Fem snabba om Flimmer:
- En absurd och ironisk blick på människans intighet och ständiga tillkortakommanden
- En milt humoristisk skildring av individens kamp för mål och mening i en värld full av vanmakt, dysfunktionella organisatoriska supportfunktioner och längtan efter ömhet
- En ung manlig regissörs betraktelse över existerande mansroller, maskulinitetens pågående nedmontering och mäns uppenbara brist på autenticitet och fungerande livsorientering
- En mångbottnat försonad skildring av längtan efter kärlek i trånga korridorer och åtsittande trikåer
- En subversivt civilisationskritisk betraktelse av det senmoderna samhällets kommunikationsteknologiska revolution ur ett regionalt näringslivspolitiskt glesbygdsperspektiv
Teologins uppgift
Det mest grundläggande budskapet kyrkan och teologin har att gestalta är frågan om hopp, upprättelse och befrielse. Och alla berättelser som på olika sätt laborerar med dessa dimensioner är värda att bearbeta och gå i dialog med.
Filmen Flimmer är retoriskt mångtydig och ställer viktiga frågor om livsuppgift och mening. Men den bör också utsättas för kritisk analys om hur den behandlar dessa frågor.
Man brukar säga att meningsfulla och starka filmer ofta behandlar en komplex livsproblematik utan falska Happy Ends. Däremot är det viktigt med något som filmvetare kallar ”tillfredsställande” slut, där en narrativ vändpunkt i konstruktiv riktning i berättelsen anas och pekar framåt.
Civilisationskritik
Jag vill sätta in Flimmer i ett sammanhang av en rad yngre manliga regissörer som allvarligt – och humoristiskt – problematiserar det senmoderna samhället och för vilka detta samhälle är byggt.
Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Play, Storm, Hata Göteborg med flera har en koppling till Flimmer. Civilisationen bärs upp och försvaras av kvinnor i dessa filmer, medan mannen i vanmakt söker sig till någon slags omstart, via vildmark och våld.
Sociologer talar också om en existerande ung generation män som kan beskrivas som ’framtida losers’ på den framväxande arbetsmarknaden: lågutbildade, arbetslösa och boende i glesbygd. Detta kan kombineras med det religionspsykologer talar om som det ’sårade självet’, vilket innebär en narcissistisk störning som skapar ökad känslighet för inbillad eller verklig kränkning.
Det kan i sin tur leda till attacker på det samtida samhället, stenkastning mot brandkårsutryckningar i Stockholmsförorter eller våld mot politiskt aktiva ungdomar som står för multikulturalitet och feminism.
Samhällsbärande kvinnor
Ser man Flimmer i det här perspektivet växer en annan bild av civilisationen fram. Kulturen och samhället är inte längre något som bärs upp av män. De traditionella stereotyperna om kvinnor och män har kastats om så att det istället är kvinnorna som befolkar sjukvårdscentraler, kontor, köpcentrum, kvartersfester, bussar.
Det vill säga att nu är det kvinnorna som är grundpelare i det goda civilsamhället. Inför detta tycks många män stå främmande. De ställer sig offside, chillar och softar, men går då och då till attack.
Befriande våld?
Att närma sig frågor om populärkulturella klichéer om våld som befrielse och hopp är en stor och komplex utmaning. Vi ser ju en stark filmisk trend med starka kvinnliga fiktiva gestalter som använder sig av upprättande och befriande våld i till exempel Kill Bill, Resident Evil eller Millenniumtrilogin.
Både film och teologi hanterar återkommande frågan om livskraft och dess motsats. Här finns en viktig beröringspunkt mellan Flimmer (och filmberättande generellt) och teologier om ”det spruckna lerkärlet”, med dess budskap om hopp, upprättelse och befrielse.
Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap, Falun