The Hobbit – en inte så oväntad resa

Jag erkänner, jag var en av de där galningarna som för elva år sedan tältade utanför biografen för att köpa biljetter till Peter Jacksons filmatisering av Lord of the Rings, en av de där fanatiska Tolkienfansen. Det började i tonåren när jag läste, nej slukade, trilogin och trillade ner i det kaninhål som kallas fantasy och aldrig hittade ut igen.

Jag följde tillblivelsen av Ringentrilogin på nätet, längtade med bävan efter filmerna, och blev i slutändan rätt nöjd med resultatet. Även om Jackson hade ändrat många saker, var han och hans manuskollega Phillipa Boyens trofasta tonen i böckerna.

Förlorat paradis

Ja, Tolkien var en konservativ, krigsskadad överklassengelsman. Men kanske just därför lyckades han, genom sitt vansinniga försök att författa ett brittiskt epos i klass med de klassiska grekiska verken, skapa ett djupt melankoliskt verk. Som en dov bordunton genom boktrilogin går känslan av ett förlorat paradis. Frodo, Sam och Ringens brödraskap färdas genom ruiner av högkulturer på sin färd mot Mordor.

Alverna, de visa, ädla och halvt gudomliga varelserna reser åt väster, för att lämna de dödligas rike. Tiden för sagor är på väg att ta slut. Detta fångade filmmakarna upp redan i inledningscenen på trilogin när alvdrottningen Galadriel slår fast att världen håller på att förändras. Och det var i de stunder filmerna lyckades förmedla denna känsla av sorg de grep mig starkast.

Hanterlig ondska

Boken om Bilbo är en helt annan historia. När Tolkien författade den, ett antal år innan Ringentrilogin, skrev han en spännande barnbok. Den är ibland lite skrämmande, men aldrig i nivå med Ringen, ondskan är på en hanterlig nivå.

The Hobbit är en äventyrsbok med en motvillig hjälte, hobbiten Bilbo, en glad typ som helst vill sitta hemma och mysa men som växer på grund av det han möter på sitt äventyr.

Han luras ut av en luggsliten trollkarl vid namn Gandalf och en drös dvärgar på jakt efter sitt förlorade kungadöme Erebor, eller egentligen mest dvärgarnas förlorade guld, som stulits av en drake. På vägen till Erebor råkar Bilbo bland annat hitta en praktisk magisk ring som gör sin bärare osynlig, något han får nytta av när uppdraget skall genomföras.

Prequel färgad av Ringen

När Jackson, Boyens och Guillermo Toro efter många år av väntan nu ger oss The Hobbit, är det oundvikligt att det är en ”prequel” som färgats av den ödesmättade stämning som rådde i Ringenfilmerna.

Även om inte Tolkien själv visste när han skrev Bilbo att den ring han introducerade där skulle växa till en huvudsak i hans senare böcker vet vi som läsare eller biotittare det. Således är mycket av den lättsamma ton som präglade boken borta.

Handlingen syftar fram mot den stora bataljen mellan Ont och Gott, men den färdas på snirkliga vägar dit. Det som var en bok på några hundra sidor har nämligen växt till en till filmtrilogi. Den första filmen är nästan 3 timmar, och de kommande lär bli lika långa. De som sett Ringenfilmerna kan gissa vad handlingen tryfferats ut med.

Massbataljer inte längre originellt

Utöver några få förklarande skeden och antydningar om framtiden är det mest actionscener som får fylla ut, snygga slagsmålscener som till fullo utnyttjar den grafiska teknik WETA utarbetade till den första trilogin. Då var det fantastiskt att de kunde datoranimera massbataljer och ändå få det att se organiskt ut. Nu har det använts i tusen filmer och är fortfarande snyggt, men inte längre lika imponerande.

Det ger mest en känsla av att boken till varje pris (fastän den är en femtedel så kort som Ringentrilogin) skall smetas ut på tre filmer eftersom det ger större intäkter. Vidare är de flesta actionscener så snabba i sitt förlopp attt det är svårt att hänga med för ögat oavsett vilket format man väljer att se filmen i.

Lurad?

Jag borde känna mig lurad. Men ändå faller det vid flera tillfällen tårar ner i popcornhinken. Kanske är det återseendet av den vackra scenografin och det fantastiska landskapet från de tidigare filmerna som gör det. Men snarare för att manusförfattarna igen lyckats fånga den där känslan. Känslan av det förlorade paradiset, av en guldålder som rinner iväg.

Därför begråter jag med de stolta dvärgarna förlusten av kungariket Erebor, trots att jag när jag läste boken tyckte de var tjockskalliga girigbukar. Därför känner jag med Gollum, som berövats så mycket.

Därför ryser jag, när jag med Galadriel känner att något är på väg att förändras, ondskan kryper närmare. Därför kommer jag sitta där igen nästa år vid premiärdags för att följa Bilbo och dvärgarnas väg.

För sig själv fungerar filmen inte alls, men som en förebådan är den fantastisk.

Lisa Mobrand

Militärpastor/präst Livgardet, Kungsängen