Om motstånd, yttrandefrihet och vikten av att leta blommor
På Pusterviks seminariescenen under filmfestivalen i Göteborg hölls ett samtal med titeln ”Violence and resistance”. Abderrahmane Sissako hade förhinder att delta, vilket möjligen hängde samman med den nyligen tillkännagivna Ocarsnomineringen för hans fantastiska film Timbuktu. Men däremot var dokumentärfilmaren Ossama Mohammeds på plats. Hans Silvered Water, Syria Self-Portrait (2014) LÄNK hade visats första gången under festivalen dagen innan.
Bildmaterialet är särskilt i inledningen, pixligt, rörigt, våldsamt, blodigt och ibland obegripligt men helt och hållet omistligt som tidsdokument. Filmen är hans berättelse genom i huvudsak anonyma privatpersoners bildmaterial. Silvered Water är sammanklippt av mobilfilmer funna på Youtube och sekvenser filmade av honom själv samt den kvinnliga dokumentärfilmaren Simav B. Simav skickade ett FB-meddelande till honom från sitt svårt sargade Homs. Det blev starten på ett samarbete dem emellan, där hon skickade filmklipp till Ossama, som då flytt till Frankrike.
Samtalsledaren Missionskyrkopastor Emanuel Furbacken frågade Ossama Mohammed om varför han måste göra en sådan här film. Ossamas svar var att tanken kom 2011, när han såg människor i Damaskus öppet protestera mot regimen och för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Under dessa protester filmade många skeendet med sina mobiler. Först de fredliga protesterna, sen det våldsamma och dramatiska svaret från polis och militär, och längre fram den eskalerande och utvidgade konflikten och terrorgruppers inträngande. Som dokumentärfilmare kände han att ” -It is a real moment for cinema”. Ett sätt där folket själv, inte en nyhetsreporter, i sina pixliga bilder fångar kaotiska skeenden och mer stillsamma betraktelse över förödelsen. Att filmandet måste ske och bli vittnesbörd. Genom Youtube hade de en enorm förmåga att spridas.
Foto: Mikael Ringlander
Att ta sig an utmaningen att göra en film av det var viktigt både för de som filmat och för honom själv. ”– To save me and to save my humanity”. Det hotfulla var ytterst konkret i sin förkrossande våldsamhet; ” -You pay your life for the right to expression”.
Mats Hoas, Biträdande professor i kulturantropologi och forskare vid Nordafrika Institutet Uppsala, berättar att han under visningen noterat att när det bland alla scener av övervåld, tortyr, dödande dök upp några sekvenser där dödade barn visades, så var publikreaktionen mycket starkare, men extra stor reaktion blev det när de syriska privatpersonerna filmat skadade och lemlästade katter och andra djur. Ossama Mohammed: -The God for cats is the same as for the people. It is good that the cats made this link. Here unknown Syrians they film what is important to them. De skadade katterna som den filmande personen i Syrien tyckte var viktigt skapade en länk till människor som såg filmen och det blev på så sätt en förbindelse, en länk att förenas i som människor, över gränser. Länkskapandet som ultimat behövs, för att betraktarens sinnen illa nog kanske ha vant sig, trubbats av genom de ständigt återkommande våldsamma bilder från nyhetsrapportering, om man nu någonsin kan vänja sig.
I Simavs filmmaterial dyker en liten pojke upp, som rör sig i det söndertrasade Homs. Ständigt medveten om att krypskyttar på hustak och vid vissa gator. Simavs kamera följer honom till den improviserade skolan och till faderns nygrävda grav . I den lilla pojkkroppen ryms det oändligt mycket sorg. Kameran registrerade ett traumatiserat barn, men också något annat. Det registrerar barnet, hos vilket fantasin och lekfullheten inte försvunnit, än. Hans gestalt utgör hoppet, där han sjunger och trallar, letar efter något att smycka graven med och triumferande finner blommor lysande som fyrbåkar i det sönderbombade staden. Att hitta liv där allt är raserat.
Marian Cabrejas, terapeut vid Kris och Traumacenter, berättar att bland de ofta svårt traumatiserade som kommit från krigs- och krishärdar som hon träffar, är det svårt men viktigt att skapa en känsla av hopp när patienten kommit ur den akuta krisen.
Ossama: – This boy is the true hero. He still plays and uses his fantasy.
Charlotte Wells
Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet