Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap och filmforskare vid Högskolan Dalarna kommenterar den pågående debatten om bio-pics.
Det är ingen slump att vi på nytt får en diskussion om fiktionsfilm som hämtar sitt berättarmaterial från det verkliga livet. Filmen Monica Z (2014) är inte lika politiskt laddad som Mikael Marcimains Call Girl (2012) men pekar åter på svårigheten att gestalta något som i grund och botten har en dokumentär prägel. Allt filmiskt berättande, både det fiktiva och det dokumentära vill beröra sin publik och sin samtid. I strävan efter att beröra finns två motstridiga nyckelprinciper som i bra och starka filmer hittar en lycklig balans, den mellan ’emotionell sanning’ och att samtidigt fånga ’det autentiska’.
Flera mediesociologer och filmforskare berör paradoxen i det samtida mediesamhället där en ständigt undflyende verklighet har gjort autenticitet till en alltmer sällsynt hårdvaluta, ett symboliskt kapital. Därför söker sig många filmskapare till dokumentärt material för att laborera med något som har autentisk tyngd. Allt fler filmer vill ta oss i publiken i anspråk för att knacka på med något viktigt och verkligt, inte bara förströelse och påhitt. Det är också bra med den debatt som uppstår om Monica Z där Tom Alandh invänder mot porträttet av fadern liksom att Peter Birro helt frankt erkänner att vissa konflikter är förstorade i manuset för att skapa bra film. Det autentiska får i Monica Z stå tillbaka för den eftersträvade emotionella sanningen.
Tendensen med bio-pics navigerar i denna konflikt och tar skydd bakom den konstnärliga friheten att skapa fiktion. Har man under många år följt trenden med framgångsrika dokumentärfilmer så kan man följa konflikten mellan autenticitet och fiktion från en annan utgångspunkt. Det dokumentära berättandet påtvingas en narrativ form som lånar kraven på dramaturgi från fiktionens berättelsestrukturer. Från olika håll utmanas så gränserna mellan det autentiska och det fiktiva. Det fiktiva berättandet hämtar tyngd från det dokumentäras autenticitet och det dokumentära berättandet hämtar energi från fiktionens förtätning.
Därför är det inte bara en pikant detalj att Monica Zetterlund i filmen Monica Z tycks ha komponerat Sakta vi gå genom stan och inte Georg Riedel. De faktiska omständigheterna skrivs om i den fiktiva skildringens favör. Vi förlorar en källkritisk medvetenhet. I det kollektiva minnet står fiktionen kvar med ett felaktigt och skevt facit, förment autentiskt. Det som är så nedslående i denna diskussion är hur handfallna filmskaparna står inför dessa frågor och enbart hänvisar till konstens och fiktionens frihet utan att förstå filmens djupare roll i dagens medialiserade värld.
Tomas Axelson
Lektor i religionsvetenskap/filmforskare Högskolan Dalarna