Scenen när Rosie för första gången efter 30 år sätter sig i bilen igen och är hemma. Och sen scenen i slutet, när hon tar av sig hjälmen, och man inte vet, har hon hittat hem? Kan man hitta tillbaka till det gamla, kan man hitta sig själv i det som varit? Ungefär så inleder Kerstin Alnebratt den första rundan i panelsamtalet ”Comeback i livet”. Vi är ett 30-tal som sett filmen Mammas comeback på vetenskapsfestivalen i Göteborg. Efter filmen är det nu panelsamtal och moderatorn Annika Broman ber var och en i panelen att välja en särskild scen ur filmen. Kerstins funderingar blir en cliffhanger: har Rosie hittat hem?
Ålder och kön
Anne-Louise Eriksson lyfter mor-dotter relationen ur ett åldersperspektiv. Hon säger själv att hon tillhör det ”den äldre generationen”, och hon blir både avundsjuk på och provocerad av Sabines självklarhet. Med åldern har hon själv upptäckt att det i livet inte alltid är möjligt att spela ut ess, kanske har man bara fått tvåor i given.
Mina tankar flyter iväg när jag börjar fundera över paneldeltagarnas ålder, och jag inser att jag själv är i en ålder där nästan alla känns jämngamla och där min förmåga att gissa andras ålder är obefintlig.
Samtalet rullar vidare och kretsar länge kring ”kvinnor”. Jag gillar inte när man säger ”kvinnor”, menar Kerstin, alla är ju olika. Filmaren Stina Gardell konstaterar att hon sedan hon startade sitt filmbolag bara har producerat filmer av kvinnor om kvinnor. Inte för att det var planen, hon har helt enkelt valt de starkaste berättelserna. Kanske har kvinnors berättelser svårare att hitta fram, funderar hon. Kanske är vi mer intresserade av mäns berättelser. Målet måste väl vara att en berättelse är lika intressant och relevant oavsett om det är en kvinnas eller en mans?
Att inte vara sin etikett
Mina associationer går till ett annat samtal från festivalen, kvällen innan, om värderingar. Då funderade vi kring om etiketter på människor (som H & B & T) är ett nödvändigt stadium att gå igenom mot mer jämlikhet, öppenhet och respekt. Och å andra sidan att ingen vill vara ”bara” sin etikett. Det resonemanget är överförbart för ålder och kön.
Stina beskriver Rosie som en hjälte; hon har gjort rätt, fattat rätt beslut, valt rätt i livet. Men hon ger inte sig själv cred för det. Har hon nu hittat hem? Filmen vill nog inte ge ett svar, utan mer väcka tankar. Och Stina berättar att Rosie fått mycket feedback från människor som berörts av hennes berättelse.
Ge varandra cred
Jag funderar över varför vi inte kan se dessa berättelser hos varandra utan dokumentärfilm-linsens hjälp. Visst borde vi kunna ge varandra cred, beröm och ryggdunkningar utan filmgestaltningar? På eftermiddagens dansföreställning i festivalen gestaltades ordet ära genom att dansaren stod med ryggen mot publiken och med vänster hand klappade sig själv på höger skuldra.
Och jag tänker: Vilken gåva att vi har filmlinsen och filmarens blick som hjälper oss att se den viktiga berättelsen, hjälper oss att ge Rosie den hyllning hon förtjänat, och – förhoppningsvis – ger verktyg för att ge oss själva cred även när livet valde en annan kurva, och för att peppa oss när vi vill göra comeback.
Sara Blom
präst, projektledare för Svenska kyrkans engagemang i vetenskapsfestivalen.