Stockholms filmfestival öppnar med den svenska filmen ”Call girl” av Mikael Marcimain. Den utspelar sig på sent 70-tal i Stockholm och handlar om hur Dagmar Glans, spelad av Pernilla August, driver en bordell. Filmen speglar folkhemmets baksida där flickorna är minderåriga och männen kända politiker.
Jag är född på mitten av sjuttiotalet och den här biohösten är som en lång historielektion där filmen Palme är höjdpunkten. Jag har inga egna minnen från det politiska sjuttiotalet och ser därför både Palme och Call girl med den utgångspunkten. Men det är jag rätt ensam om, i alla fall när jag har suttit i biosalongen och sett filmerna. Det har varit en anmärkningsvärd hög medelålder på biogästerna, där jag har tillhört de yngre.
Att se Call girl är som att bläddra i mina föräldrars fotoalbum. Frisyrerna, skorna och bilarna – allt känns igen och jag tycker mycket om det, just därför. Scenografin är helt enkel underbar och jag njuter av filmen. Pernilla August är briljant och en fröjd att se. Men efter ett tag blir jag rastlös. Berättelsen segar sig fram, det är många män – som alla ser lika ut och därför svåra att hålla reda på. Det är också så många tvära kast i historien så det är inte helt enkelt att följa med.
De två unga tjejerna som hamnar i bordellmammans hägn beskrivs flyktigt att jag inte blir riktigt engagerad i deras öde. Den karaktär som jag blir nyfiken på är socialtanten på det ungdomshem där tjejerna är placerade.
När filmen är slut är jag irriterad, filmen ställer fler frågor än den ger svar. Är berättelsen verkligen sann? Vilka politiker var egentligen inblandade? Var det ingen som tog hand om de två unga tjejerna? Är filmen en skildring av det sena sjuttiotalet eller skildrar den vår nutid?
Jag undrar också om de gråhåriga damerna och herrarna i salongen har upplevt filmen på samma sätt som jag? Har de några svar på mina frågor?
Beatrice Lönnqvist
Präst i Botkyrka församling och ordförande i juryn för Svenska kyrkans ungdomsfilmspris