handlar om, att vilja jobba och kämpa och öva. Vill man inte öva händer ingenting. Det är lusten till övning som gör mitt musikerliv möjligt. När jag gick andra året på musikhögskolan föddes min dotter Linnéa. Jag var ensam mamma och begriper inte riktigt hur jag klarade av musikhögskolan. Det var svårt att komma in men ännu svårare att ta sig ut.

Att spela på begravning är en stor del i min tjänst. Det är många frågor att ta ställning till. Jag tror att jag är ganska liberal i min syn på repertoar. Jag går med på det mesta, å andra sidan har jag aldrig fått jobbiga låtval att ta ställning till. Det svåraste var nog en låt av T-Rex med högst tvivelaktig text, men de anhöriga blev jättenöjda med att jag spelade låten på pianot och att vi skippade texten. Då känns det väldigt gott i mitt hjärta. Jag har gått till mötes och de anhöriga har sett och hört mitt dilemma och gått mig tillmötes.

När jag gick på musikhögskolan var det viktigaste för mig att öva orgel. Det var detta ämne som jag lade mest tid på. Nu har jag en liten kyrka med en liten orgel och absolut ingen konsertlokal och nu är det inte viktigt med solistisk orgel utan körarbetet är det främsta. Men samtidigt måste jag upprätthålla min teknik så jag övar skalor varje dag. Det hela är en fråga om balans och där är familj och arbetskamrater ovärderliga. Det finns väl knappt något mera befriande än en fikarast med skrattiga arbetskamrater? Eller en stund vid frukostbordet tillsammans med de nära och kära då det råder frid och stilla förnöjsamhet. Det är källor att ösa ur och fylla på med kraft.

Jag

Jag