Tiden före broen
Det har hänt en hel del i Malmö under de tre decennier som BUFF har funnits. För 30 år sedan fanns inte Broen, man åkte Flyvebåd till Köpenhamn eller kanske turade till Dragör. För 30 år sedan höjde sig fortfarande Kockumskranen över staden, inte Turning Torso.
För 30 år sedan var Västra hamnen varv, företag och lager; någon högskola och bostäder fanns inte. För 30 år sedan kallades Malmö ”en hopplös biografstad” av branschen, står det i festivalens programblad. Det var då det.
Festivalen har varit trogen sina grundtankar att presentera kvalitetsfilm från hela världen för barn och unga under alla åren och genom Malmös egen utveckling och expansion, genom it-ålderns inträde och film- och spelmediernas branta tekniska utvecklingskurva. BUFF är en festival som tar unga människors delaktighet på största allvar.
Bio, bio, bio!
Föreställ er följande scen: En hel dagisgrupp med lärare står ordentligt på led utanför en biograf, iklädda sina lysande reflexvästar. De är redo för att gå på bio vid kl 9.30 en iskall, snöig onsdagsmorgon i mars.
Två gossar längst bak i ledet är mer redo än de andra. De hoppar ivrigt jämfota och ropar med enade krafter ”Bio, bio, bio, bio, bio…” i sin väntan på att få se Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad.
En annan dag i en annan kö står en liten kille på ca 10-12 före. Han vänder sig om och berättar att han ”skall se en holländsk film”. (Den fantastiska Kauwboy, regi: Boudewijn Koole, som har biopremiär på Folkets bio 27 mars)
På frågan om han tror att det kommer att gå bra att hänga med i filmen när texten är på engelska så svarar han. ”Jo, för när jag ser film hemma så ser jag först på svenska och sen med engelsk text och ibland på engelska bara. Jag kan jättemycket engelska nu. Och ibland behöver man inte förstå språket på filmerna på BUFF, för man förstår ändå”.
Pojkens kommentar säger mycket om den fantastiska upplevelse och erfarenhet av filmmediet barn och ungdomar i och runt omkring Malmö får tack vare BUFF.
Detta är BUFFS absoluta styrka och vad som gör festivalen så angelägen. Kanske behövs den nu mer än någonsin. Vi behöver förstå, även om man inte kan språket, och att vi kan ”förstå ändå” behöver vi få erfara i ung ålder oavsett om det gäller det mellanmänskliga direkt, eller indirekt genom film.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet