Bibliska berättelser på bio har en revival. Noah har haft svensk premiär och i slutet av året kommer nästa på temat; Moses. Anna Lundgren som är präst och ledare för 13 plus-projektet vid Kyrkokansliet har sett Noah.
Det är med viss tveksamhet jag sätter mig i biosalongen för att ta del av Darren Aronofskys storfilm, Noah. Jag har alltid tyckt att berättelsen om Noa har varit problematisk och ryggat när man lyft fram Noa som en berättelse om Guds oerhörda omsorg. Många är de små bilderböcker som finns för barn och otaliga de leksaker som innehåller alla djur som fick följa med. Min fråga har alltid varit, varför skulle Gud döda alla och endast rädda två av varje djurart samt Noa och hans familj?
Filmen lyfter fram människans ondska, allt sedan den dag då Eva åt av äpplet. Det onda är framträdande i natur, landskap och människor och den lilla godhet som finns kvar står Noa och hans familj för. Kampen utspelas mellan ättlingarna till Kain, den av Eva och Adams söner som slog ihjäl brodern Abel, och Set, den son som Eva födde efter Abels död och från vilken Noa härstammar. I filmen lyfts kvinnorna i Noas närhet fram, de som knappt nämns i bibeln. Här framträder Noas hustru och fosterdotter, som starka och kärleksfulla människor. De vågar ifrågasätta och de känner tveksamhet till alla oskyldiga som kommer att gå förlorade. Det som Noa ser som ett omistligt krav från Gud ser de på med andra ögon, kärlekens ögon.
Vi förflyttas in i ett kargt och dött landskap där Noa och hans familj lever omringade av Kains ättlingar som bär Guds förbannelse. De lever med en frånvarande Gud och efter devisen; att om Gud inte existerar är allt tillåtet. Men det tillåtna tycks endast handla om onda handlingar och kanske är det inte så konstigt, för om Gud är kärlek och Gud inte skulle existera skulle också kärleken upphöra.
Nu är det inte en kärleksfull Gud vi möter i denna film, utan en hämndens och vredens Gud, som på ett sätt uppför sig på liknande sätt som den onda sidan, den Gud som genom vattenmassor kommer att dränka allt levande.
I det karga och döda landskapet vandrar Noa och hans familj. Det finns jättar, gestalter av ljus från Gud. Ondskan drabbade även dem, deras ljus fångades in i lava och sten. När de ser Noas godhet skyddar de hans familj och tar dem till den plats de är på väg till; där arken skall byggas. Den byggs med hjälp av de träd som växer upp då Noa planterar ett frö från Edens lustgård. Arken fylls av djur, men även de onda i form av Kains ättlingar som också försöker att få plats. Jättarna ställer sig i en försvarsring för att hindra dessa onda från att ta sig in i Arken. Kain-ättlingarna 
kämpar en våldsam kamp på liv och död för att ta sig förbi. När jättarnasfaller och stenhårda skal brister framträder det ljus de bar inom sig och som ett ljussken försvinner de uppåt, tillbaka till Gud. Ibland kan det vara så tänker jag, att det ljus, det goda som finns inom oss inte får möjlighet att komma ut. Vi själva kan ha ett hårt skal runt omkring oss och kanske har vi stängt oss inne av rädsla och krav eller för att livet tagit tilliten ifrån oss. Ibland kan andra sätta upp hinder för oss, döma oss och förminska oss men när vi får hjälp att slå hål på det som stänger oss inne, det som hindrar oss, kan vi våga visa ljuset som vi bär på och vår längtan kan få fritt utrymme. Vår yttre fasad kan dölja vårt innersta väsen.
Vem är ond och vem är god? Vem är skyldig och vem är oskyldig? Det är frågor som jag ställer mig. Även Noa bär på ondskan och ser bara till dem som han har i sin egen närhet. Enligt honom kommer livet inte att fortsätta i sin nuvarande form. Hans familj kommer att vara de sista människorna på den jord som Gud skapade. Det finns ingen möjlighet till fortsättning och så ska det vara. Hans son Set är förälskad i Ila, sin fostersyster men hon är ofruktsam och till de andra sönerna finns det inga kvinnor. Men Ham vill inte acceptera detta och ger sig iväg från Arken för att bland dem som finns utanför hitta en kvinna att bilda familj med. Han möter en ung kvinna, men Noa förhindrar att hon kommer med på Arken och tvingar sonen att komma tillbaka. Genom Hams liv kommer saknaden efter denna flicka att eka inom honom. En oskyldig flicka som råkats födas in i fel sammanhang och utifrån det blev stämplad. Hur ofta dömer inte vi människor som skyldiga utifrån våra egna referenser och traditioner? Hur ofta har inte vi förutfattade meningar om människor, om det som är olikt det vi själva inte känner till? Bland de onda, finns också de goda, de som livet inte givit några val och av samma anledning finns de onda också bland goda. Livet är inte antingen eller, det är både ock.
Regnet föll. Snart täcktes hela jorden av det vatten som Gud sände för att förinta och rena. För mig är den Gud, som efter Noas tid uppenbarade sig som människa i Jesus Kristus, långt ifrån den vredens och hatets Gud som ångrar sin skapelse så till den grad att alla måste utrotas. Och det vatten som förintade ger liv och gäller alla; dopets vatten.
Snart är det påsk och Gud som uppenbarade sig i Jesus Kristus ger världen liv. Korsets armar innesluter oss alla. Vi påminns och vi får ta del av livets seger, vi får gå från mörker till ljus, från död till liv. All smärta, mörker och ondska tog Jesus på sig på korset. Att förinta mänskligheten är inte Jesu grej.
Hur kan vi bemöta ondskan och hatet och hur gjorde Noa? Under tiden i Arken föder Ila sina och Sets tvillingflickor men Noa drabbas av hat, de måste dö och när han står med kniven i högsta hugg möter han barnens blick. Där och då fylls han av kärlek och där kärleken finns är döden inte möjlig. Inom mig hör jag hur jag gnolar på psalmen, ”Ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss…”
Berättelsen om Noa är fortfarande lika svår för mig men från filmen bär jag med mig barnets blick som visar vem Gud är, den kärlek som inte kan döda. Den kärlek som aldrig dör.
Anna Lundgren, präst, projektledare 13 Plus, Kyrkokansliet