Jonas Ideström, forskare vid Kyrkokansliet, har tilsammans med sin dotter Sara sett en film som är aktuell på DVD-hyllan; Catching Fire den andra filmen i filmatiseringarna av Hungergames böckerna.
Tomas Axelsson har skrivit om filmen Catching fire i ett tidigare blogginlägg. Lagom till att filmen nu finns på DVD kommer här några kompletterande tankar. Jag har länge följt fenomenet Hungergames via mina döttrar Elisabeth och Sara som är 21 respektive 16 år. Sara och jag bestämde oss för att se filmen Catching fire tillsamman och sedan skriva något om den. Sara har läst böckerna och sett de två filmerna och hon är en av många som har tagit till sig Collins berättelse på samma sätt som hon har slukat Twighlight böckerna och filmerna. Jag, som varken har läst böckerna eller sett den första filmen, var framförallt intresserad av att försöka förstå vad det var Sara och många andra har fastnat för i berättelsen.
Efter filmen var det framförallt huvudpersonen Katniss vi pratade om. Sara konstaterar, liksom Tomas, att Katniss en hjältinna med stor integritet och lojalitet. En hjältinna som genom sin karaktär, viset och sitt mod lyckas utmana det repressiva system hon lever under. Sara ser Katniss som en förebild och pekar på hennes lojalitet med sin syster och hur hon ställer upp för de som är utsatta. Hon lyckas också bevara sin medmänsklighet i det cyniska spel på liv och död hon tvingas delta i. Hon tänker inte bara på att rädda sitt eget liv. Katniss är inte heller en person som tycker om att stå i centrum eller trivs med att kallprata vilket, enligt Sara, förstärker bilden av henne som äkta och genuin. Vi pratar om likheter mellan Katniss och andra unga tjejer i filmer eller litteratur. Jag slås av likheterna med Lyra som har huvudrollen i Phillip Pullmans banbrytande berättelse, Den mörka materian, även om Lyra är yngre. Sara ser likheter mellan Katniss och Bella i Twighlight berättelserna.
Hopp
Vi är överens om att ett viktigt tema i Catching fire är hopp. Och hoppet är tydligt knutet till Katniss: hon väcker och sprider hopp. Hennes väg från en anonym tjej i det fattiga distrikt tolv till en symbol för motstånd och hopp utgör ett centralt tema i hela Hungergamesberättelsen. Hoppet ska ses mot bakgrund av det slutna och apartheidliknande system som de flesta av invånarna lever under. De TV-sända och iscensatta tävlingarna på liv och död i konstgjorda världar fungerar som gestaltningar av ett slutet system där den enskilde inte kan göra annat än underordna sig maktens logik. Men det är just i detta mekaniska universum, där enskilda människor reduceras till marionetter i maktens spel, som Katniss mot alla odds lyckas skapa rum för integritet och medmänsklighet. Därför förkroppsligar hon hopp. Hon skapar rum för frihet. Här anar jag ett tidlöst tema som berättats i olika versioner genom historien. Jag ser paralleller med evangeliernas skildringar av passionshistorien. Också skildringarna av Jesu möte med Pontius Pilatus, domen, korsfästelsen, döden och uppståndelsen skildrar hur en enskild människa vänder upp och ned på föreställningar om makt och maktlöshet. Evangelierna vittnar om att tillvaron ytterst inte styrs av dödens och maktens krafter utan av självutgivande kärlek. Jag slås av parallellerna mellan en central scen i filmens slutskede och Jesu korsfästelse så som den återberättas av Matteus. I en av slutscenerna i filmen lyckas Katniss kortsluta hela den jättelika arena som deras dödstävling utspelar sig. Den väldiga konstruerade kupolen som ser ut som en verklig himmel rämnar. Och i detta inferno hissas en skadad Katniss upp i en gripklo med armarna hängande rakt ut som en korsfäst Kristus. Matteus berättar i evangeliet hur förhänget i templet delas i två delar och döda kommer upp ur sina gravar när Jesus dör på korset. Kosmos skaka i sina grundvalar liksom presidentens tillsynes oinskränkta makt skakas om när Katniss återigen lyckas ”lura” systemet genom sitt mod, sin lojalitet och sin visdom.
Kanske behöver varje generation sina berättelser om människor som förkroppsligar ett hopp om att våra liv inte är slumpmässiga bubblor på ett kaotiskt hav eller att vi är marionetter i händerna på krafter större än oss själva. Sara är tagen av filmen när vi går ut ur biosalongen. Jag är mer kluven. Den är onekligen spännande men jag kan inte låta bli att känna att hela den fond mot vilken dramat spelas upp känns lite för skruvad och konstruerad. Men hur som helst blir jag, liksom Sara, tagen av Katniss och jag tänker att det finns betydligt sämre förebilder inspireras av i populärkulturen än hon.
Jonas och Sara Ideström