I mitt föra inlägg skrev jag om mina tankar angående hur barn och unga vuxna porträtteras på film. Jag förundras lite av denna envishet att vägra ta barns existentiella problematik på allvar på svensk film.
Det finns en bekväm linda som härstammar från de fina och mysiga filmerna som Olle Hellbom gjorde under 1970-talet som det tycks vara omöjligt att lösgöra sig ifrån. De är fantastiska filmer som uppfostrat generationer. De är också baserade på oförglömliga sagor av Astrid Lindgren och de berättar allt som oftast om det fiktiva barnet och dess omvärld.
Identifiering?
Jag tror att problemet ligger i att det ibland är svårt för vuxna att se barn som inkännande individer. Så också när det gäller film. Det finns ett kontant tryck efter en sensmoral och präktiga lärdomar som dominerar över behovet med identifiering för en ung publik. Man tycks vilja skydda barnen och unga vuxna från det jobbiga som besvikelser och sorg så länge som möjligt. Eftersom verkligheten är ganska hård, ibland brutal i vad den utsätter oss alla för. Det förstår jag. Men barn är också intuitiva varelser och ibland blir det vuxna skyddet en björntjänst istället.
Svåra livsfrågor som rör tankar kring till exempel död, sorg, utanförskap och identitet uppstår olika tidigt hos olika unga individer. Ibland i form av starka känslostormar och ibland som enstaka funderingar lite då och då. Hos vissa knappt alls och hos andra ibland eller ofta. Så olika beroende på omständigheter, både sociala och i livet, och den egna uppväxten. Det bör finnas berättelser som kretsar kring dessa frågor också. Med unga och för unga.
Förändring på väg
Det börjar gradvis ske en förändring inom litteraturen som inte är lika beroende av tittarsiffror som långfilmen är. Det vill säga, man vågar ta mer hänsyn till berättelsens dynamik och hjärta. Fler och fler modiga litterära skildringar släpps om sökandet efter svar och lindring när man som ung upplevt allra första mötet med en större livsfråga. Inom filmen går det trögare.
Varför?
Så länge kan man, om man är intresserad av att se svensk film med avsaknad av klumpiga moralkakor och där barn och ungdomar får vara de komplicerade och sökande individer de är, beröras av följande skildringar!
Mitt liv som hund. Lilja 4-ever. Sebbe. I taket lyser stjärnorna. Seppan. Fanny och Alexander. Älska Mig. En kärlekshistoria. Åke och hans värld.
Alexandra Therese Keining
Regissör, Stockholm
Ledamot av juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmpris 2012