Susanne Biers film Hämden lämnar ingen oberörd. Ramen är hämtad långtifrån, men navet återfinns inom varje biobesökare. I ett flyktingläger i ett av Afrikas fattiga länder springer glada barn efter läkaren Antons (Mikael Persbrandts) vita Pick up. På hans vita T-shirt anas stänk av blod. Filmens första och sista scen är nästan identiska, förutom en svartvit boll som i början av filmen kastas till barnen som en gåva. Bollen är därmed kastad och de retoriska frågorna är redan från början ställda till oss betraktare: -Vad gör ett dualistiskt synsätt på världen med oss människor och vilken plats har hämnden?
Symboler som mantran
Bier arbetar med stora kontraster för att tydliggöra sitt budskap och man skulle kunna tänka sig att hon riskerar att närma sig pekoralen. Men det gör hon inte, inte alls. På ett närmast förunderligt sätt lyckas hon förena de små detaljerna med de stora och svepande penseldragen. Det är nämligen små och triviala händelser som, jag menar, får stå som bärare av filmens tema. Det är den stora flora symboler och symbolhandlingar som integrerats i filmen som gör den mästerlig. Symbolerna återkommer närmast som mantran eller besvärjelser, om man så vill.
Den kanske tydligaste och mest frekvent återkommande symbolen är vatten. I flyktinglägret hämtas grumligt vatten i smutsiga kärl och Anton dricker sitt rena ur en petflaska. Barns dammiga kroppar och kvinnors blodiga ställs i bjärt kontras till ett återkommande tvättande av händer och ansikte efter Antons fullbordade läkaruppgift i tältsjukhuset. Oviktigt blir själva tvagningen, den yttre. Tvättandet kommunicerar mycket mer en förtvivlan och desperation över människornas (våra) livsvillkor. Däri finns frågan om hämndens plats i tillvaron.
Hämnd som överlevnadsstrategi
En dag brister allt i flyktinglägret och hämnden finner då inga gränser. Också i Antons egen familj, hemma i Danmark, balanserar frågan om hämnd bokstavligen på knivens vassa egg. Hans äktenskap skakas i dess grundvalar och hans son Elias får bära den obarmhärtiga rollen av syndabock i skolan. Elias längtan efter pappa, på viktigare uppdrag i Afrika, gör ont ända in i filmsalongen. Den människa Susanne Bier sänder Elias är Christian, en ny klasskamrat tillika diplomatson. Christian lever i smärta och ensamhet med sin inkapslade sorg efter sin mors död. Rosorna på hennes kista var vita och hans fars bil är svart. För Christian har hämnden blivit en överlevnadsstrategi och planerna på att hämnas slutar i ett rop på hjälp från hög höjd.
På en slingrande väg genom filmen och efter kraftfulla sammandrabbningar, tar sig pojkarna i riktning mot vattnet, för att verkställa sin fatala plan. Öga för öga, tand för tand… Och en dag smäller det, ordentligt. På ett sätt faller mycket på plats i filmen och något nytt föds ur krisen, men frågan om hämndens roll från inget svar. Susanne Bier har bara ställt frågan genom parallella hä(m)ndelseförlopp. Bollen är nu vår och svaret är varken svart eller vit.
Ylva Leitzinger, studentpräst i Göteborg,
har utarbetat samtalsmetodiken Tala film – tala liv tillsammans med Annika Broman, Sensus Göteborg