Den polska regissören Pawel Palikowskis svartvita film Ida har under hösten haft stor framgång, hos både publik och kritikerkår. Filmen har därtill vunnit en lång rad filmpriser, till exempel Interfilm och Signis ekumeniska filmpris vid festivalen i Warsawa som vi berättat tidigare på filmbloggen. Här skriver Xiomara Lysti om Ida.
Två kvinnor
Åklagaren vars forna rättspatos sakta men säkert avplockats henne. Bristen är total hos Wanda. Erfarenheterna har karvat i livsideal och ambitioner. Hennes blick är tom och livlös. Kvar är järnridån som byggts upp med tidens förhandling med livet. Den köper henne fri från ansvar. Det är inte drömmen som väcks till liv när hon möter Anna. Det är sorgen.
Anna lever i kloster och står i begrepp att avlägga sina klosterlöften då hon får veta att hon har en släkting i livet. Hon lär sig att hon inte heter Anna utan Ida, att hon inte är kristen utan jude. Spåren tillbaka avslöjar nya eller gamla rum som hon inte besökt förut, trots att hon varit där en gång långt tidigare.
Hon prövar skor som skulle kunnat vara hennes och liv. Men tvärtemot Wanda prövar hon drömmen. Hon gör det utan att hoppa högt eller kasta sig utför. Nästan som det var första gången hon besökte livet utanför klostret lyfter hon på sten efter sten och lägger dem omsorgsfullt tillbaka där hon hittade dem från början. Men inte utan att smaka på det forna livet. Ett liv hon avsäger sig när eller om hon tar på sig löftena i klostret.
Det är stilla och karga bilder som porträtterar spillror av platser, Wandas rum och barndomsjorden, spillror av människor, foton som rymmer drömmar och förväntningar som aldrig blev. Istället kom kriget och efter kriget lever människor vidare, men hur? Det är tystlåtna platser där hemligheter gömts under jord. Scenerna öppnar dörrar till rum länge sedan stängda, gömda som voro de glömda. Dialogerna talar även genom det tysta och orörliga.
Ida är en berättelse om nyanserna. Hon, Ida, vandrar utan illusioner genom det vackra, svåra, sköna, gripande, grymma och lyckliga och låter dem vända tillbaka. Hon skapar relationer till världen på riktigt. Ida berättar för oss om kärlekens känsla som måste hållas och värnas inte nödvändigtvis genom våra traditionella mönster. Skillnaden mellan henne och Wanda är sikten och den ljusa blicken som sträcker sig mot horisonten.
Kanske är det ett sätt att leva i världen.
Xiomara Lysti
Vik. Kaplan i Viksängs församling Västerås pastorat