Fångad av flykten

Intervju med Hogir Hirori, vinnare av Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2106.

En beskrivning av en person summeras oftast i några få, korta rader. För Hogir Hirori skulle de kunna formuleras som: Svensk medborgare ursprungligen från irakiska Kurdistan. Utbildad vid Mediaskolan, Stockholm och verksam vid som fotograf, redigerare, producent och regissör i Tv-produktioner för olika bolag. Driver eget produktionsbolag. Filmografi: Flickan som räddade mitt liv (2016), Isis offer (2014) och Hewa, starkast i Sverige (2007). De korta biografiska noteringarna stämmer, men som alltid fångar de inte personen.

När vi träffas är det dagen efter Hogir haft den första visningen av sin långfilmsdokumentär ”Flickan som räddade mitt liv” under Göteborg Filmfestival och han mottog Angelos Svenska kyrkans filmpris.

– Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga, jag blev verkligen så överraskad, så glad, säger Hogir och ler stort och brett, något han gör ofta.

Förutom att kvällen bjöd på överraskningen med att få ett pris för filmen så kunde han och de andra i teamet konstatera att något i filmkopians ljudspår inte stämde, så istället för att fira filmpriset och premiärvisningen så fick de arbeta hårt så att filmen skulle kunna visas korrekt vid kommande visningar under festivalen. Hogir har själv regisserat, producerat, klippt och fotograferat. I teamet har följande personer ingått: Shoresh Ibrahim; line producer, kompositör: Mohammed Zaki, foto: Millat Hirori, och klipp Björn Eriksson, Anders Eriksson.

Hur kommer det sig att du åkte ner till Shingalprovinsen i irakiska delen av Kurdistan)? Åkte dit där det var kaos, stora flyktingströmmar, IS som tog över byar, hela städer i irakiska Kurdistan också efter Syrien?

– Plötsligt en dag i augusti 2014 började vänner posta fruktansvärda bilder och berättelser i sociala medier om vad som hände när IS-angreppen blommande ut och olika kurdiska styrkor först var de som stred mot IS. Hundratusentals människor var på flykt och allt gick mycket fort. Beslutet att åka fattades genast och jag kunde resa dagen efter trots att det var mitt i högsäsongen, då man brukar behöva boka flygbiljetter tre veckor i förväg. Det var ingen utom de som absolut måste åka som bokade en sådan resa. Vi var 9 stycken i hela planet. Då fattar man; det här det är en på riktigt farlig plats att åka till.

– De traditionella medierna rapporterade nästan ingenting. Jag tänkte åka ner för att hjälpa till och kanske fotografera som frilans, eftersom jag kände platsen och kunde språket. Det är mitt andra hemland, platsen där jag växt upp, känner många människor och har familj och släkt. Jag kände att jag var tvungen att åka ner, trots att min fru var höggravid.

– När visste du att det skulle bli en långfilm?

– När den var klar, säger han och ler stort igen. Det var verkligen svårt att göra filmen, på många sätt. Det var svåra, farliga platser att vara på; olika flyktingläger, i Shingal och andra platser i nordöstra delen av irakiska Kurdistan, med strider inte långt ifrån. Jag hade först ingen finansiering annat än mina egna besparingar. Ganska sent men oerhört välkommet fick jag produktionsstöd från Svenska filminstitutet. De som hjälpt till har i stor utstäckning gjort det utan att ta betalt. Det var också svårt att välja bland många timmars material och att göra avväganden kring vad som kunde eller inte kunde vara med, av respekt för människorna som jag filmat. Dagarna där var fyllda till bristningsgränsen. Vi hjälpte till i flyktingläger, reste, filmade, hjälpte till i läger igen -och sov lite när vi kunde, det vill säga inte alla nätter.

Men film blev det. Den inleds som en traditionell utifrån-berättelse, visserligen en mycket initierad sådan och Hogir har märkbart lätt att få kontakt med de mäniskor han möter och han är hemma på platsen. Men så bromsas steget framåt av ett möte, ett möte med en flicka som heter Souad.

Vad var det med Souad som gjorde att du stannade upp, som också gjorde att du klev in själv i berättelsen?

-Jag såg mig själv i henne. Hon var ensam, hon hade så tydligt ont och det fanns ingen där med henne. Jag vet ju hur det känns, hur det är. Under en av alla de förflyttningar som jag och min familj gjorde så kom jag bort från dem och var tvungen att klara mig själv. Jag var då i samma ålder som Souad. Det var också det att hon var en ensam liten flicka. Flickor är så mycket mer sårbara och utsatta. Traditionellt så har flickor och kvinnor inte samma frihet att röra sig, och i en flyktingsituation och i en region där flickor och kvinnor tas tillfånga av IS så blir läget akut svårt för flickor.

Som filmens titel anger så kommer ditt engagemang att får stor innebörd inte bara i hennes liv, utan också ditt eget. Efter mötet med Souad så får du själv en plats i filmen och i hennes och andras liv. Det blir inte bara andras utan också din historia som berättas och du frångår reporterns roll och agerar som medmänniska.

-Jag ville verkligen inte vara med som subjekt själv först, det är ju deras historier som jag ville berätta och därför klippte jag först bort mig själv. Men då sade de andra i teamet ”det fattas något här – du” och så blev det så att jag själv är med.

Men det är kanske just det; att man som betraktare får möta dem på det sätt som du möter dem som gör filmen så levande. Din medmänsklighet i mötet med andra sänder en påminnelse till en som betraktare, att visad medmänsklighet finns som en möjlighet för oss alla. På det sättet blir medmänskligheten en viktig del av upplevelsen av i filmen.

Hogir tystnar, tittar ner, lite förläget och besvärat. Det är tydligt, han vill verkligen inte ta plats själv, han vill berätta andras historia. Ett av Hogir Hiroris mål med filmen var att berätta om människorna, att det är riktiga människor som du och jag, inte siffor och flyktingstatistik. Och det gör han, otvetydigt kommer Souad, Besma, Wesila, Khalid, Tawre och Harbia att leva kvar i betraktaren länge, kanske alltid.

Jag tänker på en röst i mörkret som jag hörde på väg ut från biografen efter premiärvisningen och prisutdelningen, som sade – Det finns så många katastrofer, hur ska man kunna hjälpa alla? Svaret på en sådan fråga är alltid lika enkelt; det kan vi inte. Men alla kan hjälpa någon, med något. Det finns som en möjlighet, oavsett vem du är och vilka möjligheter du har.

De korta biografiska noteringarna som inledde intervjun stämmer, men till dem kan man lägga 1-årig teaterutbildning och påbörjad utbildning till cellist i Kurdistan. Pappa. Make. Medmänniska. Inte heller det fångar personen, och avgjort fångar de inte den här personens öppna blick, stora nyfikenhet och obändiga driv.

Se filmens trailer HÄR

Du kan också läsa mer om filmen på dess Facebook-sida, The Girl Who Saved My Life

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfågor, Kyrkokansliet