I torsdags (9/6) var det filmsamtal om försoning på Fyrisbiografen i Uppsala. Marius van Niekerk visade sin dokumentärfilm Mitt mörka hjärta om fyra krigsveteraners uppgörelse med sin historia.
Efter visningen ledde Mikael Olsson, (programledare för radioprogrammet Konflikt) ett panelsamtal med Marius van Niekerk (filmens huvudperson), Else Berglund, (Svenska kyrkan, psykosocialt katastrofbistånd,) Ulf Gustavsson, Röda korset, (psykoterapi för traumatiserade flyktingar) samt Henning Melber, ordförande för Dag Hammarskjöldstiftelsen (gick med i antikoloniala frihetsrörelsen SWAPO i Namibia 1974).
Tvångsrekryterad som 17-åring
Marius van Niekerk tvångsrekryterades som 17-åring till fallskärmsjägarna i den sydafrikanska armén. Han deltog i Sydafrikas krigsinterventioner i Angola och Namibia. Filmen berättar om hur han tillsammans med tre av sina forna fiender återvänder och hur de tillsammans bearbetar minnen från kriget.
Mitt mörka hjärta är en stark och gripande film som väcker viktiga frågor . Vad är det för värld vi lever i där unga människor, innan de haft sin första kärleksrelation, hjärntvättas och utrustas med gevär som medför makt och uppdrag att döda? I filmen frågar en av de tidigare soldaterna: ”Varför krigade vi? Vilket var målet?” och de konstaterar att det vet vi fortfarande inte.
Fortfarande traumatiserad
När Marius nu får frågan om han fortfarande anser sig vara traumatiserad svarar han ”ja”. Man kan aldrig helt lämna det man varit med om i livet, men man kan lära sig att leva med det. Det svåraste är nog att hitta tillbaka till sina känslor. I krig, liksom i andra utsatta situationer, är en av människans naturliga försvarsmekanismer att stänga av känslorna.
Om känslorna inte stängs av klarar man inte av att till exempel utföra det soldaten förväntas göra. Därför gömmer man undan sitt känsloliv. Det krävs sedan uthålligt och medvetet arbete för att hitta tillbaka till de egna känslorna och att lära sig att uttrycka och använda dem. Det här är en stor svårighet i relationen till andra människor, inte minst de närmaste, när man ska försöka leva ett vanligt liv igen.
Förövarens perspektiv?
De fyra soldaterna var förövare, men de var och är också offer. I panelsamtalet framfördes synpunkten att perspektivet var för snävt, det var bara förövare som sökte försoning för egen del och dessutom var de alla män. Marius berättade då att hans ursprungliga idé var att söka kontakt med människor som varit utsatta för kriget, inte medagerande i det. Detta visade sig inte vara möjligt. Men erfarenheten att förövaren också är offer kunde flera vittna om, till exempel från Röda korsets tramabehandling där man ofta möter människor som själva deltagit i krigshandlingar.
”Leka krig?”
Hur är det då med försoningen? Är det möjligt att försonas? Marius och hans tre kamrater ger stundtals ganska olika intryck. De andra förstår inte alltid Marius allvar och intensitet. I den avslutande scenen återerinrar sig två av dem en händelse från kriget och ”leker krig” genom att skutta runt, att sikta på låtsas och låta som vapen.
Den var vi många som reagerade på. Jag kan å ena sidan tänka att de inte förmår ta sina känslor på allvar, men å andra sidan också att det är ett sätt att släppa på all spänning som finns inom dem. Helt klart är att de fyra idag lever i väldigt olika kontexter och att sammanhanget, omgivningen har stor betydelse för möjligheten att bearbeta svåra upplevelser.
Konkret försoningsarbete
Anna Andersmark från kyrkokansliet delgav under det avslutande samtalet erfarenheter från försoningsarbete i Liberia. På den direkta frågan vad man gör, berättar Anna att man möts i olika konstellationer och man ger uttryck för, uttalar,”jag var där”, ”jag dödade henne”, eller något annat som är sant för den enskilde.
Olika symboliska uttryckssätt, till exempel att skriva ner på en lapp och sedan bränna upp det, används också. När en människa förmår se och uttrycka det man gjort blir förutsättningarna att kunna gå vidare i livet bättre. Anna fick också förmedla till Marius att filmen används och är värdefull för dem som arbetar med försoningsarbetet i Liberia.
Vad kan vi göra?
På väg hem i den varma försommarkvällen konstaterade jag att blev det tydligt att kyrkan är en viktig kraft i försoningsarbetet. Det finns försoning, men i mänsklig gemenskap är den allt för ofta omöjlig att nå.
En avslutande reflektion handlade om att det här gällde individer, men kan vi göra något mer övergripande, strukturellt? Och Marius svar, som enligt min förståelse är kärnan i hans budskap, blev: Vi måste arbeta för fred. Vi kan inte fortsätta att lösa konflikter med våld. Våld föder alltid mer våld. Vi måste lösa konflikter på alla nivåer med dialog.
Lena Bohman,
ärkebiskopens teologiska sekreterare,
kyrkokansliet, Uppsala