Jan 11

457

drakenNu är hela programmet för den 40:e filmfestivalen i Göteborg presenterat. Det innehåller inte mindre än 457 filmer från 84 länder, en lång rad seminarier och andra arrangemang under de 11 dagar som festivalen pågår.

Nordens största filmfestival invigs högtidligen den 27 januari på den ståtliga biografen Draken.

Länk till programmet hittar du HÄR.

Biljetterna för allmänheten släpps den 14:e januari.

Jan 11

Angelos, de tävlande filmerna

I tävlan om Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2017

De filmer som nominerats i tävlan om Angelos Svenska kyrkans filmpris vid årets filmfestival i Göteborg är nu presenterade. De är till antalet sexton och är både spelfilmer och dokumentärer uttagna bland kommande svenska premiärer. Som under de senaste åren kommer vinnaren att offentliggöras och priset delas ut vid filmens första visningstillfälle under festivalen.

De nominerade är

Ouaga girls Theresa Traoré Dahlberg

Shapeshifters Sophie Vuković

Citizen Schein Kersti Grunditz Brennan, Jannike Åhlund, Maud Nycander,

Dröm vidare Rodja Sekerzök

Exfrun Katja Wik

Epifanía Anna Eborn och Oscar Ruiz Navia

Prison sisters Nima Sarvestani

Den enda vägen Manuel Conchas

Rum 213 Emelie Lindblom

Trafikljusen blir blå imorgon Ragnhild Ekner

Min mor Maj Wechselman

Vykort från Petrokemin Simon Borka Gunnarsson

The Intertia Variations Johanna Saint Michaels

Ingen tid för kärlek Bengt Löfgren och Bo Sjökvist

Pearl of Africa Jonny von Wallström

Sameblod Amanda Kernell

 

I årets jury ingår

Mikael Ringlander, ordförande i juryn.

Präst, projektledare för Kultursamverkan Svenska kyrkan Göteborgs stift och en av projektledarna för Svenska kyrkans kultursatsning Se Människan. Tidigare pressfotograf.

Caroline Krook, seniorbiskop i Svenska kyrkan, ordförande för Sigtunastiftelsen, författare och föredragshållare med stort intresse för kultur och socialetik. Tidigare biskop i Stockholms stift, domprost i Stockholm domkyrkoförsamling vilken inledde sin prästgärning som fängelsepräst i Kirseberg Malmö.

Roland Hedlund Projektledare och producent på SVT under åren 1970 till och med 2013. Har arbetat med bl a Hem till byn, Ett dockhem, Charlotte Löwensköld, Röd snö, Vem Vet Mest? och På spåret. Var en av initiativtagarna/konstruktörerna till Doobidoo.

Aug 5

Flickan visar vägen

 

flickan_somHogir Hiroris dokumentär Flickan som räddade mitt liv vann Angelos – Svenska kyrkans filmpris vid filmfestivalen i Göteborg tidigare i år. Filmaren och fotografen Hogir Hirori reste för ganska precis två år sedan till kurdiska östra Irak för att hjälpa till och för att filma vad som hände när IS anföll området. Tusentals och åter tusentals människor var tvungna att fly för att överleva, undkomma kidnappning eller tvångskonvertering. Filmandet började som frilansreportage men kom att bli något helt annat.

Hogir kände området, språket och hade själv varit på flykt som barn och ung innan han kom till Sverige, där han är bosatt och sedan ett antal år är verksam med TV- och filmproduktion. De kunskaperna och erfarenheterna, i kombination med hans varma och öppna personlighet gjorde att de människor han mötte lät honom och hans kamera få ta del av deras berättelser. Under resan kom Hogir att ställas inför situationer som manade honom att göra val, val som kom att bli oerhört betydelsefulla för både för honom själv och för människor han mött. Flickan som räddade mitt berättar om att valet att göra något för någon kan betyda allt.

Filmen finns fram till den 31:a januari 2107 tillgänglig på SVT Play  och har visats på TV och har två ytterligare sändningstillfällen, på SVT2 6 augusti kl 13.05 och 8 augusti vid midnatt. Den släpps idag på DVD och distribueras genom FilmCentrum.

Fotografen blir fotograferad Foto: Charlotte Wells

Fotografen blir fotograferad
Foto: Charlotte Wells

Intervju med Hogir Hirori hittar du HÄR.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

 

 

 

 

Feb 11

Fångad av flykten

Intervju med Hogir Hirori, vinnare av Angelos – Svenska kyrkans filmpris 2106.

Hogir Hirori med Angelos-ikonen. Foto: Mikael Ringlander

Hogir Hirori med Angelos-ikonen.
Foto: Mikael Ringlander

En beskrivning av en person summeras oftast i några få, korta rader. För Hogir Hirori skulle de kunna formuleras som: Svensk medborgare ursprungligen från irakiska Kurdistan. Utbildad vid Mediaskolan, Stockholm och verksam vid som fotograf, redigerare, producent och regissör i Tv-produktioner för olika bolag. Driver eget produktionsbolag. Filmografi: Flickan som räddade mitt liv (2016), Isis offer (2014) och Hewa, starkast i Sverige (2007). De korta biografiska noteringarna stämmer, men som alltid fångar de inte personen.

När vi träffas är det dagen efter Hogir haft den första visningen av sin långfilmsdokumentär ”Flickan som räddade mitt liv” under Göteborg Filmfestival och han mottog Angelos Svenska kyrkans filmpris.

– Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga, jag blev verkligen så överraskad, så glad, säger Hogir och ler stort och brett, något han gör ofta.

Förutom att kvällen bjöd på överraskningen med att få ett pris för filmen så kunde han och de andra i teamet konstatera att något i filmkopians ljudspår inte stämde, så istället för att fira filmpriset och premiärvisningen så fick de arbeta hårt så att filmen skulle kunna visas korrekt vid kommande visningar under festivalen. Hogir har själv regisserat, producerat, klippt och fotograferat. I teamet har följande personer ingått: Shoresh Ibrahim; line producer, kompositör: Mohammed Zaki, foto: Millat Hirori, och klipp Björn Eriksson, Anders Eriksson.

 

Hur kommer det sig att du åkte ner till Shingalprovinsen i irakiska delen av Kurdistan)? Åkte dit där det var kaos, stora flyktingströmmar, IS som tog över byar, hela städer i irakiska Kurdistan också efter Syrien?

– Plötsligt en dag i augusti 2014 började vänner posta fruktansvärda bilder och berättelser i sociala medier om vad som hände när IS-angreppen blommande ut och olika kurdiska styrkor först var de som stred mot IS. Hundratusentals människor var på flykt och allt gick mycket fort. Beslutet att åka fattades genast och jag kunde resa dagen efter trots att det var mitt i högsäsongen, då man brukar behöva boka flygbiljetter tre veckor i förväg. Det var ingen utom de som absolut måste åka som bokade en sådan resa. Vi var 9 stycken i hela planet. Då fattar man; det här det är en på riktigt farlig plats att åka till.

– De traditionella medierna rapporterade nästan ingenting. Jag tänkte åka ner för att hjälpa till och kanske fotografera som frilans, eftersom jag kände platsen och kunde språket. Det är mitt andra hemland, platsen där jag växt upp, känner många människor och har familj och släkt. Jag kände att jag var tvungen att åka ner, trots att min fru var höggravid.

När visste du att det skulle bli en långfilm?

– När den var klar, säger han och ler stort igen. Det var verkligen svårt att göra filmen, på många sätt. Det var svåra, farliga platser att vara på; olika flyktingläger, i Shingal och andra platser i nordöstra delen av irakiska Kurdistan, med strider inte långt ifrån. Jag hade först ingen finansiering annat än mina egna besparingar. Ganska sent men oerhört välkommet fick jag produktionsstöd från Svenska filminstitutet. De som hjälpt till har i stor utstäckning gjort det utan att ta betalt. Det var också svårt att välja bland många timmars material och att göra avväganden kring vad som kunde eller inte kunde vara med, av respekt för människorna som jag filmat. Dagarna där var fyllda till bristningsgränsen. Vi hjälpte till i flyktingläger, reste, filmade, hjälpte till i läger igen -och sov lite när vi kunde, det vill säga inte alla nätter.

Men film blev det. Den inleds som en traditionell utifrån-berättelse, visserligen en mycket initierad sådan och Hogir har märkbart lätt att få kontakt med de mäniskor han möter och han är hemma på platsen. Men så bromsas steget framåt av ett möte, ett möte med en flicka som heter Souad.

Fotografen blir fotograferad Foto: Charlotte Wells

Fotografen blir fotograferad
Foto: Charlotte Wells

Vad var det med Souad som gjorde att du stannade upp, som också gjorde att du klev in själv i berättelsen?

-Jag såg mig själv i henne. Hon var ensam, hon hade så tydligt ont och det fanns ingen där med henne. Jag vet ju hur det känns, hur det är. Under en av alla de förflyttningar som jag och min familj gjorde så kom jag bort från dem och var tvungen att klara mig själv. Jag var då i samma ålder som Souad. Det var också det att hon var en ensam liten flicka. Flickor är så mycket mer sårbara och utsatta. Traditionellt så har flickor och kvinnor inte samma frihet att röra sig, och i en flyktingsituation och i en region där flickor och kvinnor tas tillfånga av IS så blir läget akut svårt för flickor.

Som filmens titel anger så kommer ditt engagemang att får stor innebörd inte bara i hennes liv, utan också ditt eget. Efter mötet med Souad så får du själv en plats i filmen och i hennes och andras liv. Det blir inte bara andras utan också din historia som berättas och du frångår reporterns roll och agerar som medmänniska.

-Jag ville verkligen inte vara med som subjekt själv först, det är ju deras historier som jag ville berätta och därför klippte jag först bort mig själv. Men då sade de andra i teamet ”det fattas något här – du” och så blev det så att jag själv är med.

Men det är kanske just det; att man som betraktare får möta dem på det sätt som du möter dem som gör filmen så levande. Din medmänsklighet i mötet med andra sänder en påminnelse till en som betraktare, att visad medmänsklighet finns som en möjlighet för oss alla. På det sättet blir medmänskligheten en viktig del av upplevelsen av i filmen.

Hogir tystnar, tittar ner, lite förläget och besvärat. Det är tydligt, han vill verkligen inte ta plats själv, han vill berätta andras historia. Ett av Hogir Hiroris mål med filmen var att berätta om människorna, att det är riktiga människor som du och jag, inte siffor och flyktingstatistik. Och det gör han, otvetydigt kommer Souad, Besma, Wesila, Khalid, Tawre och Harbia att leva kvar i betraktaren länge, kanske alltid.

Jag tänker på en röst i mörkret som jag hörde på väg ut från biografen efter premiärvisningen och prisutdelningen, som sade – Det finns så många katastrofer, hur ska man kunna hjälpa alla? Svaret på en sådan fråga är alltid lika enkelt; det kan vi inte. Men alla kan hjälpa någon, med något. Det finns som en möjlighet, oavsett vem du är och vilka möjligheter du har.

De korta biografiska noteringarna som inledde intervjun stämmer, men till dem kan man lägga 1-årig teaterutbildning och påbörjad utbildning till cellist i Kurdistan. Pappa. Make. Medmänniska. Inte heller det fångar personen, och avgjort fångar de inte den här personens öppna blick, stora nyfikenhet och obändiga driv.

Se filmens trailer HÄR

Du kan också läsa mer om filmen på dess Facebook-sida, The Girl Who Saved My Life

 

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfågor, Kyrkokansliet

Feb 11

Angelos Svenska kyrkans filmpris

Vinnare Angelos Svenska kyrkans filmpris 2016 vid den 39:e upplagan av Göteborg Filmfestival

HOGIR HIRORI

Flickan som räddade mitt liv” (2016)

Hogir Hirori Foto: Mikael Ringlander

Hogir Hirori
Foto: Mikael Ringlander

Juryns motivering:

”Hogir Hirori är inte bara en betraktare utan låter sig engageras av konflikten i kurdiska Irak.

Ett medmänskligt val, som blir ett konstnärligt val, räddar även hans liv.

Beredd att ge vidare kameran och tolkningsföreträdet till andra ser

han var och en av oss som en medmänniska i Flickan som räddade mitt liv.”

 

En enig jury har utsett Hogir Hiroris film ”Flickan som räddade mitt liv” till vinnare av Angelos- Svenska kyrkans filmpris 2016. Mikael Ringlander, för femtonde gången juryns ordförande, kommenterar juryns val och att det åter är en dokumentärfilm som nått längst;

-En film som har det här engagemanget, nerven och intensiteten blir väldigt levande och det blir svårt att gå förbi den, och temat har en brännande aktualitet.

Ola Sigurdson, som också medverkat i juryn säger, -I filmen finns en tro på och kärlek till medmänniskan och ett hopp om att saker går att förändra. Den gör att jag ställer mig frågan; vad gör jag som medmänniska nu?

Priset delades av biskop Per Eckerdal ut den 2/2 på biografen Capitol.

 

JURY

Mikael Ringlander, juryns ordförande, präst och projektledare Kultursamverkan, Göteborgs stift. Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, föreståndare för Centrum för kultur och hälsa, Göteborgs universitet. Neta Norrmo, producent vid Sveriges televisions kultur- och livsåskådningsredaktioner, filmare, konstvetare och utbildad curator inom film och video vid Akademi Valand.

Dec 21

Kortfilm denna korta dag

”Kortfilm – på årets kortaste dag”. Allhelgonakyrkan i Stockholm är en av alla de platser där film i det korta formatet visas idag. De startar evenemanget klockan 19 och kommer att visa sju filmer om livfrågor, med efterföljande samtal och fika i Café Helga.

I flera länder på norra halvklotet visas kortfilm på årets kortaste dag. Svenska filminstitutet initierade 2014 en satsning på Kortfilmsdagen. Det första året medverkade ett trettiotal aktörer som i sina respektive sammanhang visade kortfilm. När årets satsning genomförs medverkar även Allhelgonakyrkan.

 

Dec 17

The force awakens

Filmaffisch The force awakensAtt Star Wars är en värld större än de filmer som gjorts (och planerats) är tydligt för alla som kommer på idén att googla. ”Jedi” anges som religion av många människor runtom i världen och filmens episka kamp mellan gott och ont har vunnit en plats i mångas hjärtan.

Jag hade förberett mig länge inför att gå och se filmen. Hjälp hade jag av två söner i Star Wars-åldern, med imponerande kunskaper om varje rymdskepp, varje droid, varje karaktär i de sex första filmerna. Jag är glad över att säga att dessa detaljkunskaper inte behövdes för att njuta av filmen The Force Awakens. Den förberedelse som fördjupade min upplevelse mest var nog den att jag sett Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher i en biosalong redan som 11-åring.

Handlingsidén i Star Wars-filmerna bärs av den klassiska kampen mellan gott och ont, men kompliceras av moraliska problem inom familjer och inom karaktärerna själva.  Anakin Skywalker ställs exempelvis inför dilemmat: Skall han övergå till den onda sidan och därigenom (som han tror) rädda livet på sin fru, eller ska han förbli god? Han väljer att övergå till ondskan, vilket till sist innebär att hans fru dör, och han tar steget ut i ondskan och blir Darth Vader.

När The Force Awakens tar sin början har Darth Vader dödats (möjligen efter att ha konverterat till godhet, i alla fall efter en akt av kärlek för sin son, Luke) och rymdimperiet och Kejsaren förgjorts. Trettio år har gått och när filmen börjar vet vi inte vad som blivit av de tidigare huvudrollsinnehavarna: Luke Skywalker, prinsessan Leia eller Han Solo. Detta lär vi oss dock under filmens gång, och vi får möta dem alla tre igen – effektfulla entréer och ordentligt åldrade möter de oss under filmpublikens högljudda jubel.

Men Kraften visar sig bo även i en ny generation. Det finns ett löfte om storhet hos en ung skrotsamlerska vid namn Rey (spelad av Daisy Ridley). Hennes familjeförhållanden ligger i dunkel, men att hon har vuxit upp utan sin familj är klart. Hon bär på otäcka minnen och en längtan efter tillhörighet och sammanhang och vi anar att hon kommer att hitta sitt hem genom Kraften. Den nya och den gamla generationen möts och ger sig ut på äventyr. Han Solos första replik i filmen ”Chewie, we’re home!” ger uttryck för känslan som vi som längtat efter filmerna känner när vi ser våra gamla favoriter – därav jublet i biosalongen. De har åldrats, och är fortfarande hjältar med tragik och problematik. Någon slags kraft tycks dock bära dem genom allt de råkar ut för. Jag funderar på om Kraften och hjälteskapet ger varandra: Känslan av Kraften gör dem till hjältar, men vetskapen om att de är hjältar gör dem också tillräckligt säkra på att Kraften ska hålla.

Denna effekt av kraften drabbar också Rey – när hon inser att hon bär på Kraften kan hon använda den med den självkänsla som krävs. Hon bär på vetskapen att hon är en hjälte, och då bär kraften. Och där, plötsligt, sträcker sig Star Wars in i mina egna livsfrågor, in i en känsla av att Star Wars-filmerna, trots feministiska brister och logiska handlingsluckor, kan lära oss något om livet, något om tron, något om att bäras av en kraft större än oss själva.

Detta är ju berättelsernas mysterium, att de predikar utan att predika, att de evangeliserar utan att pådyvla. Det är därför berättelser berör oss. Det är därför vi älskar dem och lever i dem och till och med klär ut oss och lever ut dem. Denna recension har dragit sig för spoilers, för du som sett de tidigare filmerna, och du som inte sett dem, bör se den här. Ta med dig dina livsfrågor in i biosalongen, och ta med dig, när du går ut från den, en känsla av att även de filmer som utspelar sig för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta, kan lära oss något om att vara människa.

 

12366680_10153259163278837_444395977_nCharlotte Frycklund

Präst, biträdande nationell samordnare för jourhavande präst, Kyrkokansliet

Dec 16

Det flygande barnet visas på SVT

 

Orionteaterns Det flygande barnet visas på SVT

Orionteatern Det flygande barnet

Svenska kyrkans kulturstipendium inom området scenkonst tilldelades år 2014 Orionteatern för deras uppsättning av ”Det flygande barnet”, i regi av Lars Rudolfsson. Den gripande pjäsen om hur ögonblickssnabbt livet och föräldraskapets förutsättningar kan ändras är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig.

För den som inte hade möjlighet att se föreställningen på plats ges nu en chans att ta del av den i närmsta TV. Vid två tillfällen visas Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jernholms filmatisering i SVT2: lördagen den 19 december klockan 18:30, och söndagen den 20 december klockan 14.50.

Musik: Mats Gustafsson & Fire!
Medverkande: Gustaf Hammarsten, Vanna Rosenberg, David Sandström, Mariam Wallentin

 

Nov 5

Formfrihet i Mannheim

Vid den 64:e upplagan av Mannheim-Heidelberg filmfestival medverkade Ylva Liljeholm i den ekumeniska juryn. Hon har skrivit två krönikor om sina intryck, här kommer nedan följer den första.

Mannheim-Heidelberg filmfestival 2015 

Ylva MannheimJag anländer till Mannheim en sömnig söndagseftermiddag och upptäcker som alla andra förstagångsturister snabbt stadens berömda koordinatsystem. Gatorna i de centrala delarna har inga namn utan heter till exempel L1 eller A9, som i en kartbok. Systemet delar in staden i fyrkanter och rektanglar och kommunens ”fyndiga” slogan är också ”Leben. Im Quadrat” (Leva. I kvadrat), vad nu det står för. Man kan ju få för sig att en tysk stad med en sådan stadsplanering och en sådan slogan lätt skulle leva upp till fördomar om tysk ordning och reda och fyrkantigt tänkande, men efter en veckas vistelse upplever jag att det är precis tvärtom. Mannheim är en mångkulturell, öppen stad där folk för det mesta kommer för sent på ett skönt och tillbakalutat sätt. Trots denna paradox är Mannheim ingen stad som fäster i ens medvetande så där omedelbart. Det kanske är som med min hemstad Örebro. En växande, mångkulturell men identitetssvajig stad full av lokalpatrioter som älskar att bo där men inte lyckas få omvärlden att förstå varför.

 

Anledningen till mitt tysklandsbesök är ett juryuppdrag i den ekumeniska juryn under Mannheim-Heidelbergs 64:e filmfestival. Det är en imponerande lång tradition, en av världens äldsta filmfestivaler. Fokus är som vanligt på nya filmare och mycket av det som visas är långfilmsdebuter. För första gången presenterar festivalledningen en tävlingssektion för nya TV-serier. Det känns piggt och framåtseende. Där återfinns för övrigt det enda svenska bidraget i hela festivalprogrammet – TV-komedin ”Boy machine” – om ett övermoget pojkband som vill tillbaka till rampljuset. I tävlingssektionen för långfilm ingår 22 produktioner, så veckan blir intensiv med 5-6 filmer varje dag innan det är dags för beslut. Inne i Stadhaus, festivalens rumsliga hjärta, visas filmer från hela världen. Det är avslappnat och vänligt och filmskaparna minglar fritt bland publiken. Stjärnorna är få men kreatörerna desto fler. Den blandning av globalt och provinsiellt tänkande som präglar staden Mannheim avspeglar sig också i själva festivalen. Världen presenterar sig via vita duken samtidigt som wi-fi sällan funkar och festivalbaren har ett betalningsupplägg som för tankarna till gamla Sovjet (beställa på ett ställe, hämta ut på ett annat och så pant på både flaskor och muggar, som gör att man får stå i kö minst två gånger i onödan).

 

Ett filmland som i år sticker ut extra mycket är Mexico. Tävlingssektionen innehåller tre mexikanska titlar, sinsemellan helt olika, men alla mycket bra. För första gången sitter jag i en jury där alla fem medlemmar har samma film som given etta. Mexikanska ”Walking distance” av Alejandro Guzmán Alvarez är en utsökt vacker, poetisk, varm och humoristisk hyllning till det mänskliga i oss alla. Det är historien om Frederico, en extremt överviktig man som med lever i en liten lägenhet. En gammal oframkallad filmrulle får honom att mödosamt bege sig till närmaste fotoaffär för att få den framkallad. Kameran blir den drivkraft han behöver för att ändra sitt liv, de nya vänner han får via den blir hans hamn. Det är inte mycket som händer i filmen, men man har inte tråkigt en sekund. Den är som juryn skrev i sin motivering en hyllning till människan. Innanför Fredericos väldiga kropp, bakom massorna av fett och valkar, finns en fjärilslätt, älskvärd och skönhetstörstande själ som vi varsamt lär känna under filmens gång.

 

Walking Distance av Alejandro Guzmán Alvarez

Walking Distance av Alejandro Guzmán Alvarez

Det är en film jag önskar att alla som uppskattar bilders skönhet och en färgsprakande och ändå tillbakahållen estetik skulle få se. Och alla som älskar en perfekt berättad historia med en sån där skön humor som gör att man småler länge och väl efter visningen, även om man inte skrattar högt. Men hur säljer man en film om en sjukligt fet man som knappt kan röra sig, en lillgammal punkare, en hunsad make och en njugg syster? Där inget särskilt händer och inget känt ansikte står att finna? Nej, får ”Walking distance” distribution i Sverige ska jag äta upp min gamla sombrero.

 

Ylva Liljeholm

Project Manager RIBS -

Rolling Images in Business Startups

Film på Gotland

 

 

Sep 22

Varje ansikte, igen

Every Face has a Nameevery face has a nameMagnus Gerttens dokumentär Every face has a Name (Varje ansikte har ett namn) som utsågs till årets vinnare av Angelos – Svenska kyrkans filmpris vid filmfestivalen i Göteborg, har i dessa dagar en smärtsam aktualitet. Bolaget Auto Images och SVT har därför gjort filmen tillgänglig på SVT Play igen. Passa på att se den eller se den igen.

Länk hittar du HÄR.