En krönika om Lukas Moodyssons nya film
När Lukas Moodysson var på bokmässan för 2 år sedan med Döden och Co sa han i förbifarten att Mammut var hans sista film. Det går att förstå det. Mannen med integritet hade plötsligt fått släppa något som han inte riktigt kunde stå för. Trodde väl aldrig riktigt att det där beskedet var allvarligt menat, det är ju sånt som vissa manliga konstnärer säger ibland när de känner sig trötta eller missförstådda. Hann ändå bli lite orolig över hur fortsättningen skulle bli för en av Sveriges mest intressanta regissörer.
Vi är bäst!
Som tur var behövde jag inte vänta alltför länge. Men vad skulle han hitta på om han fick för sig att återvända till filmen? I fredags var det premiär för nya Vi är bäst! Som är baserad på ett seriealbum av Coco Moodysson och handlar om tre 13-åriga tjejer 1982 som startar ett band.
Visst är det en annan tid och plats (Stockholm!) och tjejerna är yngre, men parallellerna till Fucking Åmål är minst sagt påtagliga. Man känner igen den fullständigt hopplösa vuxenvärlden, de fängslande konventionerna hos de jämnåriga: kort sagt, vantrivseln i kulturen. Men mörkret är något mindre kompakt, lekfullheten hos flickorna lite större. Och så hittar de punken. Ett språk för protesten, för livsglädjen, för viljan att bryta normer, kunna själv, vara vacker på sitt eget sätt.
Modig Moodysson?
Man kan fråga sig om Moodysson är modig eller inte. Han återvänder till känd terräng, regisserar barn, gör film om det stora i det lilla. Han formexperimenterar inte (som i Container). Han adresserar inte storpolitik (trafficking som i Lilja-4-ever, el globalisering som i Mammut). Han provocerar inte (som i Ett hål i mitt hjärta). Det här är inte en film som är jobbig att se.
Men det betyder inte att det blir tråkigt. Jag menar hur många svenska filmer görs det per år om alldeles vanliga normbrytande flickors annorlundaskap? Som inte klappar på huvudet? Inte jättemånga och där vill jag hävda att Moodysson bedriver lågmäld men viktig genuspolitisk aktivism. Att döma av mitt eget 13-åriga biosällskap fungerar det hur bra som helst. Autenticitetspoängen blir mycket höga.
Själv var jag också 13 år 1982. Gick i kyrkan och spelade tvärflöjt. Och lyssnade på KSMB. Kan inte låta bli att dagdrömma om hur kul det varit om nån som Bobo dragit mig in i lite nya cirklar.
Mikael Larsson
Lektor i Gamla testamentets exegetik, Uppsala