Frances Ha – en film om tid

Om en film kan vara ”den lilla svarta” så är Frances Ha just det. Det är en finstämd berättelse i svartvitt som kan användas i såväl ljusa som mörka stunder. Den hittar till mina melankoliska djup men får mig också att skratta.

Allt har sin tid står det, som bekant, i Predikaren.

Det finns en tid för ansvarslöshet, fest dygnet runt, framtidsdrömmar, tillfälligt boende och sökande efter vad JAG egentligen vill. För de flesta infaller den här tiden efter studenten.

I den tiden lever Frances, trots att det var ett tag sedan hon lämnade collage. Hon är tjugoåtta år, lever i New York men har ingenstans att bo. Hon vill bli koreograf/ dansare men anstränger sig inte nämnvärt för att få något sådant uppdrag. Istället festar och leker hon med sin bästa kompis Sophie.

Men det finns en tid för ordnade förhållanden, för anställning, för bostadsrätt och för giftermål och barn. En tid för ansvar, både för sig själv och sin omgivning. I den tiden lever Frances vänner, även Sophie. Frances har alltså inte riktigt hängt med när hennes vänner etablerat sig. Frances lever i en annan tid som hon pratar om, minns och längtar till.  Hon återvänder till och med till college för att sommarjobba. Men naturligtvis passar hon inte heller in där – hon är ju för gammal.

Krock

I vissa scener är krocken mellan de olika tiderna så påtagliga och Frances så märklig att det nästan gör ont. Men jag tror att hur man uppfattar Frances i de scenerna beror helt på i vilken tid eller skeende i livet som man själv befinner sig i och/ eller som är viktig för en. Frances kan i samma scen uppfattas som oerhört pinsam och naiv men också som fullt trovärdig och relevant i det hon tycker.

Regissören Noah Baumbach har alltså återigen lyckats skildra en komplex och intressant kvinna i ett spännande skeende av uppbrott och förändring. Han gjorde det i filmen”The Squid and the Whale” och nu gör han det igen, fast på ett helt annat sätt. Intressant tycker jag.

Beatrice Lönnqvist

Präst i Botkyrka församling