Hörde Lukas Moodysson på bokmässan i Göteborg igår. Han var där med sin roman, Döden och Co. Det blev ett samtal om drivkrafternas i hans konstnärskap, tillsammans med Göteborgspostens kulturchef Gabriel Byström.
Döden & Co handlar om Lucas med ”c”. En person som ligger nära Lukas med ”k”, men som inte är han, en renodling av vissa aspekter av Lukas kanske. Frågan om hur mycket som är självbiografiskt tycker Moodysson är helt ointressant.
”Jag behövde skriva på det här sättet då. Men om jag skulle skriva boken idag skulle jag nog skriva som Lukas med ’k’. Jag har redan glömt varför jag skrev den”.
Rastlös idealist
Och så där fortsätter det. Det är en rastlös konstnär vi möter. Självkritisk, idealistisk och, faktiskt, ganska glad. Efter alla filmerna och diktsamlingarna är det liksom fortfarande bråttom att göra världen bättre. Och kul.
”Har aldrig haft så roligt på jobbet som när jag skrev den här boken om döden”, säger han. Detsamma gäller inspelningen av Lilja-4-ever. Att springa rakt in i det man är rädd för, det kan liksom öppna upp. Men fram kommer man aldrig.
Han slår fast det ganska tidigt, att idén om att man någonsin skulle ”få ur sig någonting” genom konsten är en illusion. Moodysson skriver för att förhålla sig, inte bara låta saker passera.
Han tror på sanningen. Och även om vi aldrig kan finna den är det vår uppgift att ständigt fråga efter den, söka den.
Jovisst, absolut, tänker jag och slås än en gång av hur mycket vi har gemensamt, också i själva språket, när vi ska försöka uttrycka varför vi gör det gör, i kyrkan och i kulturlivet.
Inget blir någonsin färdigt
Har man fått chansen att gå omkring på den här jorden så får man väl anstränga sig lite, tycker Moodysson. Känslan av ansvar förstärktes när barnen kom. Inte att fixa världen åt dem. Men att försöka. Han inte helt nöjd med något som han gjort. Men stolt över sina försök.
”Jag är nöjd med vissa scener, vissa stämningar. Men ingenting blir någonsin färdigt. Och jag är nöjd med att inte vara nöjd, att alltid tänka på vad som kunde ha gjorts bättre, att jag har det drivet.”
Det finns tveklöst ett uppfordrande drag hos Moodysson. Gabriel Byström talar inledningsvis om en ”moralisk klangbotten” i hans konst som kan vara provocerande, som många värjer sig mot.
Och visst blir det tydligt också i detta samtal. Det är ganska strängt och krävande att vara människa enligt Lukas Moodysson. Inte särskilt mycket nåd om man säger så. Men ändå inte tungt. Tacksamhet är något han återkommer till. Vow att det här är möjligt för just mig! Samtidigt som han är noga med att inte helgonförklara sig själv.
Aldrig mera film
Det här med böcker tänker han fortsätta med. Nästa är redan klar, det blir något dokumentärt, mer vill han inte säga. ((Förutom att den är jättebra, säger den kroniskt självkritiske med glimten i ögat.)
Han verkar inte direkt längta efter att göra film igen. Under inspelningen av Mammoth lovade han sig varje dag att aldrig någonsin göra detta igen. Att hela tiden vara i grupp och snabbt veta exakt hur en scen ska göras. ”Jag brukade komma på under kvällen hur jag ville ha det, men då var det liksom försent.” Och det kan man ju förstå.
Men ingenting är som bekant konstant. Under samtalets 45 minuter hinner han röra sig mellan rätt många olika positioner. Det är bara att hoppas att denna undersökande konstnär hittar vägen till nya filmer. Så småningom.
Mikael Larsson
Handläggare för kulturfrågor