Intervju med Margarete Jangård, producent för Dead Donkeys Fear No Hyenas, en film som fick Svenska kyrkans kulturstipendium 2014.
En frostigt kall decemberdag möter mig en varm och engagerad skånsk stämma över telefonen. Rösten tillhör Margarete Jangård vid WG-film i Malmö. Hon är producent för ”Dead Donkeys Fear No Hyenas”, den film om fenomenet land grabbing som tilldelats Svenska kyrkans kulturstipendium inom området film i år. Land grabbing är en företeelse som finns runt om i världen, men filmen baseras på ett exempel från Afrika. I hela fem år har hon och regissören Joakim Demmer jobbat med projektet redan, och det är en liten bit kvar tills den når filmpubliken. Filmen har haft en speciell tillblivelseprocess i och med att de av säkerhetsskäl varit tvungna att hålla Joakims och intervjupersoners identitet dold, under filmandet. Så var det till exempel när Svenska kyrkans kulturstipendiater offentliggjordes i slutet av september; då bolaget WG Films Elin Kamlert fick stå som mottagare. Men nu vet ni; det är Joakim Demmer som är regissör och Margarete Jangård som är producent för filmen.
Margarete suckar på inandning när hon berättar om några av de stora utmaningar som de haft att tackla;
-Vi har hållit det väldigt nära oss och bara jobbat i en liten grupp, varit sparsmakade med information. I vanliga fall så pitchar vi våra projekt efter kanske högst ett år. Här jobbade vi i tre år, innan vi berättade mer offentligt om projektet. Så det är ganska stor skillnad.
Men hur finansierade ni arbetet då?
-Vi hade fått EU-stöd och medel från Svenska Filminstitutet och från vår lokala fond Film i Skåne. Det var bara dem vi pratat med. Vi har jobbat med små medel.
Det ”lilla” är något som återkommer i berättelsen om Dead Donkeys Fear No Hyenas. Inte bara att de haft små ekonomiska förutsättningar. Margarete berättar att Joakim varit under cover och filmat med en väldigt liten kamera, för att kunna ta sig runt och filma alls. Han är den som gjort resorna, till Afrika och andra platser. När jag säger att fotot är vackert så berömmer Margarete Joakim.
– Joakim är en superbra fotograf. En liten kamera är inte enkel att handskas med, utan man måste vara en bra fotograf och veta vad man gör om det ska bli ett professionellt resultat.
– Vi vill ju fortfarande inte prata så mycket om att det är i ett specifikt land i Afrika av olika anledningar, vi vill berätta att det händer på många ställen i världen och hur vi alla är involverade och länkade till problemet. Detta är inte ett litet enskilt problem på en plats. Vi vill försöka ge den stora bilden, och när man ska berätta en stor bild i en film, så måste man ändå fokusera. Vi visar det stora genom den lilla nära och känslosamma berättelsen. Så även om vi i början var på flera platser och filmade så har vi ändå valt att bara vara fokusera på ett ställe så det blir lättare att förstå sammanhangen.
– Joakim är filmaren. Han är en oerhört duktig fotograf, och är den som varit på plats. Min roll som producent är att hålla i allting som har med finansiering kring projektet att göra, få ihop teammedlemmar som ska jobba med filmen. Sedan jobbar vi ju ganska tätt ihop, har ständiga diskussioner kring hur vi ska göra för att på bästa sätt förmedla berättelsen. Regissören har det kreativa ansvaret i filmen, min roll är att stötta Joakim i hans arbete och att hålla fokus på berättelsen, hålla oss på spåret. Det är så lätt att gå vilse när man får massor av bra material, men som egentligen inte för berättelsen framåt. Ett arbete som det här växer fram över tid med många diskussioner, säger Margarete och skrattar. Genom diskussionerna spetsas projektet hela tiden.
När jag frågar om vem Margarete är, hur det kommer sig att hon är där hon är och gör det hon gör så beskriver hon också en process över tid innan hon kom till den filmen. För 20 år sedan och mer arbetade hon med reklam och marknadsföring, men i samband med att hon fick barn så valde hon att vidareutbilda sig och livet kunde ta en ny väg. Med en projektledarutbildning inom mediateknik och kommunikation blev det första filmprojektet för SVT Fiktion med Villospår av Henning Mankell som produktionsassistent. Därefter frilansade hon i flera år, tills en dag när Fredrik Gertten kom och frågade om hon vill arbeta som dokumentärfilmsproducent för WG-film. Där har hon nu varit och trivts i över ett decennium, trots sin initiala farhåga att känna sig låst som anställd, säger hon och skrattar. – Det är ju ett väldigt fritt yrke jag har.
Margaretet Jangård har medverkat vid ett stort antal produktioner, nu senast med de två oerhört uppmärksammande och inflytelserika ”Bananas” och ”Big Boys GoBananas” regisserad av Fredrik Gertten. I väntan på Dead Donkeys Fear No Hyenas – se eller se om dem!
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala