Maj 16

Hungerspelen – trilogin

Det börjar med att man tänker att man vill uppdatera sig på vad barnen läser. Sen är man fast.  Hungerspelen är ett fenomen som spränger gränserna för ungdoms- och vuxenkultur. Och ja, det är värt det att ta steget från filmen till romantrilogin (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt).

Hungerspelen

Som Lisa Mobrand misstänker i sitt inlägg – Hungerspelen – farligt med för mycket hopp -  är det mer samhällskritiskt finlir i böckerna. Och karaktärerna blir mer komplexa.

Det är synd tycker jag att debatten om filmen/fenomenet i så hög grad handlat om våldet och inte om de frågor som den ställer (jfr med debatten om Natural Born Killers på 90-talet).

Individens frihet?

En av romantrilogins brännande existentiella frågor gäller hur jag som individ kan förhålla mig till den roll jag tilldelats eller erövrat (i spelen/samhället). Vilken frihet har jag egentligen att välja mitt liv? 

Tributerna är offer i ett grymt och cyniskt system. Men de kan paradoxalt nog också bli hjältar som med sina handlingar (t ex genom att visa barmhärtighet mot sina ”medspelare”) kan protestera mot systemet.

Och trots att de är fångade på en arena där spelledaren när som helst kan skicka in eldklot eller muterade vargar (för att det händer för lite) blir överhetens kontroll aldrig total.

Spelet tar aldrig slut

Som ni förstår är spelet inte begränsat till arenan. Hungerspelen utvecklas i de senare delarna till en kamp mellan civilisationer (typ kapitalism kontra kommunism, men det här är välgjort). En kamp där huvudpersonen visserligen tilldelas en ny roll, som frihetssymbol för rebellerna, men där hon fortfarande är långt ifrån fri.

Kampen mellan Huvudstaden och rebellerna är till stor del en kamp om tolkningsföreträdet, hur verkligheten ska framställas. De avgörande slagen sker i TV-rutan och alla illusioner om att rebellerna skulle vara ”godare” och ”sannare” kommer på skam.

Det personliga är politiskt

Och här någonstans blir det politiska personligt och tvärtom. Vad händer med ”jaget” när man under lång tid tvingas spela en roll? I vilken utsträckning kan man bevara någon form av autentisk kärna när ens yttre handlingar står i konflikt med ens inre?

Och hur påverkas vi som människor av att ständigt iscensätta oss själva för andras blickar? För huvudpersonen Katniss blir det en kamp om att förstå vad som är verkligt och inte. I Hungerspelen lyder Pilatusfrågan: ”Real or not real?”

Kärlek

Givetvis finns det också en kärlekshistoria. Som i böckerna varken är liten eller trivial eller särskilt romantisk. Det är befriande tycker jag att varken Katniss eller de två killarna framställs som typer.

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Det är svårt det här med kärlek. Extra svårt om man blir filmad dygnet runt i en kamp på liv och död. Men ingen av oss kan älska utan att lida, som Ekelöf skriver. Och den kampen tar Collins på allvar. I mina ögon.

12-åringen ser andra andra saker än jag och det är som det ska.  Hungerspelen öppnar för samtal på olika nivåer om makt, politik, kärlek och identitet.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

0 Kommentarer
Maj 11

Om mod, depression och att trycka på gaspedalen

Foto: Lasse Söderberg


Rosie Millberg var stjärna i dragracing och beskrevs för 30 år sen som Sveriges snabbaste tjej. Men när barnen kom gav hon upp sin karriär. I filmen ”Mammas comeback” får vi vara med om hur Rosie hittar tillbaka till sig själv – med hjälp av sin dotter.

I mitten av april anordnade Stockholms stiftskansli en underbar visning av ”Mammas comeback”.Efter filmen ställdes många frågor, så jag sökte upp producent Stina Gardell för att få svar.

Idé blir film
Rosie hade aldrig berättat för sina barn att hon haft en framgångsrik karriär inom dragracing. Hon lät dem inte se något annat än att hon var mamman som alltid ställde upp. Senare i livet var Rosie djupt deprimerad och vill inte leva längre. Då frågar hennes dotter Sabine när i livet hon mådde bäst. Rosie tar fram fotoalbumen och Sabine får se en sida av sin mamma hon aldrig sett förut. Rosie är cool, snygg och strålar. Idén att göra en film om dragracing föds.
Mor och dotter tar kontakt med Stina Gardell. De presenterar sin idé men Stina Gardell är inte intresserad av att göra en film om dragracing. Hon vill göra en film om Rosie.

Omsorg och acceleration
Under nästan tre år filmas Rosies och Sabines kamp för att få Rosie att sätta sig i fordonet och trycka på gaspedalen. Dragracing handlar om acceleration. Att från stillastående köra en sträcka om ungefär 200-300 meter så fort som möjligt. För att få göra det behövs licens men för det behövs pengar. Sabine bestämmer sig för att skaffa fram det.
Filmen skildrar också Rosie i hennes relation till sonen som är i behov av särskilt stöd. Han flyttar mellan olika boenden och hon är alltid vid hans sida och stöttar och peppar. ”Mammas comeback” är en film om relationen mellan mamma och barn. Relationer som är komplexa, ombytliga och som vi kan känna igen oss i.
Producent Stina Gardell förklarar sin syn på dokumentärfilm,
– Poängen är att förvalta människors berättelser som är tidlösa. Filmerna ska leva kvar. Människor är komplicerade och komplexa och det finns en risk i att vi förenklar varandra.

Dokumentärfilm är kommunikation
Sabine lyckas inte med sitt uppdrag att få fram sponsorer. Så Rosie tar pensionsbesparingarna, 50 000 kr för att betala uppkörningen för licensen. Hon vill slutföra sitt uppdrag på sina egna villkor. Genom filmens mottagande har Rosie fått tillbaka sin stolthet. Hon skäms inte längre för att hon inte slutförde sin karriär utan har fått upprättelse, men filmen har fått kritik för att den inte slutar lyckligt. Stina Gardell säger,
– Vi vet inte, filmen har inget happy end därför att livet inte har något happy end. I dokumentärfilm kan man ha en idé när historien rullar igång men sen blir det ett förlopp och man vet ju inte om det blir ett lyckligt slut. Dokumentärfilm är kommunikation och filmen vill ställa frågor.

2011 vann ”Mammas comeback” Svenska kyrkans filmpris. Prissumman på 50 000 kronor gick oavkortat till Rosie.

Juryns motivering lyder:
”En livsbejakande berättelse om människovärde, integritet och sökande efter mening. En film där tre personers olika styrkor, mod och villkorslösa kärlek inspirerar till att väcka vår inre kraft.”

Beatrice Lönnqvist

0 Kommentarer
Maj 9

Efter Bergman 2012

Svenska kyrkan har inte bara ett filmpris och ett ungdomsfilmpris. Vi är också delaktiga i ett manuspris som delas under Bergmanveckan på Fårö 25/6-1/7 .

Priset heter ”Efter Bergman” och tilldelas bästa manus för kort- eller dokumentärfilm med ett produktionsstöd motsvarande 140 000 kr. Idén ska vara ”inspirerad av Ingmar Bergmans filmiska verk, stil eller tematik och vara angelägen för vår tid”.

Priset kom till 2010 med dåvarande biskopen Lennart Koskkinen som drivande kraft från Svenska kyrkan.  Bakom priset står inte mindre än nio parter, däribland Film på Gotland, Stiftelsen Bergmancenter, Visby stift och Svenska kyrkans på nationell nivå.

Tomas Axelson

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning och arrangör av Existentiell filmfestival i Falun, representerar Svenska kyrkan i juryn.

Övriga jurymedlemmar är Beata Mannheimer (Filmregion Stockholm-Mälardalen), Paola Ciliberto (Film på Gotland), Jacob Jörgensen (Independent Group), Kuba Rosa (Bergmancenter) och Måns Månsson, regissör, som gjorde den uppmärksammade H:r Landshövding 2008 om Anders Björck).

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

 

0 Kommentarer
Maj 2

Hunger games – farligt med för mycket hopp?

The Hunger games (eller Hungerspelen på svenska) ligger just nu högt uppe på biotoppen. Den är en filmatisering av en ungdomsbok av Suzanne Collins (den första i en trilogi) som blivit den stora hypen efter Twilightserien. Men Hungerspelen har en mycket otäckare historia än Twilight att berätta om att vara tonåring.

Framtida dystopi

Hungerspelen

Filmen utspelar sig i ett framtida USA där den rika huvudstaden parasiterar på de fattiga i de 12 distrikten. Som straff för ett uppror som skedde för ca 80 år sedan gentemot Härskaren måste varje distrikt en gång om året skicka en pojke och och flicka mellan 12 och 18år till huvudstaden.

Dessa 24 barn tränas sedan upp för att delta i ett fruktansvärt tv-sänt gladiatorspel där endast ett barn kan överleva. Detta program, Hungerspelen, är den stora händelsen för huvudstadens dekadenta innevånare.

Man satsar på vinnare, sponsrar den man tror på och så vidare och till sist står endast en vinnare kvar, den som överlevt genom att döda andra och undvika att själv dödas.

Katniss från distrikt 12

Huvudpersonen Katniss är en tuff 16-åring från distrikt 12 som tar sin lillasysters plats när hon väljs ut till spelen. Hon skickas med pojken Peeta till huvudstaden.

Ungdomarna kallas tributer, den klassiska romerska termen för en tvångsskatt. Tyvärr översätts det som ”spelare” av den svenska filmöversättaren, vilket tar bort mycket av poängen.

Filmen innehåller en liten kärlekshistoria där Katniss slits mellan känslorna för Peeta och sin (pojk)vän Gale hemma i distriktet. Men kärlekshistorien är en parentes i förhållande till den brutala huvudhandlingen, att överleva spelen men ändå behålla sin mänsklighet.

Bröd och skådespel

Samma tema, ungdomar som tvingas slåss till döden i underhållningssyfte, finns också i den japanska filmen Battle Royal, men skillnaden här är att böckerna om Hungerspelen innehåller en moralisk diskussion om förtryckarsystemet och dess offer, medan Battle Royal främst är en satirisk actionfilm.

Det är kanske också här filmen Hunger games verkligen är givande, men samtidigt också skapar många frågor. Själva temat: vårt beroende av ”bröd och skådespel”, om barn som ständigt offras för sina förfäders synder och hur människovärdet sätts på prov när det gäller överlevnad, är givetvis inte nytt men genomförs väl i filmen.

Dock efterlämnar det en besk eftersmak att väldigt lite efter första halvan av filmen handlar om Katniss moraliska funderingar, utan mer om att skapa spänning.

Dekadens

Vi ges tidigt i filmen en klar bild av huvudstadens dekadens. De klär sig i ett löjligt mode och ägnar all sin tid åt lyxkonsumtion. Som en bjärt konstrast framställs distrikt 12 som en fattig gruvbygd där människor måste idka byteshandel för att överleva.

Katniss första prioritet är att rädda sin syster undan spelen och överleva, men hon ges också tid i början att kritisera strukturen och diskutera sätt att övervinna förtrycket. Men när själva striden börjar blir det action framför allt, och med det följer genrens endimensionella skildrande av de olika deltagarna i spelet.

Vi får skrivet på näsan vilka barn vi förväntas heja på samt vilka som är ”onda”, vilket väcker frågan varför empati skall begränsas till de vi känner och inte utsträckas till de andra barnen, som lika mycket som Katniss och Peeta är offer för förtryckarregimen?

Och även om blodet och slafset inte skildras lika utstuderat som de flesta actionfilmer är det ändå extra obehagligt att se barn slå ihjäl varandra på film.

Metaironi?

Jag har ännu bara läst delar av den första boken, men känner att Katniss känslor inför det maskineri hon blir en del av slätas över en smula i filmen. Behändigt nog behöver inte Katniss döda så många på egen hand, det gör det lätt att sympatisera med henne, men det gör också att filmmakarna undviker det verkliga dilemmat; Om man överlever hungerspelen har man mångas blod på sina händer.

Metaironin i att vi som ser filmen förfasar oss över människor som roas av barn som slår ihjäl varandra, och samtidigt dras med i actionsekvenserna då vi ser dessa barn slå ihjäl varandra, den är nog tyvärr mer oavsiktlig än genomtänkt.

Ändå ger filmen mycket, särskilt i de scener då den vågar ta ett steg tillbaka och diskutera frågan hur man förhåller sig till ett förtryckarsystem som kräver dessa barn som tribut.

Nyckelscen

Nyckelscenen i filmen är ett samtal mellan Hungerspelens producent och Härskaren. Producenten väljer att satsa på den rebelliska Katniss som favorit i serien eftersom han menar att hon ger folk hopp. Det kan bli farligt, säger Härskaren. Lite hopp är bra. Men mycket hopp är farligt!

Poängen med spelen är ju främst att skapa en illusion av att de förtryckta kan påverka sin tillvaro litegrann utan att status quo rubbas. Därför innebär Katniss ovilja att spela med i mediespelets regler en fara, hon kan vara den som rubbar den känsliga balansen och får människor att göra uppror.

Eftersom filmen spelat in mycket pengar och fått bra kritik kan vi nog förvänta oss en filmatisering också av Catching fire och Mockingjay, något jag ser mycket fram emot. För då kan vi kanske i filmform få ett svar på några av de livsfrågor som väcks av första filmen:

Varför är de förtryckta solidariska mot förtryckarstrukturen? Och, inte minst, hur kan hoppet gå från att vara ett sätt att skapa lojalitet till att bli ett instrument för förändring?

Lisa Mobrand

Militärpastor livgardet

Stockholm

0 Kommentarer
Apr 24

Biskop med skottsäker väst

LOVE FREE OR DIE skildrar en av de kanske djupaste konflikter en troende människa kan ha. Kärleken till Gud och kärleken för sin livspartner.

Är man dessutom som Gene Robinson den första öppet homosexuella biskopen i anglikanska kyrkan så fördjupas problematiken ytterligare. Så pass att han är tvungen att bära skottsäker väst och leva med dödshot varje dag.

Inget lyckligt slut

Love free or die

Nu är LOVE FREE OR DIE ingen påkostad Hollywoodproduktion med lyckligt slut. Det är en kontroversiell dokumentär som skildrar den pågående debatten i amerikanska kyrkor om huruvida HBTQ-personer är jämlika med heterosexuella i Guds ögon.

Regissören Macky Alston följer under en längre tid Gene Robinson genom hans historiska resa, men ger oss också inblick i hans privatliv med livspartnern Mark.

Under dokumentären berättar Gene, som kom ut på 80-talet, hur han under en längre tid varit gift med en kvinna som han senare fick två döttrar med. 1987 träffade han Mark och deras förhållande har växt sig starkt under tjugofem år tillsammans. Hela tiden har Genes kristna tro och stödet från familjen, sina döttrar och sin före detta hustru, stärkt och hjälpt honom i hans kamp för HBTQ-personers erkännande inom kyrkan.

Anklagad för kätteri

För det är en kamp. En av de starkaste stunderna i dokumentären är när Gene äntligen få tala på Lambeth Cenference 2008 i England efter att ha blivit utfrusen av ärkebiskopen av Canterbury från att delta i ceremonin. Brittiska präster förbjöds att låta Gene predika i deras kyrkor men en (1) modig präst öppnade upp sin kyrka för honom. Mitt uppe i hans predikan om rädsla och vad den gör med människan blir han brutalt avbruten och chockerande nog anklagad för kätteri.

Gene ifrågasätter aldrig sin starka kallelse eller sin kärlek till Gud. Dock upplever jag att han gradvis blir mer och mer besviken och kritisk till kyrkans starka roll angående homofobi. Jag förstår också vikten av hans envisa kamp när han senare bjuds in till Episcopal General Convention, där kyrkans ställning för eller emot homosexuella biskopar samt samkönade vigslar diskuteras.

Historisk touchdown

Gene är inte heller ensam om sin kamp. Förutom hans egen berättelse får vi också ta del av kollegorna, de två biskoparna Eleanor Mclaughlin och Otis Charles som båda är gay. Den ena vågade äntligen komma ut efter år av påtvingad tystnad från kyrkan. Den andra får vi se gifta sig med sin partner i ännu en historisk touchdown.

Faktiskt så känns hela dokumentären som en ständig påminnelse om hur långt det är kvar till den jämställdhet inom kyrkan som Gene och hans kollegor kämpar för. Att det handlar mer om människan och kärnan av den humanitet som vi alla är beroende av.

Alexandra Therese Keining. Foto: Karl-Henrik Edlund

Och det är här som regissören Macky Alston och LOVE FREE OR DIE verkligen lyckas beröra på djupet, oavsett religion eller sexualitet.

LOVE FREE OR DIE vann senast Special Jury Prize Documentary 2012 på Sundance Film festival i början av året.

Alexandra Therese Keining

Regissör, Malmö

Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012

 

 

 

0 Kommentarer
Apr 23

Med kameran som vapen

Vem man än talar med i vimlet på Existentiell filmfestival i Falun så får man reflekterande kommentarer om film och samhälle. Det är tydligt att både medverkande och publik har ett engagemang i sin festival.

Jag skriver ”sin” eftersom det är tionde året i rad som festivalen arrangeras. Entreprenörerna bakom är en grupp forskare och folkbildare. Festivalräven, som han kallas, är lektorn i religionsvetenskap Tomas Axelson.

Det öppna samhället

Årets övergripande tema var ”Det öppna samhället”, vilket är formulerat med inspiration av Karl Poppers epokgörande bok Det öppna samhället och dess fiender. Det gick som ett tema i filmer som Gudar och människor; Nader och Simin – en separation; The Social Network; Play och Snön på Kilimanjaro för att nämna några.

Nader och Simin - en separation

I samtalet om Nader och Simin – en separation, mellan Parvin Ardalan, iransk kvinnorättsaktivist, och Tomas Axelson, lyftes en hel del slöjor.

Den prisbelönta filmen skildrar en grupp iranska kvinnor och män utifrån två äktenskap som av olika omständigheter hamnar i en nästintill olöslig konflikt.

Berättelsen avslöjar kulturella värderingar och maktstrukturer. Somligt i konflikten är öppet, såsom den rättsliga processen, medan annat är dolt under ytan.

I det efterföljande samtalet med Ardalan var det just dessa dolda underliggande mekanismer i konflikten som hon lyckades göra synliga. Hur kvinnor förväntas bete sig gentemot sina män och hur samhället lyckas konservera attityder som försvårar de mellanmänskliga relationerna.

Idylliskt om utsatthet?

Snön på Kilimanjaro

I samtalet mellan Göran Rosenberg och Jayne Svenungsson om Snön på Kilimanjaro gjorde Svenungsson en skicklig analys utifrån teologiska och filosofiska aspekter på människans utsatthet. Regissören Guédiguian är sedan länge en av hennes favoritregissörer. Det bidrog till den särskilda fördjupning av filmen som hon serverade.

Till hans storhet hör att han lyckas skapa komplexa dramer om relationer som förmedlar en känsla av socialrealism utan att förlora värmen och humorn i gestaltningen. Bland publiken fanns det detta till trots några som hade svårt med slutet som de uppfattade som alltför idylliskt: så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Publiksamtalet bidrog med flera vändningar i tolkningarna av filmen, vilket förstärkte intrycket av Guédiguians intentioner att gestalta livet som komplext. I livet är människor, som Svenungsson belyste, inte bara tragiska offer för omständigheterna utan också fria att förvalta sin lott i livet.

Kameran som vapen

I samtalet mellan Göran Greider, Erik Gandini och mig själv var det inspirerande att upptäcka hur vi analyserade filmen både lika och olika (seminariet ”Våld, humanitet och avhumanisering”).

Som regissör tolkade Gandini dokumentären Armadillo utifrån konstruktionen av budskapet om de danska soldaterna som skickades till Afghanistan: ”musiken gör grabbarna mer betydelsefulla än vad de är”. Valet av perspektiv och iscensättning är en värdering, vilket är en fråga som har kommit att diskuteras mycket när det gäller Ruben Östlunds Play.

Vilket motiv hade regissören Metz Pedersen i förhållande till de danska trupperna och till försvarsmakten? En i publiken undrade klokt vad Pederson hade klippt bort för att få visa den. Kameran, argumenterade jag, blir ett vapen i produktionen av det som visas.

Kameran är aldrig neutral utan en del av ett virtuellt krig när den används i krigets sammanhang. Göran Greider menade att det som kameran visar är så makabert att ”alla humansistiska ansträngningar strandas”.

Ständigt samtal

Susanne Wigorts Yngvesson

En av de stora fördelarna med en mindre festival är att man som gäst lätt får kontakt med andra som också är där för att se och analysera film.

På de stora festivalerna i Göteborg och Stockholm har man samma koncept med film och seminarier som här i Falun, men vad denna lilla festival med cirka 170 besökare lyckas med, är att skapa en atmosfär av ett ständigt pågående samtal.

Man kliver in på festivalen och befinner sig sedan i ett tillstånd av filmupplevelser som präglar inte bara samtalen och filmvalen utan också atmosfären under måltiderna och i minglet.

Susanne Wigorts Yngvesson

Lektor i etik, Teologiska högskolan Stockholm

0 Kommentarer
Apr 18

Melancholia i Gamla Enskede

Melancholia, Lars von Trier

Nu på söndag 22 april Kl 15-18.30 visas Lars von Triers apokalyptiska Melancholia i Triangelkyrkan i Gamla Enskede (Stockholmsv 18, T-bana Sandsborg).

Fri entré. Efter filmen blir det fika och samtal enligt Tala film – Tala liv.

I höstas hade vi en serie inlägg om filmen här:

Triers melankoli (23/9, Mikael Larsson)

Melancholias apokalyps (27/9, Hanna Stenström)

Allt tar slut – om von Triers moraliska ansvar (30/9, Jonas Ideström)

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

0 Kommentarer
Apr 17

Krig, migration och facebook i Falun

På torsdag inleds den 10 årgången av Existentiell filmfestival i Falun (19-20/4). Årets tema är ”Det öppna samhället – gränser, konfrontation, anpassning”. Man bjuder på filmer som olika sätt handlar om konflikter kring identitetsfrågor, om hur individ och samhällsstrukturer utövar våld mot varandra.

Det handlar om krig (Gudar och människor och Armadillo), nära relationer (Nader och Simin – en separation, Black Swan), integration och migration (Play, Mannen från Le Havre) och sociala medier (The Social Network).

Seminarier om våld

Susanne Wigorts Yngvesson

Under torsdagen blir det seminarium om ”Våld, humanitet och avhumanisering” med filmaren Erik Gandini (Videocracy, 2009), teologen Susanne Wigorts Yngvesson (etik, Teologiska högskolan Stockholm) och författaren och chefredaktören för Dala-Demokraten Göran Greider.

Ruben Östlunds Play handlar om våld mellan barn från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. På fredagen samtalar regissören med författaren Maria Küchen under rubriken ”Stereotyper och anpassning”. (Filmen visades nyligen under passionsfilm i Hedvig Eleonora).

Våld i konstens namn handlar det om i The Black Swan. Lisbeth Gustafsson (bitr förbundsrektor Bilda) samtalar med genusvetaren Bo Parbring och koreografen Efva Lilja under rubriken ”Självbild och disciplin”.  

Snön på Kilimanjaro

Färskaste filmen är Snön på Kilimanjaro som hade svensk biopremiär för bara några veckor sedan. En film om den ”goda människan”, där teologen Jayne Svenungsson (systematisk teologi, Teologiska högskolan i Stockholm) och författaren Göran Rosenberg efteråt samtalar under rubriken ”Samvetets röst och det öppna samhället”.

Två personer har rollen som ”reflektörer”, vilket betyder att de samlar intryck under festivalen och får sista ordet på fredagen. I år är det filmaren Stina Gardell, som bl a producerat Mammas comeback (2011) och författaren Ola Larsmo.

Smygstart och eftersits

Man smygstartar festivalen redan på onsdag med masterclass om Filmklippning där Martin Hunter ( bl a Stanley Kubricks Full Metal Jacket) och Sylvia Ingemarsdotter (bl a Ingmar Bergmans Fanny och Alexander) medverkar.

Tomas Axelson

Lördagen den 21 april anordnas ett öppet panelsamtal under temat ”Filmens roll i samhället – samhällets roll för filmen” med bl a regissören Maria Blom (Masjävlar 2004) och Tomas Axelson, (lektor i religionsvetenskap Högskolan Dalarna och en av arrangörerna). Som lämpligt nog är öppet för ”allmänheten”.

Ser ut som att den småskaliga men betydelsefulla festivalen laddat för många riktigt intressanta filmsamtal.

Mikael Larsson

Handläggare för kulturfrågor

0 Kommentarer
Apr 16

Kärlek som motståndsrörelse

I lördags morse såg jag två dokumentärer om kärlek. Först Ingen man i sikte av Mette Aakerholm Gardell och sedan Love during wartime av Gabriella Bier. Den senare ligger bara kvar några dagar till på svtplay, så om du vill se den får du skynda dig.

I Ingen man i sikte får vi följa lesbiska kvinnor i tre generationer, och som därmed levt med att vara lesbisk i olika tider, och mött olika frågor och fördomar. Är det viktigt med etiketter, och vem bestämmer i så fall den, omgivningen eller jag själv. Och får jag bara vara och leva som jag vill eller är allt politik?

Palestinsk-israelisk kärlek

I Love during wartime möter vi Jasmin och Assi, hon israel, han palestinier. De blev kära och gifte sig, men får inte leva tillsammans. Han får inte bo i Israel och Jasmin kan bara få tillfälliga papper i Palestina, och så kan man inte leva.

De söker en fristad i Tyskland. Jasmins mamma föddes där under nazitiden. Men Jasmin får inte arbetstillstånd. Situationen tär hårt på deras relation och på relationerna till nära och kära.

Kärlek ingen privatsak

Kanske är kärlek och vem vi älskar inte något privat, utan istället något som kan ställa tysta konventioner på ända, ifrågasätta lagstiftningar och på det sättet påverka samhället.

Sara blom. Foto: Malin Kwick

”Att välja kärlek är att vara del av en motståndsrörelse” har jag sagt i vigseltal ibland. Och i dessa båda filmer blir det tydligt.

Att välja kärlek betyder något för världen, både när det gäller de nära relationerna och i förhållande till alla människor vi möter.

Sara Blom

präst i Svenska kyrkan, leder Tankesmedjan Areopagen

0 Kommentarer
Apr 15

Tomboy – en film om identitet

Den franska filmen Tomboy visades på BUFF Filmfestival och går nu på flera biografer i Stockholm. Det är en ömsint film om att växa upp, identitet och syskonkärlek.Filmen är mycket sevärd och kan med fördel ses i ungdomsgrupper men också i samtalsgrupper.

Hon väljer att vara pojke
Laure är tio år och van att flytta. När hon återigen kommer till ett nytt sammanhang med nya grannbarn och de tar för givet att hon är en pojke, spelar hon med.

Genom att testa olika förhållningssätt, kläder och sätt att vara får Laure tillfälle att prova olika identiteter. Hon trivs med sina nya kompisar och med sin skapade identitet.

Syskonkärlek
Jag tycker att de starkaste scenerna är dem mellan Laure och hennes yngre syster. De har en varm och nära relation. Systern är också den första att upptäcka Laures dubbelspel.

Men hon är lojal och förstärker med glädje sin syster i hennes nya identitet. Hon stöttar hennes också när mamman tvingar Laure att avslöja sin lögn.

Användbar

Beatrice Lönnqvist. Foto: Björn Lönnqvist.

Tomboy är en användbar film i ungdomsgrupper, konfirmandgrupper och andra samtalsgrupper.

Den är kort, 84 minuter och den berör starka ämnen som identitet och förväntningar på hur man är som tjej och kille. Det finns många scener att känna igen sig i och fundera vidare på.

Beatrice Lönnqvist

stiftsadjunkt för ungdoms- och konfirmandfrågor, Stockholm

0 Kommentarer
Older Posts »

RSS Flde Prenumerera