Stefan Jarl utmanar till godhet

Stefan Jarl är realist. En observatör av skeenden och värderingar. Han har en speciell blick för det värdefulla och hoten mot de grundläggande beståndsdelarna. Att han kallar sin senaste dokumentär för Godheten är befriande provokativt. För vem talar egentligen om godhet, solidaritet och omtanke i en tid som i så hög grad definieras av konkurrens, makt och styrka?

Godhet har ett naivt skimmer kring sig, ett slags hemlöshet i underhållningens tidevarv. Men kanske just för att vi i allmänhet inte räknar med godhet så blir den överraskande stark.

Godhetens blick är hos Stefan Jarl både avslöjande och profetisk. Skickligt framställer han ett politiskt budskap utan att bli partipolitisk. Han balanserar det angelägna utan att förlora sig i klichéer. Därför är Godheten en film som drabbar.

Sorg och humor

Det finns en sorg i Stefan Jarls värld. Han sörjer förlusten av det gemensamma. Hade det inte varit för Thommy Berggrens lysande insatser som sig själv, hade nog filmen blivit olidligt mörk och möjligen även klichéartad. Berggren lyckas dock med konststycket att avslöja att kejsaren är naken.

Humorn och en låtsad (?) naivitet är hans vapen. Han driver, liksom körerna i de grekiska dramerna, handlingen framåt. Eller handlingen förresten, det är mer en undersökning som Jarl ägnar sig åt. Han gör en operation av samhällskroppen, men finner tyvärr ingen lösning på symptomen. Ett virus har spridits, men hur långt och hur kan det botas?

Jarl inleder filmen med ett citat från Faust som blir ett ledmotiv: ”Jag söker den innersta märgen i stammen. Vad är det som håller världen samman?”. Sedan ger han ordet till Olof Palme ur ett tal från 1975 om demokratin och människovärdet innan Thommy Berggren drar igång med en fantastisk humor och intensitet.

Motiveringen

När Svenska kyrkans filmjury gav priset till Stefan Jarl så motiverade vi det: ”Med övertygande allvar och humor skildrar Stefan Jarl i Godheten vårt penningstyrda samhälle där människan och livets värde marginaliseras. Godheten får oss att se det vi förlorar.”

Det var viktigt för oss att motivera det i presens, som en pågående process. Människan har förmåga till godhet. Hos Jarl beskrivs godheten genom närheten till naturen och hur även fjärilen omsluts av ”vår naturs barmhärtighet”. En sådan godhet kan överraska oss mitt i vardagen genom omsorg och tillit i vårt möte med andra.

Men som samhällssystem tycks slaget om godheten vara i det närmaste förlorat. Hur ser ett samhälle ut som ger utrymme för godhet, för det som liberala filosofer har definierat som det gemensamma goda? Detta är den avgörande frågan som det finns all anledning att fortsätta samtala om överallt där tillfälle ges.

Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik vid Teologiska högskolan Stockholm
ledamot i Svenska kyrkans filmjury vid Göteborgs filmfestival 2013