Henrik Hellström och Fredrik Wentzel är med The Quiet Roar tillbaka efter deras märkvärdigt suggestiva stämningsfilm Man tänker sitt (2009). De har återigen skrivit manus tillsammans. I den nya filmen svarar Hellström för regin och Wentzel för det tidvis hisnande vackra fotot.
Vad är The Quiet Roar? Är det ett vrål på ohörbar frekvens eller en viskning som överröstar allt? Kanske är det är skavet, det som skaver, som kommer fram genom tillfälliga glipor i det kroppsliga eller själsliga höljet som utgör en person. Det är tydligt att det ohörbara vrålet överröstar allt för den dödssjuka Marianne, gestaltad av Eva-Britt Strandberg. Inför livsbokslutet ligger hon på minus. Skavet finns där, det säger att det finns saker i det förflutna som inte är färdiga för henne. Hon måste göra den modigaste resan till den svåraste av platser; den plats där skavets kärna har sitt ursprung, dit där det finns möjlighet att förstå och kanske försonas, med sig själv. Marianne vill fånga något ur sitt förflutna, men hur kan hon göra det när livet och minnena av det är fragmentiserade? Genom ett besök på en klinik i Tyskland reser Marianne tillbaka till den hon var 40 år tidigare, under en resa till ett fritidshus i bergen. Den resan gör hon med hjälp av en fiktiv minnesterapi i form av intag av en hallucinogen tinktur och en ledsagande terapeut. Hennes ledsagare in i det förflutna spelas av Hanna Schygulla och den unga Marianne av debutanten Joni Franceen. Jörgen Svenssons som den äkta mannen fångar den växande graden av desperation hos en make som inte kan nå fram och inte kan känna med ackuratess.
Filmens par når inte varandra och når inte sig själva. Det är ensamt och kyligt och de känslorna får sin direkta motsvarighet i fotot. Bilderna har en krispig distans, en blåton i de långa panoramatagningarna över de pampiga bergen, vatten, det fantastiska lyxhuset. Paret, deras barn går in och ut i bild, liksom på sidan av fast de kan vara mitt i fokus. Den åldrade och den unga Marianne går in och ut i bild. Vart befinner hon sig och vart befinner vi oss som betraktare. Vackert och oroande. Paret kommunicerar föga. Ensamheten skriker högt men tyst.
Det är en märklig film på många sätt. Tonläget är eget och har ett klart släktskap med Man tänker sitt. Berättelsen glider runt, svävar bitvis fritt. Narrativa fragment möter andra narrativa fragment. Det är ibland en hög känsla av faktisk närvaro, nu, som när ljuden ligger högt i mixen och blir påtagliga; ljudet av en apelsin som äts, fras från sängkläder. I andra är det svårt att ens veta i vilket tempus man svävar. Då. Nu. Något annat. Hellström och Wentzel har något där, ett egetartat gemensamt språk. Filmen har en intressant kombination av lågmälda uttryck, majestätiska vyer och känslomässig och exitentiell intensitet.
Det är också en modig film med sin uppriktiga reflektion över livsval, förlåtelse och försoning. Ämnet är väl utforskat, som i Bergmans Smultronstället (1957) där Isak Borg i dröm och vaket tillstånd färdas mot förlåtelse och försoning med sitt liv, ett liv präglat av en upplevd ensamhet. I en scen drömmer Isak Borg att han ställs inför en livets tentamen, och hans examinator/domare finner honom ”skyldig till skuld”, och ”anklagas för känslokyla, själviskhet och hänsynslöshet”. Just dessa temata går igen i The Quiet Roar, filmens Marianne brottas med samma frågor och den som anklagar är hon själv.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet