Ta en minut – jag tog en minut

Idag var det lite kämpigt. Jag vaknade redan kl 03.37 och sen kunde jag inte somna om, trots att jag försökte. Halv sex gick jag upp och scrollade i datorn. När det dagades gick jag ut med hunden och förundrades över det häftiga i en gryning.Sen har det varit en ganska dyster dag. En sån där dag då jag tvivlat på min förmåga och känt mig allmänt vissen.

Vi hälsade på pappa i Sjöbo, och jag var rejält trött och ganska butter, tror jag. När vi ätit lunch och handlat tillsammans skulle vi köra hem, tänkte jag. Men då skulle maken och pappa fixa med pappas cykel och lampor och däck osv. Jag var ganska stressad och på väg att kläcka ur mig något otrevligt om att jag ville åka, men jag insåg att det inte var läge. Jag tog med mig hunden och gick in i ”stora-rummet” hos pappa. Där inne luktar det mamma och pappa och det är en alldeles speciell känsla och en mycket positiv lukt. Jag gick raka vägen till canapén, en grön i sammet som alltid har funnits där. Jag lade mig i canapén och hunden rullade ihop sig i mina knäveck. När jag lade armen över mina ögon såg jag mammas blick för mitt inre (mamma dog för 2 år sen). Mamma log och sa: ”Mår du bättre nu?” och så somnade jag. När jag vaknade var lilla Lotta i balans igen. Mamma var med mig i sömnen och jag blev återställd.

Sist mamma sa så där var för 2-3 år sen. Vi var hemma hos mamma och pappa och jag var så irriterad så jag höll på att spricka – jag minns inte på vad. Efter ett tag tog jag hunden och sa att han behövde ut, och så gick vi. Min make berättade sen, att när vi gått iväg så sa mamma: ”Lotta mår inte bra”. Jag gick med hunden i lilla skogen där hemma och när vi traskat runt hela så gick vi tillbaka. Under promenaden hade jag lyckats samla mig och kände mig lugnare. När vi kom tillbaka tittade mamma på mig och sa: ”Mår du bättre nu?” och så log hon. Och nu minns jag att jag var så irriterad för att mamma var snurrig. Hon och pappa bråkade och mamma var dement så det var ingen lätt diskussion. Pappa blev grymt irriterad och jag hade så svårt att hantera detta. Men TROTS mammas förvirring så var hon fullkomligt klar över mitt sinnestillstånd. Jag minns att jag blev så förvånad, att mitt i det förvirrade kom en glasklar mamma fram. Det var helt fantastiskt.

Idag tog jag en minut.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Fastnet skrattade i halsen

För några veckor sen hörde jag en kollega ondgöra sig kring alla möjliga och omöjliga önskemål som görs inför en förrättning. Vederbörande var så trött och lite less. Själv har jag inte sååå många förrättningar och har nog aldrig hunnit tröttna på önskemålen. En gång var det ett önskemål med en text som var icke lämplig att sjunga i en kyrka, men då spelade jag låten på piano istället. Det var familjen mycket nöjd med – det var en låt av T-Rex och den avlidna formligen älskade denna låt och lyssnade konstant på den. Pojken hade ett funktionshinder och det kändes väldigt viktigt att spela den. Det blev bra.

När jag hörde talas om önskemålet i fråga så skrattade jag högt. Det var en så märklig titel: ”Vid protesfabrikens stängsel”. ”Vem kan hitta på en så knasig låt, med så konstig titel?” tänkte jag. Och så skrattade jag lite till. Sen googlade jag titeln och hittade texten och fann att det var en fantastisk text och den handlade om några som träffades utanför protesfabriken och de fann kärlek på det mest otippade stället. Mitt skratt fastnade i halsen och jag fick omvärdera mina tankar.

Håkan Hellström skriver:

”Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek”

Jag har inte kunnat släppa min snarhet till fördömande. Men jag har förvisso lärt mig något. När jag läst texten rann mina tårar. När vi som minst väntar det, vänder vårt liv och vi hittar det vackraste på det mest otippade stället. Det är vackert!

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.

Mitt i strömmen

Nu är den här – oktober – månaden då allting händer. Väldigt mycket har redan hänt;

  • Vi har haft vår barnkördag i Folkets Park (visserligen i september med den ingår i flödet)
  • jag har varit i Tyskland och lärt mig om Martin Luther
  • jag har haft den årliga övernattningen med alla barn- o ungdomskörerna i kyrkan
  • jag har varit på körledarkonvent i Arvika

Nu är det bara två veckors intensivt jobb kvar:

  • Gospelmässa nästa helg
  • och helgen därefter, firandet av reformationen med Hyllie Gospel på Malmö Arena med gästartister och påve-besök .

Och sen är det full fart in i jul och lucia. Tänk att det alltid blir så pin-tjockt i oktober. När jag började planeringen förra terminen så var jag ledig första och sista helgen, men de ledigheterna försvann på vägen. Det får bli ett besök inne hos chefen med almanackan och planering av kompledighet. Det blir bra.

Men det positiva i kråksången är att jag mår ruskigt bra. Jag sover och äter och tränar min morgonyoga. Fast allt har ju inte varit solsken dessa veckor. Jag har oroat mig massor. Det dröjde innan vi fick noterna till Malmö Arena-konserten. Det var en otäck väntan.

Nu är jag fullproppad med tankar och inspiration och nya repetitions- och instuderingskunskaper. Det mesta har jag hört förut, men väldigt mycket har sagts på ett annat sätt och jag är så glad för all input jag fått dessa tre dagar.

Sen är det inte så lätt att vara gospelkörledare på ett körledarkonvent. Jag får en känsla av att så fort jag nämner att jag har gospelkör så upphör samtalet. Det har skänkt mig en känsla av ensamhet. Inte helt lätt att hantera. Men det kanske bara är min känsla av otillräcklighet som spökar.

Jag hade tänkt kalla detta inlägg för ”Mitt i stormen”, men vid närmare eftertanke är det ingen storm, utan ett flöde, en ström av händelser och skeenden. Jag befinner mig mitt i flödet och det drar runt örona, men jag står där i flödet, i mitt flow. Det är vackert.

Jag gick upp väldigt tidigt varje dag på körledarkonventet och till frukosten träffades vi morgonpigga och en morgon språkade jag med en körledare från Norrland. Hon sa: ”Jag gör inga klassiska verk med min kyrkokör. Vi sjunger bara om fred och kärlek”. Det är ju det vi behöver, vare sig vi sjunger klassiska verk eller annan genre med vår kör!!! Peace, love and understanding. Amen!