Paradis: Hopp är de sista delen av regissören Ulrich Seidls Paradistrilogi. Medan mamman lever glada dagar i Kenya (Paradis: kärlek) och mostern predikar (Paradis: tro) så skickas tonårsdottern Melanie till bantningsläger.
Det är en grupp överviktiga barn som möts och som inledningsvis får höra att ”disciplin” är huvudordet och huvudregeln. Vi ser de unga överviktiga simma, promenera och slå kullebyttor, allt i räta led. De gör gymnastikövningar till ramsan ”klappa händerna när du är riktigt glad” men där orden är utbytta till ”klappa fettet när du är riktigt glad”! Detta under ledning av en smal, rosaklädd gymnastiklärare. Pennalismen frodas, barnen SKA bli några andra än de är. Och barnen vet ju att det är dåligt att vara tjock, det har ju mamma och pappa och skolsyster och hela mediesamhället låtit meddela.
Nätterna är frihetstid med fest, smygätning, lekar och sexsnack. Det mänskliga bryter igenom den omänskliga miljön. Här planeras och genomförs rymningar. Här finns hoppet om kärlek även om vägen dit är osäker. Frågor om hur man blir av med oskulden och konsten att raka benen blandas med dans, klädpoker, skratt, öl och choklad.
Kärlek och bröd
Barnfetma kan beskrivas som ett överflödsproblem men också som ett bristproblem, döden genom bröd allena. Den kärlekstörstande 14-åriga Melanie blir förälskad i bantningslägrets läkare. En vuxen man som inte förmår vara vuxen utan framställs som en ganska patetisk, gränslös figur. I all cynism väcks en förståelse och medkänsla för den ensamma Melaine. I all sin kärleksolycka ser vi gång på gång hur Melanie talar in ett meddelande på mammas mobilsvar och avslutar med ett ”Hoppas att du har det bra i Kenya”. Aldrig får hon svar.
Bland alla vuxna som Melaine möter finns det egentligen bara en som beter sig moget. Det är ägaren till dansklubben dit Melaine och hennes kamrat rymt. Det är en obehaglig episod, då Melanie i medvetslöst tillstånd håller på att utsättas för ett sexuellt övergrepp av ett par unga män. Här griper ägaren in och förhindrar övergreppet. Det är annars de unga som står för hoppet om kärlek och gemenskap utan gränser. Detta trots vuxenvärldens tydlighet i att de är ”fel” med sina stora kroppar.
I filmens sista scen ser vi ungdomarna för första gången sitta ned vid ett bord och äta. En hoppfull scen mitt i livsbekämpande disciplin. En humanistisk blinkning till oss som börjat misströsta i biomörkret!
Lena Olsson Fogelberg
Kyrkokansliet