Maj 2

21 filmer senare

Här följer en summerande rapport från Mikael Larsson, efter en vecka i filmens tecken.

29/4 2017

Efter en intensiv vecka med 21 filmer, 19 filmer i tävlan, var det då dags att kora en vinnare. Och juryn var enig. Till kriterierna hör givetvis konstnärlig kvalitet och originalitet. Men mer specifikt för oss är att filmen ska ställa frågor om människans ansvarighet eller peka mot tillvarons transcendenta dimensioner. Det kan vara filmer som på ett särskilt sätt uppehåller sig kring mänskliga rättigheter, arbete för fred och rättvisa eller solidaritet med minoriteter och förtryckta. Betyder det att det måste vara religiös feelgood? Inte nödvändigtvis. Att på ett trovärdigt och respektfullt sätt skildra människans mörker och utsatthet är en viktig uppgift. I juryn har vi ändå velat premiera filmer som inte stannar på botten.

2017-04-29 21 04 59

José Álvares. Foto: M Larsson

Utifrån dessa kriterier var det två filmer som tydligt stack ut. Vinnare av den interreligiösa juryns pris 2017 blev José Álvares lågmälda och mycket finkänsliga The Gaze of the Sea (Mexiko, 2017). Det är en berättelse om sorgearbetet efter 5 mexikanska fiskare och en biolog, som förliste 2011. Hur sörjer man när det inte finns kroppar att begrava eller någon grav att gå till? Här möter vi folklig katolsk fromhet. I filmens centrum står en kvinna som leder arbetet med att samla in minnen från de döda. Vi får möta familjerna. Deras kamp att acceptera männens livsval, hur de offrat sina liv för gemenskapen, för sina familjers överlevnad. Och brottningen med den egna skulden. Bland dessa marginaliserade finns en värdighet, en värme, kärlek. Blev själv mycket berörd av hur huvudpersonen, som själv utsatts för övergrepp som barn, förmår att hjälpa andra att försonas. Inte bara med varandra, utan också med livsbetingelserna, havet, denna källa till överlevnad, men också en ständig fara. Utan att på något sätt förenkla är det här en film som andas hopp, där människorna sömlöst skriver in sig i den större berättelsen om några andra fiskare och prostituerade…

Juryns motivering lyder såhär:

The gaze of the sea glows with beauty and grace. Giving voice to a community of Mexican fishers struck by loss and grief, the film shows us what it is to be human. In these fragile men and women, forgiveness and redemption materialize. The film illuminates how love empowers them to overcome pain and find reconciliation with each other and with nature.”

 

Vi gav också ett hedersomnämnande till Reyan Tuvis No place for Tears (Turkiet 2017), om kriget i Syrien, som jag skrev om i förra inlägget. Med följande motivering:

 

”As war rages in Kobane, the inhabitants of a neighboring Kurdish village resist oppression and brutality armed only with their sense of solidarity, identity and dignity. A powerful film of love and hope.”

 

Nu hade vi fått stränga förhållningsregler om att bara ge ett hedersomnämnande. Av de andra priserna, gladdes jag personligen mycket över att Ziad Khalthoums A Taste of Cement, som jag skrev om i förra inlägget, belönades med den Internationella juryns största pris. Kanske den estetiskt mest virtuosa filmen. Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice, som jag skrev om i första inlägget, fick dessvärre gå hem tomhänt. Oförtjänt och om du frågar mig, men så är det ju ibland i den här världen.

 

Och därmed har det blivit dags för mig att säga tack och hej från Nyon.

 

Micke L NyonMikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

 

 

Maj 2

Krönika från Nyon nr 2

 

 

Här kommer en andra rapport från från filmfestivalen i Nyon, Mikael Larsson berättar om sina intryck.

28/4 ”Protest mot systemet”

Tidigt under festivalen såg vi Lionel Rupps A Campaign of their own , där vi får följa en handfull gräsrötter under Bernie Sanders presidentvalskampanj. Någon förlängd reklamfilm är det absolut inte fråga om. Bernie som person är inte i fokus. Snarare handlar det om vad själva elden består av. Vilken vision har de som delar ut flygblad? Vad uppfattar de som ruttet i staten och i det demokratiska partiet? Vilket nytt samhällskontrakt drömmer de om? Här får vi följa med längst bak, på förmötena till motståndsrörelsen inom Bernielägret. Slående också hur amerikansk kampanjpolitik har så tydliga religiösa övertoner/former. Det är verkligen väckelsemöte både i tilltalet och i drömmen om det förändrade livet. Dessutom är det en väldigt vacker film. Fantastiska scener utanför det stora konventet, bland de som inte kom, och varken hör eller ser ordentligt. Där händer också politik.

Italienska Upwelling av Silvia Jop är en helt annan film. Där får vi följa med nyvalda borgmästaren i Messina (Sicilien). Som vägrar kavaj. Som vill arbeta för klimatet, men också för mera mindfulness i största allmänhet. I fokus här är den möjligen anarkistiska rörelsen i Italien där man bl a ockuperat övergivna teatrar. Ungdomar som tappat tilltron till systemet och som vill arbeta för förändring. Går det att skapa en bro mellan utomparlamentariska aktivister och de som vill verka inom systemet? Jätteviktiga frågor som dessvärre tappas bort och förminskas i något som snarare blir en parodi på rörelsen.

Kinesisk/kanadensiska Taming the Horse  av Tao Gu förstod jag inte alls från början. Vi får följa en 30-årig slacker. Som inte får till det med jobb eller familj. Bor fortfarande hemma. Han bestämmer sig att åka upp till sin barndoms by i inre Mongoliet (5 dygns tågresa) med en kompis (filmaren). Det blir också en inre resa där han brottas allt mer existentiellt med sina livsval och finner det outhärdligt, på etiska grunder, att slå sig fram på marknaden. Han vill helt enkelt inte spela spelet. Här får vi se hur det politiskt-ekonomiska systemet präglar också den som försöker ställa sig utanför? Att det inte slutar lyckligt har ni redan räknat ut.

Från Singapore presenterade Tan Pin Pin In Time to Come en av de mer säregna bidragen. I samtalet efter filmen berättar regissören att hon inte tänkt att den skulle visas internationellt. Man kan nästan förstå varför. Den i stort sett helt tysta filmen (noll voiceover) bygger på att man har viss lokalkännedom. Det handlar om människans alienation från naturen och digitala fångenskap. Vi får kort sagt se människor som väntar och medan de väntar som kollar de sina mobiler. På idrottsarenor, i köpcenter, i arbetet med tidskapslar (en jättegrej just i Singapore, när filmen gjordes firade staten 50 år). Vi får följa brandövningar, morgonsamlingar utanför skolan. En fullständigt övervakad och kontrollerad värld. Det är lite som att gå på konstmuseum. Roy Andersson nämndes men fotoskolan ”The new topographics” (med bl a Steven Shawn) ligger närmare. En utmaning.

Kanadensiska Destitierros av Hubert Caron-Guay var sist ut i startfältet. Här får vi följa ett antal sydamerikanska migranter på deras färd norrut mot USA. Intervjuer med dessa människor varvas med väntan och försöken att hoppa på tåg. Kameran springer bokstavligen med (och flyr tillsammans bort från immigrationspolisen). Det är inte originellt, men det är viktigt och drabbande. Vad är det som får dessa människor att lämna sina hem? För många gäller inte drömmen ett bättre liv, utan överlevnad över huvud taget. Blev särskilt tagen av en ung kvinna som berättade om det korrupta rättssystemet. Den som har pengar kan alltid komma ut ur fängelset, vilket betyder att många tar lagen i egna händer. Och vad gör man då? Mord kan köpas av tonåringar som behöver mat, som billigast för 20 dollar. Med mina glasögon klingar det väldigt mycket Amos: ”Brott på brott har Israel hopat. Jag vill inte dröja med domen. De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor.” (Amos 2:6)

Två filmer berör kriget i Syrien. Ziad Khalthoums A Taste of Cement är bokstavligen blytung. Här ser vi kriget från syriska gästarbetares perspektiv. Som bygger skyskrapor i Beirut under slavlika förhållanden. Sover och arbetar. Får inte röra sig utanför området. Paradoxen är att dessa män lämnat det sönderbombade Syrien för att återuppbygga det tidigare bombade Libanon. Det här är en sanslöst vacker film. Inga intervjuer, det skulle vara för farligt. Men ändå känns det som att vi får höra dessa män. I blickarna, kropparna. I den stumma värdigheten. I ett av filmens för mig starkaste ögonblick bryts bombningarna med gjutandet av betong. Sisyfos eviga kamp i blixtbelysning. En tid att riva, en tid att bygga upp. En tid för krig, en tid för fred. Det finns inget sensationslystet med den här filmen. Inte heller särskilt mycket hopp.

Reyan Tuvis No Place for Tears  ger istället röst åt barnen och kvinnorna. Vi får följa striden om Kobane från en liten by på andra sidan turkiska gränsen. Ljuden från striderna hörs hela tiden. På kvällarna står hela byn ute vid fälten med kikare. Vi får följa de obeväpnade tonårstjejerna som bevakar vägen in till byn på natten. De ensamkommande barnen som lämnat familjen kvar innan striderna utbröt. Som inte kan sluta sjunga. Kvinnorna som tvättat och lagat mat åt soldaterna. Och stridit själva. Och säger åt männen att sluta gråta. Den gamle mannen som blivit skadad och ändå vill tillbaka. Här möter vi kriget som absurt skådespel och fasansfull realitet. Men det slutar inte där. Vi får också se barnen leka i ruinerna (efter krigets slut), pojken som lagar husgrunden, musikerna som försöker rädda de skadade instrumenten. Vi är väldigt långt ifrån någon idyll. Men livet fortsätter bortom vansinnet. I bybornas gemenskap och solidaritet finns en värme och en beslutsamhet att inte ge efter hatet. Här får vi se bilder som aldrig någonsin visas på nyheterna.

Micke L NyonMikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Apr 27

Vittnesbörd på dokumentärfilmfestival

Är plats i Nyon (Schweiz) sedan i fredags för medverka i juryn under dokumentärfilmfestivalen Visions du Réel . Mittemellan Genève och Lausanne har man arrangerat festival sedan 1969 och drar ca 40 000 besökare per år. Pas mal för en stad på 18000 invånare! Sitter alltså i den interreligiösa juryn tillsammans med två belgare. Mourad Boucif är själv regissör med fyra egna filmer i bagaget, senast med Les Hommes d’argile (2015). Mourad är ordförande och den muslimska rösten i juryn. Geneviève de Simone-Cornet bor i Nyon sedan 10 år och arbetar som journalist på katolska Genèvebaserade veckotidningen Echo Magazine . Samma dag som festivalen började fick dessvärre den judiska representanten, Sascha Lara Bleuler, Zürich, lämna återbud av familjeskäl. Hon är annars konstnärlig ledare för en filmfestival kring mänskliga rättigheter. Inte en komplett abrahamitisk hand alltså, men vad göra?

Att gå på dokumentärfilmfestival är att resa till jordens alla hörn. Att översköljas av 21 filmer ger också en känsla av vad som händer just nu. Vad är det som upprör, förenar eller förbryllar oss? En tydlig tematik i år är vittnesbördet och jag skulle faktiskt vilja börja utanför festivalen. I söndags firade vi ekumenisk gudstjänst tillsammans, där klipp från filmen Human återkom under gudstjänsten , som preludium, predikan och postludium. Människor berättar om sina liv rakt upp och ner. Närbild på deras ansikten. Berättelser om skuld, smärta, hopp och försoning. Oerhört starkt. Istället för predikan fick vi samtala i bikupor. Ett grepp som inte alltid faller väl ut. Den här gången gick det knappt att få stopp på folk.

Ett liknande grepp tas av amerikanen Lech Kowalski som återvänder till sin uppväxts Utica (New York) för att tala med ”vanligt folk”, i filmen I pay for your story. Han skildrar en döende stad, utan hopp, där droger för många ter sig som den enda inkomstkällan. Under arbetat intervjuade han över 200 människor, varav vi får se en dryg handfull. Naket, rått. Han ger röst åt de som inte har röst. Ställer sig tydligt på deras sida och mörkar inte heller med sin egen berättelse (som barn till polska invandrare). I samtalet efteråt blir systemkritiken ännu tydligare. Han vill visa ett USA som han menar har blivit ett slags apartheidland, med oöverstigliga barriärer, där privat kriminalvård och läkemedelsindustrin tjänar pengar på att ingenting förändras. Den är en viktig film, även om den också väcker etiska frågor. Hur gör man en berättelse av dessa hundratals tragedier? Är det ok att låta människor blotta sina livstrauman för 15 dollar, är inte det också en slags  ekonomiskt utnyttjande? Och kan inte dessa vittnesbörd användas av rasistiska krafter i dagens USA? Svåra frågor, definitivt inte en film som går obemärkt förbi.

Sent igår kväll fick vi en två timmars glimt från Sibirien i Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice . En handfull människoöden från staden Norilsk, ovanför polcirkeln med 9 månaders vinter. Byggdes av Gulag fångar på 1930-talet. Idag är staden i princip synonym med gruvföretaget. Vi får träffa en gruvarbetare, en teaterregissör, ungdomar som vill flytta och som vill stanna. En överlevare från lägren. En grafisk designer och aktivist som kämpar för att historien inte ska glömmas. Här skulle jag vilja säga att filmen också verkligen lyckas med att knyta samman då och nu. Historien är inte bara något som flimrar förbi, en förevändning för något annat. Historien framställs istället som något alltjämt verksamt, som vi för guds skull inte får glömma så att samma förbrytelser kan hända igen. Denna film om smällkalla miljökatastrofen rymmer förvånansvärt mycket värme, mitt i alla politik. Hade inte vågat hoppas på det, men det säger mer om mig. Kanske något för den som klagar på att vintern aldrig tar slut (om något lång, 110 min).

Tror att jag tackar för mig där.

Mikael LarssonMicke L Nyon

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Apr 3

Hjärtat får vara med

Film där hjärtat får vara med

När vinter gått till vår, det är då det är dags för BUFF barn – och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Under festivalen tävlar åtta nominerade filmer om Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Juryn har att utse en vinnande film som vid sidan av mer gängse kvalitetskriterier för filmpriser även bland annat ska kunna användas i kyrkligt filmarbete, har värderingar som ska kunna ses i ljuset av evangeliets budskap, har en existentiell tematik och allmän genomslagskraft som inte begränsas av nationell eller lokal kontext.

20170324_201121

Baldur Einarsson, huvudrollsinnehavare i Heartstone. Foto: Andrea Kollmann

Årets jury berättar om givande och djupa samtal, som mynnande ut i ett genemsamt beslut att till årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmpris vid BUFF i Malmö utse den isländska filmhiten Heartstone (Hjartasteinn, 2016) av Guðmundur Arnar Guðmundsson. På plats för att ta emot vinnardiplomet vid prisceremonin i Malmö Gamla Rådhus var huvudrollsinnehavaren Baldur Einarsson.

.

I juryn ingick prästen Katarina Vaarning, församlingspedagogen Jesper Ödemark och regissörerna Sanna Lenken och Sofia Norlin.

Deras motivering lyder:

 

En sinnlig relation beskrivs i ett våldsamt landskap. Ett sökande

efter identitet med sprickor som släpper in både ljus och mysterium. Med sensuellt

bildspråk och värme skildras en passionsberättelse.

 

Du kan läsa mer om filmen i länken här:  Filmens officiella hemsida

 

Juryn delar med sin några tankar kring sina erfarenheter från juryarbetet

Katarina Vaarning, präst: BUFF är viktigt för att det är den största barn- och ungdomsfilmfestivalen i Sverige, och den är här i Malmö. Filmen kan fördjupa ämnen som vi som kyrka tar upp i våra verksamheter, genom att ge bilder som gör det lättare att tränga in i ämnena. Vi utgår från bibeln men vi behöver också kunna lyfta in de stora berättelserna, de stora orden, i dagens liv och ofta är film ett väldigt bra medium för det.

Jesper Ödegård, församlingspedagog: Jag tänker också multimediaupplevelse. Barn och unga är så vana att matas med ord och bild och ljud i ett paket, och i det fältet fungerar film. Vi kan välja att visa film utifrån ett visst tema, eller en film vi tror ska landa rätt.

En film som kan vara från en annan plats, på ett annat språk, en annan verklighet, som visar att de stora frågorna är globala, film som går på djupet som visar något annat, vad som är viktigt i livet på riktigt, på insidan och det är ju så vi arbetar inom kyrkan. Att se att människor är lika världen över i de stora frågorna men jag tror också att man kan få syn på sig själv genom att se andra i en viss ålder, och relatera till att man växer, blir äldre.

Katarina Vaarning: En 14-åring i vilket land som helst blir också kär för första gången, funderar över sin identitet, hanterar relation till sina föräldrar, funderar över meningen med livet. Att se filmer som är visar att man inte ensam om det man går igen.

Utifrån era tidigare erfarenheter, är det något som skiljer sig att sitta i en jury för ett filmpris från Svenska kyrkan?

Sanna Lenken, regissör: I stort så har det varit som i annat juryarbete. Men en sak vi pratat om ganska mycket är vad är det existentiella i filmen, vad är det filmerna talar med oss om? Om vi fyra med våra olika bakgrunder kan tala om det, kan alla göra det.

Sofia Norlin, regissör: Det har varit ganska djuplodande samtal med de fantastiska jurykamraterna. Samtal om vad som sker i själen, i miljön i de olika filmerna. Vi har pratat mycket om vad är det filmen berättar, på ett djupare plan. En sak som väldigt tydligt kommit fram i våra samtal är om det i filmerna finns ett hopp, ett ljus, det har varit viktigt.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

Apr 3

Dröm vidare

Rojda och Caroline kompr

Rojda Sekersöz tar emot Angelos-ikonen av biskop emerita Caroline Krook vid prisceremonin på biograf Draken i Göteborg. Foto: M. Ringlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vintern och våren är en festivaltät månad på filmfronten. I skiftet mellan januari och februari kan filmvänner glädja sig åt det rika och omfattande film- och seminarieprogrammet under den internationella Göteborg Film Festival, den mest omfattande filmfestivalen i Norden. Under dagarna precis före festivalen invigs så har juryn för Angelos Svenska kyrkans filmpris genomfört sitt arbete för att kunna presentera sitt val av vinnare vid filmens första screening under festivalen, då som en överraskning för filmteam och regissör. I år skedde det inför en helt fullsatt salong på Göteborgs paradbiograf Draken redan under festvalens andra dag. Biskop emerita Caroline Krook var den som delade ut vinnardiplomet och en Angelos-ikon av Erland Forsberg till allmänt jubel under prisceremonin i samband med premiärvisningen Dröm vidare av långfilmsdebuterande regissören Rojda Sekersöz.

Så här motiverade juryn sitt val;

Svenska kyrkans filmpris 2017 går till filmen Dröm vidare för den trovärdiga skildringen av en ung kvinnas kamp att finna sin identitet och att orka vara den trogen. Regissören Rojda Sekersöz långfilmsdebut imponerar i skildringen av vänskapsrelationer på gott och ont och visionen av att det aldrig är för sent att börja på nytt.

Filmen går på biografer runt om i landet.

 

 

 

 

 

Mar 21

BUFF 2017

God start på vecka med film för barn och unga

regn

På måndagskvällen invigdes den 34:e BUFF Internationella Filmfestival i Malmö, Barn- och ungdomsfilmfestivalen. Medan invigningsfilmen Oskars Amerika (Norge, 2017, regi: Torfinn Iversen) visades strilade ett milt vårregn, vilket får ses som en god start på en vecka fullmatad för film och seminarier med växkraft.

Årets festivaltema är Inflytande. Vilket inflytande har unga i samhället, egentligen? Temat avspeglas i val av filmer och kanske framförallt i seminarierna.

Med ett brett grepp utgår man från frågor som ”Hur tas barns- och ungdomars egna filmande, filmanvändande och färdigheter tillvara?”, ”Vilket inflytande har unga på det utbud som riktar sig till dem?”, ”Kan begreppet juvenism användas för att göra maktstrukturer som diskriminerar barn och unga synligt”?

En spännande vecka väntar!

Festivalens innehållsrika program hittar du på BUFFs hemsida, följ länken HÄR.

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

Feb 1

BUFF i mars

Nu har programmet till BUFF 2017 släppts. Länk till hela programmet hittar du HÄR.

Den internationella filmfestivalen för barn- och ungdomsfilm i Malmö genomförs den 20-25 mars för 34:e gången. Under festivalveckan kommer vinnaren av Svenska kyrkans Ungdomsfilmpris att utses och Svenska kyrkan medverkar som arrangör till punkter i programmet; med ett seminarium med titeln Delaktighet och beslutsamhet och återigen kommer filmmusik att spelas av Carl Adam Landström på orgeln i S:t Petri kyrka.

Jan 11

Seminarium Fokus Gudar och människor

 

Till filmfestivalens fokustema Gudar och människor är Svenska kyrkan medarrangör till två seminarier.

Fokus Gudar och människor – Är det möjligt att filma Gud?

Plats: Auktionsverket Kulturarena, Tredje Långgatan 9, Göteborg

Tisdag 31/1 kl. 17.00-17.45 Sedan filmens födelse har den varit tätt sammankopplad med religion och tro. Ingmar Bergman, Pier Paolo Pasolini, Mohsen Makhmalbaf och Kim Ki-duk är bara några av alla filmskapare som brottats med sin egen tro eller intresserat sig för teologi och religionsutövning. I årets fokus Gudar och människor visas en rad nya filmer som anknyter till tro och religion på olika sätt, och festivalen arrangerar även filmvisningar i en kyrka, en synagoga och en moské. Men vilken är religionens roll i den samtida filmkulturen, och vilken är filmens roll i religionen? Hur har tro, gudar och religion skildrats i filmhistorien och vad har fungerat – och inte fungerat? Vi har samlat en kvintett kunniga personligheter, med olika tro och expertis, för att dela med sig av sina perspektiv på film och religion. Medverkande: Ola Sigurdson, teolog och professor i tros- och livsåskådningsvetenskap; Anita Goldman, författare och journalist; Mohammad Muslim, imam och föreläsare, doktor i religionsvetenskap; Göran Greider, författare, poet, journalist; Yael Feiler, teaterregissör, dramaturg och översättare, forskare och universitetslektor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid GU. Moderator: Anna Lindman, journalist och programledare, med inriktning på religions- och livsfrågor.

Arrangör: Seminariet genomförs i samarbete mellan Göteborg Filmfestival och Svenska kyrkan Entré: Festivalpass
 

Fokus Gudar och människor – Tro och politik

Plats: Auktionsverket Kulturarena, Tredje Långgatan 9, Göteborg

Onsdag 1/2 kl. 13.00-13.45

I årets fokus Gudar och människor visas filmer som på olika sätt handlar om tro och religion, och i detta samtal medverkar några av regissörerna. Hur arbetar de med att skildra ett så mångfacetterat och känsloladdat ämne som religion på film; vilka är möjligheterna, utmaningarna och svårigheterna? I Son of Joseph anspelar Eugène Green på den bibliska familjehistorien. Omar Regan har gjort American Sharia i filmbolaget Halalywood, som han startat för att motverka fördomsfulla bilder av muslimer och islam. Elisabeth E. Schuchs The Book of Birdie utspelar sig i ett kloster och i The Preacher berättar Magdi Ahmed Ali om samspelet mellan en muslimsk predikant och de egyptiska myndigheterna. Här möts de i ett samtal om religion, politik och film. Medverkande: Eugène Green regissör (Son of Joseph); Omar Regan regissör (American Sharia); Magdi Ahmed Ali regissör (The Preacher); Elisabeth E. Schuch regissör (The Book of Birdie). Moderator: Neta Norrmo, filmare, journalist och curator.

Seminariet hålls på engelska och genomförs i samarbete mellan Göteborg filmfestival och Svenska kyrkan. Entré: Festivalpass

Jan 11

Fokus Gudar och människor

Fokus Gudar och människor i Göteborg

I årets digra filmprogram ryms en sektion som heter ”Gudar och människor”, där återfinns en rad filmer som anknyter till tro och religion. Hela nitton filmer finns med i sektionen, vilka beskriver, ger perspektiv på eller utmanar olika religioner.

Länk till presentation av filmerna i Fokus: Gudar och människor hittar du HÄR

 

Tre filmvisningar – tre religioner

I ett samarbete mellan festivalen och Interreligiösa rådet i Göteborg arrangeras visning av tre av filmerna i filmsektionen i respektive i en kyrka, en synagoga och en moské.

Söndag 29/1 kl 15 Göteborgs synagoga, Östra Larmgatan 12

Filmen Harmonia, en prisbelönt samtidstolkning av Första Moseboken i konserthusmiljö. Regissören Ori Sivan finns med för ett samtal efter filmen.

Måndag 30/1 kl 19.00 Göteborgs Domkyrka, Västra Hamngatan/Kyrkogatan

I Domkyrkan visas den franska filmen Son of Joseph, en lekfull biblisk drift med samtiden, regisserad av den Eugene Green. Visningen följs av ett samtal lett av Svenska kyrkans Mikael Ringlander.

Onsdag 1/2 kl. 18:30 Göteborgs moské, Myntgatan 4

I Göteborgs moské visas den amerikanska ”buddy cop”-komedin American Sharia i ett amarbete med Unga muslimer. Filmen är den första som producerats på bolaget Halalywood, startat av filmens regissör Omar Regan, för att verka mot islamofobi i samhället. Regan kommer finnas med för samtal efter filmvisningen.

 

Jan 11

Premiär för Svenska kyrkans kulturstipendiater

Frida och Lasse Barkfors mottog år 2015 Svenska kyrkans kulturstipendium för arbetet med dokumentärfilmen Death of a Child. Filmen kommer nu att visas i Göteborg och har nominerats till Dragon Award Best Nordic Documentary.
Death of a Child tar liksom deras första film Pervert Park upp frågor om socialt stigma, skuld och förlåtelse. Här rör det sig om föräldrar vilka upplevt det mardrömslika i att själva vara orsak till att deras barn avlidit och hur de och omgivningen reagerar på och hanterar detta.

Filmen har sin första visning under festivalen den 1 februari. Missa inte den.

Länk till filmpresentationen i programmet hittar du HÄR

 

pressbild-death-of-a-child