I våras hade jag förmånen att samla ett gäng teologer och kyrkomedarbetare på Sigtunastiftelsen. De kom från Arjeplog i norr till Göteborg i söder för att under ett knappt dygn se, samtala och skriva om Flimmer.
Vi utgick från Tala film – Tala liv metodiken, där det intressanta inte är att gilla eller dissa utan vad filmen väcker i mig. Då kan man upptäcka att även en film som känns obehaglig eller till och med frånstötande kan leda till ett bra samtal. Om gruppen består av idel filmfolk kräver det förstås viss disciplin att inte börja recensera, men det hade vi.
Tre nycklar
I Tala film – tala liv använder man tre nycklar. Den första handlar om vilken stämning filmen lämnar kvar i kroppen. Vilken känsla dröjer sig kvar efteråt?
Nyckel två är vilken person i filmen som berör mest, postivt eller negativt. Den kan vara en huvudperson eller en bifigur. Ser man samma film flera gånger är det inte sällan olika personer som stannar kvar på näthinnan.
Tredje nyckeln är vilken scen som sticker ut allra tydligast. Vilken scen i filmen är viktigast för mig? Och varför?
Utmaningar till kyrkan
Där startade vi och samtalet fortsatte sedan för att handla om hur filmen kan utmana kyrkan. Ser vi ett tilltal här och hur kan vi i så fall svara på det?
Samtalen varvades med skrivande och resulterade i ett antal kortare texter. Under veckan som kommer publiceras några av dom här, som krönikor. Det är alltså fråga om spontana texter, skrivna under samtalets gång, när filmupplevelsen var som färskast. Stort tack till er som generöst bjuder på era texter.
Tala film – tala liv
Tala film – Tala liv är ett metodmaterial som arbetats fram av Annika Broman, Sensus i Göteborg och Ylva Leitzinger, studentpräst i Göteborg. Det har använts sedan 2005 vid Göteborgs filmfestival och på många andra håll i Sverige sedan dess.
I Göteborg i år samlade man närmare 100 personer till dessa grupper. Läs mer i ett reportage från årets festival här.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor