Rosie Millberg var stjärna i dragracing och beskrevs för 30 år sen som Sveriges snabbaste tjej. Men när barnen kom gav hon upp sin karriär. I filmen ”Mammas comeback” får vi vara med om hur Rosie hittar tillbaka till sig själv – med hjälp av sin dotter.
I mitten av april anordnade Stockholms stiftskansli en underbar visning av ”Mammas comeback”.Efter filmen ställdes många frågor, så jag sökte upp producent Stina Gardell för att få svar.
Idé blir film
Rosie hade aldrig berättat för sina barn att hon haft en framgångsrik karriär inom dragracing. Hon lät dem inte se något annat än att hon var mamman som alltid ställde upp. Senare i livet var Rosie djupt deprimerad och vill inte leva längre. Då frågar hennes dotter Sabine när i livet hon mådde bäst. Rosie tar fram fotoalbumen och Sabine får se en sida av sin mamma hon aldrig sett förut. Rosie är cool, snygg och strålar. Idén att göra en film om dragracing föds.
Mor och dotter tar kontakt med Stina Gardell. De presenterar sin idé men Stina Gardell är inte intresserad av att göra en film om dragracing. Hon vill göra en film om Rosie.
Omsorg och acceleration
Under nästan tre år filmas Rosies och Sabines kamp för att få Rosie att sätta sig i fordonet och trycka på gaspedalen. Dragracing handlar om acceleration. Att från stillastående köra en sträcka om ungefär 200-300 meter så fort som möjligt. För att få göra det behövs licens men för det behövs pengar. Sabine bestämmer sig för att skaffa fram det.
Filmen skildrar också Rosie i hennes relation till sonen som är i behov av särskilt stöd. Han flyttar mellan olika boenden och hon är alltid vid hans sida och stöttar och peppar. ”Mammas comeback” är en film om relationen mellan mamma och barn. Relationer som är komplexa, ombytliga och som vi kan känna igen oss i.
Producent Stina Gardell förklarar sin syn på dokumentärfilm,
– Poängen är att förvalta människors berättelser som är tidlösa. Filmerna ska leva kvar. Människor är komplicerade och komplexa och det finns en risk i att vi förenklar varandra.
Dokumentärfilm är kommunikation
Sabine lyckas inte med sitt uppdrag att få fram sponsorer. Så Rosie tar pensionsbesparingarna, 50 000 kr för att betala uppkörningen för licensen. Hon vill slutföra sitt uppdrag på sina egna villkor. Genom filmens mottagande har Rosie fått tillbaka sin stolthet. Hon skäms inte längre för att hon inte slutförde sin karriär utan har fått upprättelse, men filmen har fått kritik för att den inte slutar lyckligt. Stina Gardell säger,
– Vi vet inte, filmen har inget happy end därför att livet inte har något happy end. I dokumentärfilm kan man ha en idé när historien rullar igång men sen blir det ett förlopp och man vet ju inte om det blir ett lyckligt slut. Dokumentärfilm är kommunikation och filmen vill ställa frågor.
2011 vann ”Mammas comeback” Svenska kyrkans filmpris. Prissumman på 50 000 kronor gick oavkortat till Rosie.
Juryns motivering lyder:
”En livsbejakande berättelse om människovärde, integritet och sökande efter mening. En film där tre personers olika styrkor, mod och villkorslösa kärlek inspirerar till att väcka vår inre kraft.”
Beatrice Lönnqvist