Kärlek är svårt


”Att älska utan att lida är inte möjligt. Att älska är svårt” konstaterar Ekelöf. Det skulle kunna vara motto för flera av årets nominerade filmer.

Vi började ju i fredags med Lars Lerins och Juniors kärlekshistoria i För dig naken. Om att våga ge sig hän. En film där det är helt oväsentligt att det råkar var två män som älskar varandra. En film om den vardagsnära kärleken.

Lesbiska pojkar

I sista filmen är frågan om sexuell identitet överordnad själva relationen. Ester Martin Bergmarks Pojktanten är en så kallad cross-over, där dokumentärt material varvas med iscensatta minnen eller drömfragment.

Pojktanten är berättelsen om två ”lesbiska pojkars” sökande efter en plats i tillvaron som de får kalla sin. Att kalla sig pojktant blir i sig en motståndshandling, ett sätt att ta makten över språket, och därmed den egna identiteten.  

Kroppar och knivar

Ester Martin jobbar med att skapa kontraster mellan fult och vackert, mellan det naturliga och det konstruerade. Närbilder på hud i vatten och knoppande träd ställs mot knivblad mot blottad hals, människor klädda i plast och skräp.

Det är inte ointressant, men det känns lite som att de är fångna där i badkaret. De kommer liksom inte loss vare sig med varandra eller med sig själva eller med världen.

Svårt att inte jämföra med genusklassiker som Venus Boys eller Paris is Burning (som Judith Butler refererar till i Gender Trouble) där det egna motståndet är insatt i ett större politiskt sammanhang. Pojktanten siktar inte alls dit. Synd tycker jag. Har det inte hänt mer på 10- 20 år liksom.

Vad är trohet?

Debutanten Gorki Glaser-Müller vågar sig in i Bergmanland i En gång om året. Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis spelar ett älskande par som varit gifta på var sitt håll men träffats på hotell en gång om året under 30 år.

De ville inte bli som sina föräldrar. De ville göra något annat. Men nu har mannen skilt sig och frågan ställs på sin spets. Är det vår tid nu? Ska vi åldras tillsammans?

Bakom den konkreta frågan om ett förändrat kontrakt skymtar större frågor om kärlekens och trohetens väsen. Har vi känt varandra ett liv eller en månad? Är vi tillsammans av leda, rädsla eller kärlek? Vad är det som just vi har med varandra? Kan det vara försent för kärlek? En gång om året är en film om våndan över de riktigt stora besluten, om svårigheten att ta ansvar för sitt eget liv.

Kärlek mellan barn

I barnfilmen Isdraken möter vi Mik från Stockholm som blir fosterhemsplacerad i Norrland och träffar supercoola ninjatjejen. Att skildra ung kärlek trovärdigt är en konst och här tror jag dessvärre inte på berättelsen. Anstränger mig verkligen, men kan inte alls se att de gör något roligt med stereotyperna.

Rolig komedi

Det gör man däremot i komedin Flimmer. Om den lilla människans hjälplöshet och tafatthet i tekniksamhället. Här bjuds vi in att skratta med och inte åt karaktärerna. Kärleken mellan ultrabeiga ekonomen och spindelfobiska städerskan knyter an till en fin svensk komeditradition från de första Stig-Helmerfilmerna. Bland annat.

Vinnaren

Mikael Larsson. Fotograf: Kervin Tran.

Och ja just det. Vi har en vinnare också. Som offentliggörs på Dragon Awardsgalan på lördag kväll.  För min del är festen över redan idag.

Grattis till alla göteborgare som fortfarande har en vecka kvar att välja mellan drygt 400 filmer från 80 länder.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *