Vittnesbörd på dokumentärfilmfestival

Apr 27
Skapat av

Är plats i Nyon (Schweiz) sedan i fredags för medverka i juryn under dokumentärfilmfestivalen Visions du Réel . Mittemellan Genève och Lausanne har man arrangerat festival sedan 1969 och drar ca 40 000 besökare per år. Pas mal för en stad på 18000 invånare! Sitter alltså i den interreligiösa juryn tillsammans med två belgare. Mourad Boucif är själv regissör med fyra egna filmer i bagaget, senast med Les Hommes d’argile (2015). Mourad är ordförande och den muslimska rösten i juryn. Geneviève de Simone-Cornet bor i Nyon sedan 10 år och arbetar som journalist på katolska Genèvebaserade veckotidningen Echo Magazine . Samma dag som festivalen började fick dessvärre den judiska representanten, Sascha Lara Bleuler, Zürich, lämna återbud av familjeskäl. Hon är annars konstnärlig ledare för en filmfestival kring mänskliga rättigheter. Inte en komplett abrahamitisk hand alltså, men vad göra?

Att gå på dokumentärfilmfestival är att resa till jordens alla hörn. Att översköljas av 21 filmer ger också en känsla av vad som händer just nu. Vad är det som upprör, förenar eller förbryllar oss? En tydlig tematik i år är vittnesbördet och jag skulle faktiskt vilja börja utanför festivalen. I söndags firade vi ekumenisk gudstjänst tillsammans, där klipp från filmen Human återkom under gudstjänsten , som preludium, predikan och postludium. Människor berättar om sina liv rakt upp och ner. Närbild på deras ansikten. Berättelser om skuld, smärta, hopp och försoning. Oerhört starkt. Istället för predikan fick vi samtala i bikupor. Ett grepp som inte alltid faller väl ut. Den här gången gick det knappt att få stopp på folk.

Ett liknande grepp tas av amerikanen Lech Kowalski som återvänder till sin uppväxts Utica (New York) för att tala med ”vanligt folk”, i filmen I pay for your story. Han skildrar en döende stad, utan hopp, där droger för många ter sig som den enda inkomstkällan. Under arbetat intervjuade han över 200 människor, varav vi får se en dryg handfull. Naket, rått. Han ger röst åt de som inte har röst. Ställer sig tydligt på deras sida och mörkar inte heller med sin egen berättelse (som barn till polska invandrare). I samtalet efteråt blir systemkritiken ännu tydligare. Han vill visa ett USA som han menar har blivit ett slags apartheidland, med oöverstigliga barriärer, där privat kriminalvård och läkemedelsindustrin tjänar pengar på att ingenting förändras. Den är en viktig film, även om den också väcker etiska frågor. Hur gör man en berättelse av dessa hundratals tragedier? Är det ok att låta människor blotta sina livstrauman för 15 dollar, är inte det också en slags  ekonomiskt utnyttjande? Och kan inte dessa vittnesbörd användas av rasistiska krafter i dagens USA? Svåra frågor, definitivt inte en film som går obemärkt förbi.

Sent igår kväll fick vi en två timmars glimt från Sibirien i Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice . En handfull människoöden från staden Norilsk, ovanför polcirkeln med 9 månaders vinter. Byggdes av Gulag fångar på 1930-talet. Idag är staden i princip synonym med gruvföretaget. Vi får träffa en gruvarbetare, en teaterregissör, ungdomar som vill flytta och som vill stanna. En överlevare från lägren. En grafisk designer och aktivist som kämpar för att historien inte ska glömmas. Här skulle jag vilja säga att filmen också verkligen lyckas med att knyta samman då och nu. Historien är inte bara något som flimrar förbi, en förevändning för något annat. Historien framställs istället som något alltjämt verksamt, som vi för guds skull inte får glömma så att samma förbrytelser kan hända igen. Denna film om smällkalla miljökatastrofen rymmer förvånansvärt mycket värme, mitt i alla politik. Hade inte vågat hoppas på det, men det säger mer om mig. Kanske något för den som klagar på att vintern aldrig tar slut (om något lång, 110 min).

Tror att jag tackar för mig där.

Mikael LarssonMicke L Nyon

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *