”I en värld som ropar, ropar efter ljus”

Ikväll hade jag sista repan innan jullovet med Juniorkören. Det var drygt halva skaran som uppenbarade sig, vilket inte förvånade mig nämnvärt. Jullovat har ju nästan börjat och det var en alldeles ödslig känsla att traska omkring ensam på jobbet och invänta de små liven. Men de rasade in en efter en och kyrkan fylldes med liv och glada skratt. Först sjöng vi de sånger från lucia-tåget som kan passa till julafton. Sen gick vi iväg för att fika och diskutera Lucia-tåget – vad som gick bra och vad som kan förbättras. Bara för att det var sista gången slog jag på stort, de fick 3 hela kex var, 1 av var sort och de startade glatt en kex-provning med tydliga uttalade omdömen.

Efter avslutad kexprovning med Luciatågsutvärdering gick vi in i kyrkan igen för sista önske-kvarten som blev en halvtimme. De önskade hejvilt och jag fick respit att galoppera upp på mitt arbetsrum för att hämta en del sånger. De tog tid – 2.38 minuter tog det för mig att leta igenom 3 pärmar och springa fram och tillbaka. Vi sjöng på för fullt, lite poplåtar önskades, och sen kom de med några önskemål som helt slog mig med storm. De önskade Monica Anderssons två sånger; ”Om du vänder dig mot ljuset”, samt ”Du föddes inte in i denna världen tom”. Dessa sånger hann jag inte hämta, den första kunde jag utantill, visste jag helt säkert och den andra sa jag att den kan jag minsann inte. Men så kunde jag inte låta bli att prova, för jag vet ju hur den går, och minsann om jag inte inom ett par minuter hade lyckats mejsla fram sången ur min hjärnas många vindlingar. Alla barnen stod med mig vid flygeln och de kom bakom för att kunna se texten och så sjöng vi. Vi sjöng och sjöng och de hittade sina stämmor efterhand och sången bar. Sången bar och blev starkare och starkare. De sista orden, ”i en värld som ropar, ropar efter ljus” – smärtsamt aktuella idag – blev som en stor bön som bar oss ut i decemberkvällen, och den finns kvar inom mig. Nästa termin ska vi sjunga dessa sånger igen. Jag längtar redan.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.2016-12-05-23-42-41

Andra sidan

2016-12-15-23-08-04

Skyline från kvällsrundan häromdagen, Hyllie vattentorn med Emporia bredvid

2016-12-15-23-17-11

Detalj i ett staket.

Så här i post-lucia/konserttid har jag landat i lugnet och stillheten och sömnen. Jag har sovit och sovit och haft det allmänt lugnt och skönt. Det är fantastiskt. Jag är helt förundrad över att jag hållit mig frisk hela hösten. Jag har gått långa rundor med hunden och ätit massor och gjort min yoga flitigt. Just nu går jag mest runt och studerar allt fint jag ser överallt.

På jobbet går all tid åt till att redovisa Tysklands-resan med Ungdomskören samt att stoppa alla papper och noter på plats. Det är ett digert arbete, och högen synes orubblig, men ”Blott ett blad, ett pappersark i sänder…” så är det snart klart. Skam den som ger sig.

2016-12-15-23-13-47

Detalj från kvällsrunda med hunden – trädgårdsdekoration.

Jag är nog lite trött, allt. Men jag har ju tid att vara trött så det är finemang. Tror faktiskt att min kropp är upptagen med att bygga muskler och då blir man trött. Tror jag. Jag väljer att tro att det är så.

Jag står ofta och spelar nyckelharpa eller tvärflöjt och tittar i spegeln när jag spelar och just nu är jag lite nördig och ser bara mina nya ränder i underarmarna – jag har tränat så mycket att den stora skulptörens arbete börjar synas och mina muskler framträder allt mer. Det är så vansinnigt roligt!!!! Jag har ALDRIG haft muskulösa armar, de har bara varit slät hud, så jag formligen njuter av varje liten ny rand.

2016-12-17-14-31-12

Trasiga stenpiren.

Jag har kommit ut på andra sidan andra-tredje advent med hälsa och glädje i behåll. Stressen har lyst med sin frånvaro och jag är så nöjd!

Just idag är det söndag och stiltje på hög nivå. Jag har löst otaliga korsord hela förmiddagen och nu är det dags för en lunch-tur med hunden. Tror det får bli till trasiga stenpiren.

Och kanske blir det en julkonsert i kväll. Vem vet?

 

”Låt intet mörker hindra dig från att söka ljuset”

2016-12-02-08-15-07

Soluppgång över våtmarkerna.

2016-12-02-13-53-06-hdr

En otroligt vacker vy på väg till stranden.

2016-12-02-08-27-15

Härbärget har en småtam räv som kommer varje dag för lite frukost.

Årets luciaturné till Tyskland med Hyllie Ungdomskör är lyckligt i hamn och jag har nu sovit färdigt. Hela resan hade vi helt fantastiskt väder. Många är åren då det blåst och stormat och snöat och regnat och varit riktigt eländigt, men i år var det tre otroligt vackra dagar. soluppgången till vänster kunde skådas när vi körde över ängen de sista hundra meterna till Herberge Herzenburg.  Naturupplevelserna har varit ovanligt många i år och tack vare det vackra vädret såg vi otroligt mycket mer av Prerow än tidigare. Vi företog en utflykt in till byn för en promenad till stranden. Det var otroligt vackert, Prerow är en riktig semesterort i norra Tyskland alldeles vid kusten och stranden är milslång och jättefin. Vi gick ut på en lång lång brygga och det var stört-kallt. Blåsigt och klart och soligt men jättekallt.

Vi fick även se en räv på mycket nära håll. Redan när vi kom på morgonen och höll på att packa ur bilarna kom Frau Fuchs och inspekterade de nya gästerna. Hon stod på lite avstånd och tittade nyfiket, sen slank hon runt hörnet och satte sig utanför fönstret för att vänta på sin frukost. Frau Christa matade henne med korv.

15267581_1151881944887834_2862713446078205627_n

Hyllie Ungdomskör i Prerow Seemanskirche i lördags. Foto: Ingela Högborg

Liksom tidigare år har vi gått lucia på sjukhem och i kyrkor. 4 konserter och 1 gudstjänst har vi medverkat i. Som vanligt har gruppen skött sig utmärkt och lyft sig flera nivåer. Det är lika roligt varje gång. Stora kyrkan i Prerow var extra-extra fullsatt på lördagskvällen och det blev allt lite magiskt när de 4 nya,svåra sångerna sattes helt perfekt av kören. Bäst när det gäller!

15319316_1151882011554494_2623208334984983966_n

Luciasång ute vid brasan av HUK, Hyllie UngdomsKör

2016-12-03-19-20-32

Glühwein-servering och kulörta lyktor.

Och precis som tidigare år så gick vi ut för att sjunga vid brasan.  Det var lite komiskt i år för när vi kom traskande där i mörkret fick vi se en brandman framför oss som sprang i full karriär med en skottkärra framför sig. Han hade inte hunnit få igång brasan så han fick väldigt bråttom när han såg oss komma och han hade fullt med reflexer i sin mundering så han syntes väldigt tydligt där han sprang. Vi går alltid ut först ur kyrkan och sen går hela församlingen med till brasan och där finns ett stånd med kulörta lyktor och så serveras glühwein till alla och det är allmänt gemytligt.

 

 

 

2016-12-02-10-48-00Sen har vi såklart haft allt det vanliga också, ljus-fixande och lucia-linne-strykande av våra fantastiska körmammor, supermammorna Helene och Ingela. De är i en alldeles särskild klass för sig. Kloka och otroligt roliga.

Kören lekte charader hela lördagskvällen efter konserten och jag och mammorna fick vara med lite grann. Fantastiskt roligt!

2016-12-03-22-09-17

2016-12-05-23-42-41

 

 

 

 

 

 

 

Sen var det allt lite speciellt att höra kyrkoherde Reinhard Witte citera Bo Setterlind både på svenska och tyska där i kyrkan. Vi fick allihop vars ett hjärta med en liten bärnsten som gåva. Att höra en svensk författare, Bo Setterlind, citeras i en utländsk kyrka känns speciellt. Så vackert! Jag är rik som får åka på så fantastiska resor. Tack!

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Varm i hjärtat!

Äntligen är den här! Advent är firad i slott och koja, kyrka och kapell. Advent firas vidare i fyra veckor till och i min lilla kyrka blev det knöka-tjockt med folk. Det var många aspekter som var på tapeten; det vanliga advents-firandet och samtidigt avtackning av kär arbetskamrat sen 21 år tillbaks.

20160327_114320

Juniorkören och Barnkören! Jag vet, gammal bild, jag glömmer alltid ta foto!

Jag var tidigt i kyrkan och satte papperna i rätt ordning i pärmen, kollade orgel-registreringar, stämde nyckelharpan och satte upp affisch om julkonserten i gatuprataren samt skrev ut sången (som skulle sjungas vid kyrkkaffet) till vår arbetskamrat. Körtröjor skulle också delas ut.

Jag fick koll på allt och när kör-barnen kom betade vi oss igenom alla uppgifter. Texter skulle läsas och övas, advents-ljuset skulle tändas och övas samt procession in och ut med kors- och ljusbärare. Märkligt nog lyckades vi hinna med allt. Jag och kollegan var metodiska och grundliga och det var riktigt roligt. Nytt för dagen var att jag skulle spela nyckelharpa till en av sångerna. Jag trodde att det skulle bli lite rörigt, men det blev det inte. När jag spelade blev det tyst och stilla i kyrkan och sången klingade fint. Så roligt! Nästa fantastiska sak var att lilla G, 8 år, spelade till O Guds lamm! Vi var två organister som spelade idag.Så roligt!!! Den tredje fantastiska grejen var att till en av sångerna blev det så där himmelskt stilla, alla lyssnade andäktigt. Det var adventspsalmen 609, Advent är mörker och kyla. Varje vers lästes av ett körbarn och sen sjöng alla, samma vers som nyss lästs upp, och jag spelade så vackert jag kunde när verserna lästes. Och just när texten lästes upp så blev det andakt! Så ljuvligt!

Vid kyrkkaffet var det fullt med folk som åt smörgåstårta och firade av vår diakon, alltså en riktig kyrksöndag. Jag tror att det blev en av de finaste mässorna någonsin. Så glad i mitt hjärta att det var just idag när vi firade av Mia.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

Varför?

Vadan och varthän? Varför kliver jag upp idag?

Hur gör man när intentionen är god men allt bara blir fel? Hur ändrar man sina banor och bryter/byter tråk-mönster?

Går i terapi? Har jag gjort, i flera år och har insett att det är ett livsprojekt att bringa Lottas skuta på rätt köl… eller behålla henne flytande. Just nu gungar det betänkligt.

Går på yoga? Det gör jag varannan/var tredje dag.

Äter rätt? Det gör jag hela tiden. Rätt mycket samt mycket rätt.

Sover bra? Nja.

Sitter vid orgeln och spelar Bach och koraler? Hm. Gör jag bara ibland. Det vill jag absolut göra mer.

Går promenader? Det gör jag hela tiden.

2016-09-29-10-39-00

Ur djupen ropar jag till dig!

Mitt humör pendlar från det mörkaste mörka till en strimma tillförsikt för att sedan dimpa ner i det mörkaste mörka igen. Ur djupen ropar jag till dig. I sanning. Det går inte särskilt bra. … det går nog bra att ropa, men jag får inte så många svar. Famlar i mina dimmor. Helt plötsligt tror jag att jag är på rätt köl, men så dråsar jag i asfalten igen med besked. Pang, bara.

Jag får väl kravla runt där nere i mitt elände och se om jag hittar nån stig. Ett grässtrå kanske.

Ja, jag vet, jag har en underbar familj och goda vänner som hjälper mig bara jag ber om det. Ändå vet jag ingen råd. Visst jag hör allt positivt och ser allt fint, men mina ögon är grumliga.

Gå i ide? En god idé, men det går inte. Ledig helg? Ja… det går inte heller så bra. Jag har svårt att koppla av.

2016-09-21-12-07-15

Min harpa.

Spela nyckelharpa. Ja, det kan jag göra och bli lite lycklig… eller fortsätta försöka vara lycklig. Kanske att Moll-älvan börjar dansa igen. Lycka är ett ställningstagande. Jag har allt och egentligen ingen anledning till gnäll. Jag är lyckligt ledsen… eller ledset lycklig. Ledset lycklig är en bra definition.

Jag är trött, helt enkelt. Lite otajmat att vara trött redan innan advent. Gud, giv mig styrka. Amen.

 

 

Ta en minut – jag tog en minut

Idag var det lite kämpigt. Jag vaknade redan kl 03.37 och sen kunde jag inte somna om, trots att jag försökte. Halv sex gick jag upp och scrollade i datorn. När det dagades gick jag ut med hunden och förundrades över det häftiga i en gryning.Sen har det varit en ganska dyster dag. En sån där dag då jag tvivlat på min förmåga och känt mig allmänt vissen.

Vi hälsade på pappa i Sjöbo, och jag var rejält trött och ganska butter, tror jag. När vi ätit lunch och handlat tillsammans skulle vi köra hem, tänkte jag. Men då skulle maken och pappa fixa med pappas cykel och lampor och däck osv. Jag var ganska stressad och på väg att kläcka ur mig något otrevligt om att jag ville åka, men jag insåg att det inte var läge. Jag tog med mig hunden och gick in i ”stora-rummet” hos pappa. Där inne luktar det mamma och pappa och det är en alldeles speciell känsla och en mycket positiv lukt. Jag gick raka vägen till canapén, en grön i sammet som alltid har funnits där. Jag lade mig i canapén och hunden rullade ihop sig i mina knäveck. När jag lade armen över mina ögon såg jag mammas blick för mitt inre (mamma dog för 2 år sen). Mamma log och sa: ”Mår du bättre nu?” och så somnade jag. När jag vaknade var lilla Lotta i balans igen. Mamma var med mig i sömnen och jag blev återställd.

Sist mamma sa så där var för 2-3 år sen. Vi var hemma hos mamma och pappa och jag var så irriterad så jag höll på att spricka – jag minns inte på vad. Efter ett tag tog jag hunden och sa att han behövde ut, och så gick vi. Min make berättade sen, att när vi gått iväg så sa mamma: ”Lotta mår inte bra”. Jag gick med hunden i lilla skogen där hemma och när vi traskat runt hela så gick vi tillbaka. Under promenaden hade jag lyckats samla mig och kände mig lugnare. När vi kom tillbaka tittade mamma på mig och sa: ”Mår du bättre nu?” och så log hon. Och nu minns jag att jag var så irriterad för att mamma var snurrig. Hon och pappa bråkade och mamma var dement så det var ingen lätt diskussion. Pappa blev grymt irriterad och jag hade så svårt att hantera detta. Men TROTS mammas förvirring så var hon fullkomligt klar över mitt sinnestillstånd. Jag minns att jag blev så förvånad, att mitt i det förvirrade kom en glasklar mamma fram. Det var helt fantastiskt.

Idag tog jag en minut.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.

Fastnet skrattade i halsen

För några veckor sen hörde jag en kollega ondgöra sig kring alla möjliga och omöjliga önskemål som görs inför en förrättning. Vederbörande var så trött och lite less. Själv har jag inte sååå många förrättningar och har nog aldrig hunnit tröttna på önskemålen. En gång var det ett önskemål med en text som var icke lämplig att sjunga i en kyrka, men då spelade jag låten på piano istället. Det var familjen mycket nöjd med – det var en låt av T-Rex och den avlidna formligen älskade denna låt och lyssnade konstant på den. Pojken hade ett funktionshinder och det kändes väldigt viktigt att spela den. Det blev bra.

När jag hörde talas om önskemålet i fråga så skrattade jag högt. Det var en så märklig titel: ”Vid protesfabrikens stängsel”. ”Vem kan hitta på en så knasig låt, med så konstig titel?” tänkte jag. Och så skrattade jag lite till. Sen googlade jag titeln och hittade texten och fann att det var en fantastisk text och den handlade om några som träffades utanför protesfabriken och de fann kärlek på det mest otippade stället. Mitt skratt fastnade i halsen och jag fick omvärdera mina tankar.

Håkan Hellström skriver:

”Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek”

Jag har inte kunnat släppa min snarhet till fördömande. Men jag har förvisso lärt mig något. När jag läst texten rann mina tårar. När vi som minst väntar det, vänder vårt liv och vi hittar det vackraste på det mest otippade stället. Det är vackert!

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.

Mitt i strömmen

Nu är den här – oktober – månaden då allting händer. Väldigt mycket har redan hänt;

  • Vi har haft vår barnkördag i Folkets Park (visserligen i september med den ingår i flödet)
  • jag har varit i Tyskland och lärt mig om Martin Luther
  • jag har haft den årliga övernattningen med alla barn- o ungdomskörerna i kyrkan
  • jag har varit på körledarkonvent i Arvika

Nu är det bara två veckors intensivt jobb kvar:

  • Gospelmässa nästa helg
  • och helgen därefter, firandet av reformationen med Hyllie Gospel på Malmö Arena med gästartister och påve-besök .

Och sen är det full fart in i jul och lucia. Tänk att det alltid blir så pin-tjockt i oktober. När jag började planeringen förra terminen så var jag ledig första och sista helgen, men de ledigheterna försvann på vägen. Det får bli ett besök inne hos chefen med almanackan och planering av kompledighet. Det blir bra.

Men det positiva i kråksången är att jag mår ruskigt bra. Jag sover och äter och tränar min morgonyoga. Fast allt har ju inte varit solsken dessa veckor. Jag har oroat mig massor. Det dröjde innan vi fick noterna till Malmö Arena-konserten. Det var en otäck väntan.

Nu är jag fullproppad med tankar och inspiration och nya repetitions- och instuderingskunskaper. Det mesta har jag hört förut, men väldigt mycket har sagts på ett annat sätt och jag är så glad för all input jag fått dessa tre dagar.

Sen är det inte så lätt att vara gospelkörledare på ett körledarkonvent. Jag får en känsla av att så fort jag nämner att jag har gospelkör så upphör samtalet. Det har skänkt mig en känsla av ensamhet. Inte helt lätt att hantera. Men det kanske bara är min känsla av otillräcklighet som spökar.

Jag hade tänkt kalla detta inlägg för ”Mitt i stormen”, men vid närmare eftertanke är det ingen storm, utan ett flöde, en ström av händelser och skeenden. Jag befinner mig mitt i flödet och det drar runt örona, men jag står där i flödet, i mitt flow. Det är vackert.

Jag gick upp väldigt tidigt varje dag på körledarkonventet och till frukosten träffades vi morgonpigga och en morgon språkade jag med en körledare från Norrland. Hon sa: ”Jag gör inga klassiska verk med min kyrkokör. Vi sjunger bara om fred och kärlek”. Det är ju det vi behöver, vare sig vi sjunger klassiska verk eller annan genre med vår kör!!! Peace, love and understanding. Amen!

 

Stadens scener och Gösta och Kisen

14265099_10154009160554372_1960412095178902384_n

På Malmö Live i Kongressavdelningen

2016-09-24-14-55-20

På Moriskan, i stora salongen

Inom loppet av ett par veckor har min Juniorkör sjungit både på Malmö live – för en 1000-hövdad publik, samt på Moriskan i Folkets Park – för kanske 250 i publiken. Det är lajbans. Snacka om rivstart på terminen. Nu är det betydligt lugnare ett tag… om man nu kan kalla en övernattning i kyrkan med alla tre körerna för lugnare. Det är i alla fall i vanliga kyrkan och inte ute på stan.

Just nu är det måndagskväll och jag sitter och samlar mig inför sänggåendet. En förarglig snuva ligger och trycker bakom pannbenet, och det är såklart synnerligen olägligt. Jag ska åka till Tyskland i övermorgon och vandra i Luther´s fotspår. Då kan man ju inte vara sjuk när man ska sitta i en buss hela dagarna. Men jag häller i mig D-vitamin för fulla muggar. Hoppas det hjälper.

I lördags hade vi vår barnkörfestival i Folkets Park och ”In kommer Gösta”. Gösta är körledare från Lund och dessutom med i vår styrelse för UNGiKÖR/Syd. Han hade dragspelet på ryggen och jag blev så glad att han kom. Han tänkte hjälpa oss lite grann. Gissa om det var välkommen hjälp! Först sa han: ”Ska jag spela när de går in?” Jaaa, sa jag! Så tog han sitt dragspel och ställde sig bredvid bronsstatyn i hallen och spelade medan alla barn och föräldrar och körledare traskade in i stora salongen. 2016-09-24-09-00-04Vilken start på vår Barnkördag! Sen hjälpte Gösta min make i bistron med att dela äpplen och bananer och fixa lunch och drickor. Helt plötsligt när jag kom ut i köket så stod Gösta bakom bardisken och spelade med bartenderns moddlare 2016-09-24-11-26-58på de rostfria bunkarna som stod uppallade på pappersmuggar – för att klinga bättre. Sen när de ändå var i farten (Gösta och min make Lars) praktiserade de lite övertonssång också (Lars har ofta varit på Göstas sångevenemang och övat just övertonssång och Lars har blivit riktigt slängd i just denna konstart). Sen hjälptes de åt hela dagen och de spred en så makalöst god stämning och ett välbehag av sällan skådat slag. Helt fantastiskt!!

När vi kom hem fick vi en liten chock. Ytterdörren stod på vid gavel, och när vi körde in på uppfarten såg vi hur katten stack in genom dörren som ett litet svart streck. Hunden var inne hos grannen och hade som väl var inte kunnat rymma. Vi gick in i huset och kollade runt, men saknade ingenting. Jag bar upp katten och kände att han var alldeles kall. Han hade varit ute en god stund. Jag insåg att vår Kise hade öppnat dörren helt själv och börjat ge sig ut på äventyr. Nu kom han tack och lov inte så långt, bara ett par meter utanför ytterdörren – han är en försiktig general, vår kise. Nu har vi bytt lås och sett till att dörren inte går att öppna inifrån av liten Kise.

Idag har jag städat och tvättat och spelat in ljudfiler och övat extra med Ungdomskören, samt övat extra med en körsångare från Hyllie Gospel.

Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.

 

I samspelet händer det

2016-09-21-12-07-15

Min harpa som vilade i mitt knä

Idag hade vi musikermöte inne i stan, i centrala Malmö. Precis innan mötet var det lunchmusik i S:t Petri och deras organist bjöd in oss musiker att medverka med vad vi ville. Jag ville spela nyckelharpa och det ville kollegan i grannkyrkan också, så vi enades om en brudmarsch med komp och övade var och en på sitt håll. Vi träffades idag precis innan lunch och drog igenom stycket och redan då blev jag lycklig. Det klingade så makalöst fint under valven.2016-09-21-12-07-11-1 Först spelade vi själva på våra harpor och sen när CA kom med på lilla tramporgeln blev min lycka i det närmaste total. Stråken dansade och solen sken lite extra och lade sitt guldskimmer i rummet. Till och med tonerna på den grövsta strängen, som jag har så svårt för, blev till en baggis. Stråken producerade helt plötsligt djupa fina toner. Det var alldeles underbart att få spela tillsammans!

Efter mötet med mina musikerkolleger körde jag tillbaka till Hyllie och min kyrka. Det var dags för mina orgelelever. Jag plockade fram Bach´s fuga i g-moll som vi skulle jobba med. Men först kom G som är 8 år och jobbar i en annan bok. Vi började med att sjunga favvis-låten för mormor som också var med. Sen tog vi tag i dagens läxa. Då kommer nästa samspels-glädje: Jag började sjunga igenom stycket, jag sjöng melodin. När jag sjungit första takten så spelar han denna, och sen spelade han kanon med mig hela sången. Dvs han kunde både lyssna och samtidigt spela sin stämma. Så fantastiskt bra. Sen försökte han spela kanon med sig själv men det blev lite mycket. Då upptäckte vi att stycket var noterat som en liten kanon, så då övergick vi till att läsa noter en stund. Men sen blev det trist och då satte vi en rundgång till stycket i stället. Det blev genast lite fräckt och grabben spelade om och om igen.

Sen kom min 15-åriga elev som bara spelar på gehör och lyssnar sig igenom alla möjliga Bach-stycken. Just nu är det alltså G-moll-fugan. Så himla roligt att öva och göra kombinationer och kring-moment. Vi övade att blunda och spela, och slappna av i armen och spela, att dela upp figurer, vi hittade huvud-teman… Och så repeterade vi lite gamla grejer. Ibland glömmer jag att repetition är kunskapens moder… fast jag glömmer det inte för egen del, utan mest när det gäller mina elever. Det är så viktigt att spela igenom det vi gjort tidigare.

2016-09-21-19-33-20

Strandvy från kvällsrundan.

Glädjen jag finner i samspel, med barn, vuxna eller ungdomar – oavsett på vilken nivå det vara månde – är så ljuvlig. Då dansar min själ.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.