Ekumeniskt pris till Caesar must die


Det blev många timmars hård mangling igår innan vi kom fram till våra tre vinnare. Stor spännvidd mellan USA, Latinamerika och Europa. Mellan olika kyrkliga tillhörigheter.

Varför tycker jag att just det här är en viktig film? Vad är det som är konstnärligt originellt och på vilket sätt knyter filmen an till evangeliet?

Ekumeniska juryn. Övre raden: Mikael Larsson, Edgar Rubio, Rolf-Ruediger Hamacher. Undre raden: Alyda Faber, Angela Obert (ordf), Cynthia Chambers.

Till Interfilms kriterier hör också att uppmärksamma filmer som aktualiserar ”Christian responsibility and human progress” (ett kriterium som vi inte har för Svenska kyrkans filmpris), alltså filmer som kan säga något om kyrkans uppgift i samhället. Filmer utan hopp går bort.

Tre priser

Att dela ut tre priser är unikt bland de 20-talet festivaler som Interfilm är engagerad i. Med tanke på det enorma utbudet måste jag dock säga att det är ett rimligt val. Förstår också sektionerna bättre nu.

Tävlingssektionen är de breda filmerna, de som har en chans att gå upp också i Sverige. Panoramasektionen har ambitionen att vara global och att ge utrymme också åt minoriteter. Här har man under många år haft fokus på hbtq-frågor. Forumsektionen är tänkt att vara mer experimentell, en möjlighet för yngre mindre etablerade filmskapare.

Kulturens politiska betydelse

De ekumeniska priserna tillkännagavs idag på en presskonferens för oberoende, internationella jurys, inalles 10 stycken, däribland Amnesty International och två publikpriser.

Berlinalens ordförande inledde med ett mycket engagerad brandtal om kulturens betydelse i den ekonomiska krisens kölvatten.

Han såg att de gamla stereotypa motsättningarna mellan syd och nord visat sitt fula tryne igen och placerade in Berlinalen där, som ett sätt att avväpna dess mörka krafter och menade att oberoende jurys, som den ekumeniska och Amnesty, har en särskilt viktig roll där. Visionärt!

Caesar must die

Caesar must die

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Det ekumeniska priset i tävlingssektionen gick till bröderna Tavianos iscensatta dokumentär Caesar must die, som jag skrev om tidigare här.

Den handlar alltså om några säkerhetsfångar (maffiarelaterad brottslighet) som sätter upp Julius Caesar.

Allting händer i cellen, på rastgården. Det är formmässigt närmast fulländat och synnerligen effektivt. Inte en detalj för mycket.

Idén med teater i fängelse är inte ny (7:3!, Vägen ut). Men här händer det verkligen något under spelets gång. Det är inte samma människor som blir inlåsta i filmens början som i slutet.

Anledningen att filmen får just det ekumeniska priset är att den med sådan skärpa undersöker människans grundvillkor. Vad betyder frihet? Är förändring möjlig? Caesar must die är en måstefilm för kyrkans arbete i kriminalvården. Men tilltalet är allmänmänskligt.

Motiveringen lyder som följer:

In the world of prison life the power of freedom through art superbly plays out with  cast members of máximum security reenacting Shakespeare’s  Julius Caesar. Their gripping discoveries of character similiarites draws compassion for the human condition.

Rebelle (War Witch)

Regissören Kim Nguyen och huvudrollsinnehavaren Rachel Mwanza från Rebelle

I tävlingssektionen gav den ekumeniska juryn också ett hedersomnämnande till kanadensiska Rebelle, som skildrar ett inbördeskrig i Kongo genom en ung flickas ögon.

Filmer om barnsoldater har vi sett förr, men inte på det här sättet. Vi får se krigets fasor, men det är inget frosseri i våld. De dokumentära inslagen varvas med mer drömlika scener där krigets offer framträder som spöklika gestalter.

Andetro och magi spelar en större roll än vanligt, inte minst hur den används i indoktrinering av barnen. Men det är också en film som andas hopp. Här ryms ung kärlek, skildrat på ett befriande osentimentalt sätt.

På presskonferensen får vi veta att detta är den blott andra spelfilmen som gjorts i Kongo-Kinshasa på 20 år. Och att det inte finns en enda biograf öppen i hela Kinshasa. Att hitta finansiering och förstå konflikten inifrån tog 10 år för regissören. Det känns i filmen. Det här är inget hastverk. Det finns ingen exotism här. Regissören Nguyen håller det mest gripande tacktalet av alla när priserna delas ut.

Och motiveringen:

The horror of a young girl´s life when taken from her village by rebels to be trained as a child soldier is depicted through scenes of Congo warfare, softened by the sweet innocence of a youthful love.  Komona, the girl and war witch, escapes this existence to provide a message of redeeming hope.

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor

ledamot av den ekumeniska juryn vid Berlinalen 2012

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *