Feb 22

Föreställd gemenskap blir verklig

Många har de senaste dagarna följt skidspelen i Falun. Ringde en granne som sa, ”jag måste ju ha lite koll på hur det går för svenskarna”. Och visst var det fantastiskt när Stina Nilssson kom igen på upploppet och tog silver. Tävlingar gör oss alla lite nationalistiska. Vi jublar när en svensk får medalj.  Inget ont i det. I Falun finns också ett ”Camp Norway”. Till för norrmän som är där för at följa spelen. De brukar ha en hel del att fira!

För Malmö, Lund och Köpenhamn lanseras  namnet ”Copenhagen Region”.

Norra Bohuslän håller på att tas över av norrmän, som under oljans guldålder haft betydligt mer pengar att köpa kustnära bostäder än åretruntboende i kustbandet, oavsett om de levt på fiske, båtbyggeri, småindustri eller jordbruk. När bron mellan Malmö och Köpenhamn byggdes minns jag att jag sa att nu återtar Danmark det förlorade landet. Inget fel med det så länge det sker med fredliga medel. Lite knepigt blir det förstås när man betalar skatt i en region och har rätt till service i ett annat.  Men allt det där kan lösas av politiker och myndigheter, bara de vill.  Det är svårare att lösa de emotionella knutarna. Vad händer med det stolta Storsverige om det naggas i kanterna av mindre grannländer med mycket större nationalkänsla?

De flesta skåningar ser Köpenhamn som sin storstad, knappast Stockholm, som enligt dem ligger alldeles för långt bort.  Därför återgår allt till det normala ju mer Öresundsregionen blir verklighet.  Men nationalstaten utmanas, den föreställda gemenskap där alla helst ska se ungefär likadana ut och känna tillhörighet till dem som bor i detta avlånga land. Det är känslorna för denna Skansenidyll som Sverigedemokraterna spelar på. Ändå har Sverige aldrig sett ut så. Klassgränser och kön, lika väl som regionala skillnader, har alltid haft stor betydelse för vilken tillhörighet en människa kunnat räkna med. Därför är det inte konstigt att ultranationalistiska partier över hela världen värnar gränserna mellan man och kvinna samt starka territoriella gränser. Klass tonar dock bort till förmån för romantiska föreställningar om ett enhetligt folk, under ledaren.

Det kostar bara en tågbiljett eller en Brobizz för att ta sig från Malmö till Köpenhamn.  Vad betyder då nationsgränsen i sammanhanget? Praktiskt taget ingenting. Den föreställda gemenskapen blir alltmer fiktiv, föreställd. Utom när det händer något. Stor glädje eller stor sorg.

Då plötsligt blir samhället synligt. Det var ingen tillfällighet att Danmarks statsminister Helle Torning Schmidt talade om ett nationellt vi efter terrordåden i Köpanhamn. Hon gjorde det i den tradition där danskarna skyddade förföljda judar under nazitidens ockupation. Ett annat vi än det Dansk folkeparti ständigt åberopar. De danska judarna ingick självklart i henens vi. Liksom muslimerna.  När Sveriges andre vice talman  beskriver samer, judar och muslimer som andra nationer ger han istället etnisk eller religiös tillhörighet företräde framför en nationell gemenskap. De ses inte som riktiga svenskar. Många bävar idag inför denna omänskliga och orimliga logik.

I sin bok Kan vi leva tillsammans? Jämlika och olika beskriver Alain Touraine det han kallar avmodernisering. Där kan individen inbilla sig vara totalt oberoende, av allt och alla utom marknaden. Ironiskt nog är det i de samhällen där det finns mest svängrum för yttrandefrihet som samhället också skyddar den mest. Det vore klädsamt om de som hela tiden testa den på de andra också såg det. Det är inte längre marknaden som gör det möjligt för dem att fortsätta. Det är faktiskt rättssamhället.

I Plikten, profiten och konsten att vara människa, en bok som känns alltmer angelägen, menar Göran Rosenberg att det moderna samhället lyckades hålla ihop två föreställningar, dels den om den fria individen, dels den om den självuppoffrande medborgaren. Länge hoppades vi att globaliseringen skulle leda till allt vidare kretsar av samhörighet och rättvisa, men det blev snarare de feodala nätverken som framträdde. Med avmoderniseringen följde istället ”enklavernas rättvisa, sektens rättvisa och främlingsrädslans rättvisa”.

Camp Norway och Copenhagen region är oförargliga försök att skapa nya gemenskaper som är friare gentemot staten. Men det gäller att förena öppenhet med ett samhälle som värnar respekt för både jämlikhet och olikhet. Samtidigt! Det blir allt viktigare att värna ett medborgarskap som rymmer judar, muslimer, kristna och ateister, samer och tornedalsfinnar. Men då måste också rättsstaten skydda allas våra institutioner.

 

 

 

Feb 17

Om fasta och närvaro

Så här på fettisdagen frossas det i semlor. Allt för att äta upp sig inför fastan. Då gäller det att avstå. Men från vad? Somliga äter inte kött. Andra dricker inte vin. Går inte på bio, struntar i facebook och andra sociala medier. Kan säkert vara nyttigt. Inte minst nyhetsfasta kan i dessa tider vara välgörande.

Men jag kan inte släppa frågan, för vems skull?

Det lär väl inte ha undgått någon att min bok om sinnlighet och Luther nu är klar. Om inte  se  http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=646683

Luther hade fastat mycket i sitt liv. Men han blev aldrig övertygad om att det var bra. Varken för dig som människa eller för Gud. Om en människa kände sig ansatt av tvivel och missmod var fasta det sämsta hon kunde ägna sig åt. Det gjorde bara allting värre. Att söka upp goda vänner var mycket bättre. Att äta och dricka, sjunga och vara glad tillsammans med andra var hans råd för att driva missmod och Satan på flykten.

När han vågade tro att han var älskad just som han var, bejakade han en sinnlig närvaro.  Vad betyder det idag? Ja även om Svenska kyrkan kallar sig för en evangelisk luthersk kyrka så betyder det inte att Martin Luther ska ha utslagsröst för vad som är rätt eller fel. Det finns många goda skäl till att inte äta kött till exempel. Ett är att maten räcker till många fler, ett annat handlar om djurens väl. På samma sätt finns goda argument för att dricka mindre eller ingen alkohol. Men Luthers poäng att detta inte har så mycket med Gud att göra står sig.

Som människor behöver vi vara rädda både om djuren och om våra egna kroppar.Men i Guds ögon är du älskad just som du är. Fastande eller inte.  Den stora faran som Luther varnade för var inkröktheten kring det egna. Så kanske behöver vi inte fokusera så mycket ¨på om eller hur vi fastar. Snarare på att våga släppa taget om det egna. Så att vi upptäcker medmänniskan bredvid. Nära eller långt borta. Tror det är det fasteinsamlingen handlar om. Att se medmänniskan och det hon behöver.

Feb 4

Bättre att tända ljus

Bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.  På Kyndelsmässodagen påminns vi om att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Lukas berättar om Hanna och Symeon. De hade väntat länge. Men när Josef och Maria kom med det lilla Jesusbarnet så förstod de. Här var det de väntat på. Ett ljus som lyser för alla folk, både för det gamla egendomsfolket och för nya folkslag.

Snart är det dags för en ny teologifestival i Uppsala. Den här gången tänker jag följa samtalen kring Europas minoriteter. Det är ett samtal som är både svårt och nödvändigt. Djupast sett handlar det om människosyn. Om hur en ny verklighet utmanar de gänser vi dragit mellan medborgarrätt och mänskliga rättigheter. Vi behöver öppna samtal och nya visioner för att kunna hantera det ovana.

Jag hoppas kunna blogga om detta både här och på min egen hemsida. elisabethgerle.se

Sep 11

Ivone Gebara hedersdoktor i São Leopoldo, Brasilien

Den 10 sept 2014 blev den latinamerikanska feministteologen Ivone Gebara hedersdoktor vid EST i Brasilien. EST står för Escola Superior de Teologia i São Leopoldo.  Ceremonin firades i samband med en internationell kongress om Religion, Media and Culture dit jag blivit inbjuden som huvudtalare och som medverkande i ett sympoisum. På onsdagskvällen var det dags för prisceremonin.

De ansvariga för programmet om genusstudier hade arrangerat kvällen och skapat en miljö i den stora aulan som påminde om ett hem. Där fanns ett bibliotek med utställning av Ivone Gebaras böcker precis när man kom in i den stora hörsalen. Den var omramad av blommor och slingrande gröna växter. Podiet där det brukar stå en talarstol och ett långbord för paneler var omgjort till ett vardagsrum med fåtöljer och varma textilier. Varför? Jag tror att man ville markera att Gebaras teologi är vardagsnära och utgår från kvinnors verklighet.

Pga sjukdom kunde Ivone Gebara inte närvara vid den fina fest man ordnat för henne med musik, tal, filmer och berättelser om vad hennes feministteologi betytt för Latiamerikas kvinnor.

Men hon fanns med via bilder och texter.

– Det är nödvändigt att ställa frågor. Inte alltid att ge svar, menade Gebara.
– Teologi måste göras så att den angår människor. Den måste utgå från köket.

Under flera år tystades hon av den Romersk katolska kyrka hon tillhör. Det gjorde henne riktigt känd!

I sitt skriva tacktal till EST drog Ivone Gebara en parallell till Luthers 95 teser och hans kamp mot avlaten. Guds nåd är fri. Gratis! Inget man kan betala. Men kvinnor betalar ständigt för att få nåd.

Luther var inte feminist, fortsatte Gebara. Men han tog viktiga steg åt rätt håll. Idag hade han lagt till en 96:e tes om kvinnors rättigheter.

Ivone Gebara sa att hon tolkade utnämningen till hedersdoktor vid EST som ett bevis på de lutherska kyrkornas stöd för feminismen.

Genusprogrammet vid EST, framförde ett särskilt tack t SvK.  Utan det stödet hade de inte funnits. Våldet mot kvinnor är utbrett, liksom motståndet mot homosexuella. Evangelikala rörelser gör i dessa frågor gemensam sak med konservativa katoliker och får tillsammans ett stort politiskt inflytande. HBTQ rörelsens, liksom kvinnors kamp för rätten att vara fria, hela och självständiga människor, beskrivs som ett hot mot familjen. Att skapa medvetenhet om dessa frågor är alltså oerhört viktigt.

Under eftermiddagen fick jag dessutom träffa ungdomsstipendiater utsända av SvK tillsammans med Adriana Gastello vår representant på plats som nätverkare i São Leopoldo under ett par år. Kände mig stolt och glad över att vi finns med i de internationella nätverk, som möts och arbetar för alla människors värdighet och lika rättigheter.

Maj 7

Val i Sydafrika – Hudfärg, kön och teologi

20 år efter apartheid. Val idag den 7 maj. ANC beräknas vinna stort. Men många är trötta på alla korruptionsskandalerna och på presidentens kvinnosyn. Därför tvekar många om hur de ska rösta in i det sista. Är Democratic Alliance ett alternativ? De har majoriteten i Western Cape, men bryr de sig verkligen om de fattiga?

Även i välmående Stellenbosch, där jag är gästforskare en period, känns klyftorna. Inte långt mellan kåkstäder och vingårdar där man kan provsmaka viner i slottsliknande parker. Känns inte självklart att gå hem ensam efter mörkrets inbrott. Det jag tar för givet hemma är farligt här. Min autonomi som kvinna förminskas. Jag blir beroende. Tror inte det är en tillfällighet. Snarare ett system, som upprätthålls ändå upp i toppen av ANC, president Zuma.

Runt Stellenbosch formulerades rasåtskillnadspolitiken och försågs med gudomlig licens. ”Separate but equal.” Teologiskt legitimerade boerna detta genom att se sig som Guds utvalda folk. Berättelsen om Babels torn fick förklara. I Babel hejdade Gud människors hybris, när de ville bygga ett torn upp i himlen, genom att förbistra deras språk. De förstod inte längre varandra. Olika folk borde alltså leva var för sig. Berättelsen om pingstundret, när alla plötsligt kunde förstå varandras olika språk, tappades bort. Ändå är det den berättelsen som brukar ses som kyrkans födelse.

Apartheid är ett ohyggligt politiskt system där hudfärg och etnicitet avgör vilka rättigheter människor har. Ett par av mina kolleger från KwaZulu-Natal, vars förfäder kom till Durban från Indien för att arbeta på sockerplantagerna, klassificerades som ”färgade”. De fick aldrig besöka stranden under apartheid. Fast de växte upp alldeles bredvid. Varför? För att de inte var vita. Men de hade också en sämre ställning för att de var kvinnor. Något som tillhör historiens sophög? Tyvärr lever många synsätt och strukturer kvar, både när det gäller hudfärg och kön. Såren känns i hela samhällskroppen. Många vill inte tala om det, inte berätta vad man utsatts för. Skammen sitter i kroppen.

Ekonomiskt har de vita fortfarande makten inom storfinans och gruvindustri. De brukar den bördiga marken. Men även boernas liv var hårt, inte minst för kvinnor. Hur hårt, får man en stark känsla av när man läser Marlene van Niekerks roman Aagot om en vit boerkvinna och hennes svarta tjänstekvinna. Mannen bestämde, åtminstone utåt. Sexuellt utnyttjande, till och med våldtäkt, var vardagsmat i äktenskapet. Samtidigt var det hustrun som tillsammans med det svarta tjänstefolket bar ansvaret för gården och utförde det tyngsta arbetet.

Livsvillkoren för svarta och vita var totalt olika. De flesta svarta behandlades sämre än djur. Men också kvinnors utsatthet, oavsett hudfärg, är en del av landets historia. Sydafrika beskrivs fortfarande som ett av världens mest patriarkala länder. Det är troligare att en flicka blir våldtagen än att hon får utbildning.

Sydafrikas medicinska forskningsråd, Medical Research Council, MRC, beskriver i en ny rapport våldet mot kvinnor som ett massivt hälsoproblem, som kräver omedelbart förebyggande. 2009 dödades en kvinna av sin intima partner var åttonde timma, 1999 var sjätte timma. Våldet har alltså minskat något, troligen pga strängare vapenlagar. Men det är inte fler förövare som döms. Istället för att lita till domstolarna måste genusrelaterat våld ses om ett hälsoproblem och behandlas därefter.

Hudfärg, kön eller fattigdom? Eller teologi? Intersektionella samband. Vem tolkar och hur? Vilka berättelser åberopas? Man kan göra teologi för att legitimera såväl åtskillnad mellan olika folk som mannens överhöghet. Den afrikanska renässansen plockar gärna upp uråldriga afrikanska patriarkala seder. Men den berömde svarta författaren Njabulo S Ndebele, också han sk ”fellow at STIAS”, kritiserar i Sunday Times ANC för korruption. Det gör biskop Tutu också. Han har gått ut och sagt att han inte tänker rösta på ANC och slåss för kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter.

Vid universiteten KwaZulu-Natal och Stellenbosch har mastersstudenter studerat sambanden mellan genus, hälsa och religion med stöd av Svenska kyrkan och SIDA. Nyligen möttes de i Stellenbosch för en avslutande konferens. En av uppsatserna behandlade samkönade äktenskap, en annan handlade om gravida som söker helande för att de inte har råd att söka upp sjukhus. Uppsatsens författare ville inte ställa helande och medicinsk expertis mot varandra utan såg båda som viktiga på olika sätt.

Olika former av förtryck adderas och förstärker varandra. De är inte konkurrenter utan överlappande. Men jag är helt övertygad om att en bättre ställning för kvinnor är nyckeln till barns och mödrars hälsa, och därmed också till männens och samhällskroppens hälsa. Det är ett sätt att bekämpa den fattigdom som utnyttjas av korrupta politiker inför valet.

Elisabeth Gerle

Gästforskare, professor, vid Stellenbosch Institute for Advanced Studies, STIAS, Etiker, Svenska kyrkans forskningsenhet

Apr 20

Och mörkret har inte fått makt över det…

Påskdag. Firade gudstjänt i den presbyterianska United Church i Stellenbosch. Fin predikan av David Hunter om att vi bara kan ana uppståndelsen via bilder. Som inledning till gudstjänsten växelläste vi Johannesproplogen. I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud… Joh. 1:1-12. Uppståndelsen låter oss ana att oavsett hur mörkt det är, så finns ett ljus som lyser igenom, hopp om nytt liv.

Det är inte den tomma graven som övertygat någon, men väl närvaron, mötet, erfarenheten att han lever. Även om Petrus och de andra apostlarna först tyckte att kvinnornas berättelse om den tomma graven var nonsens, struntprat, så fattade de så småningom….

Apr 9

Quick fix mot fattigdom?

Längtar efter en quick fix! Det är ju något vi brukar kritisera. För det finns inte. Men ändå: Jag längtar efter en qucik fix mot fattigdom.

För att fattigdom skadar människor. Inte minst barn och unga. Desperationen ligger nära. Inte konstigt. Men just därför skrämmer de fattiga. Det är inte hudfärg, inte kultur, inte en annan religion som gör oss rädda. Det är fattigdomen. Den gör oss rädda. Står utanför. Stirrar oss hånfullt i ansiktet. Vi vill inte tänka tanken att det kunde vara jag. Kanske nästa gång.

Desto viktigare att komma ihåg att Jesus var hemlös, ofta utan husrum. Dog utanför stadsmuren. Det skrämmer. Och utmanar! Gud är där!

Funderingar  i en av Sydafrikas mest privilegierade städer, där fattiga tigger på gatorna, och bor bara några km från det charmiga centrum.

 

 

 

 

 

Mar 27

Kreativa studenter

En liten ögonblicksbild från Stellenbosch. Ett namn vi, med all rätt,förknippar med goda viner. Här finns ett av världens finaste vindistrikt! Vingårdar runt om specialiserar på vinprovning och på att erbjuda service och restauranger som klippta ur Gods och gårdar.

Här finns också ett fint universitet med gott internationellt rykte. Men det är också apartheids vagga, där man utarbetade tankarna om åtskillnad mellan olika raser.  ”Different but equal”, blev slagordet.

Det var bara det att endast vita hade tillgång till de bästa markerna.  Stellenbosch är fortfarande dominerat av vita.

Just därför var det fint att se svarta och vita studenter om vartannat i dag när det var dags för de nya master studenterna att presenterar sina uppsatsförslag.  Inom ramen för det Pilotprojekt kring genus, hälsa och religion, som Svenska kyrkan varit med om att initiera, fanns studenter i Gamla och Nya testamentet och i praktisk teologi. Deras handledare var alla med. Olika ämnesområden möts.

I mötena framträder något nytt. Inte bara mellan olika studenter utan också mellan deras handledare. För mig som fått följa arbetet kring genus, hälsa och teologi i Etiopien och i Pietermaritzburg och Stellenbosch i Sydafrika känns det som att jag får vara med om något stort. Längtan efter att ändra världen till det bättre möter erfarna forskare och handledare, som lyssnar med stor respekt när en av killarna berättar om hur hans mamma misshandlats först av hans biologiska pappa och sen av en annan man. Det är hans existentiella bakgrund. Nu vill han belysa hur man utlagt texten om äktenskapsbryterskan. Har den till och med bidragit till att legitimera mäns syn på kvinnan som en ägodel?

Mar 17

Vem är jag på nätet

Som människor uppträder vi lite olika, beroende på i vilket sammanhang vi finns, och vilka vi möter. Så har det alltid varit. Men idag möter vi så många fler än vad våra föräldrar eller deras föräldrar gjorde.

Är vi då falska? Eller bara anpassliga? På nätet ser vi inte den andres ansikte. Därför ser vi inte när medmänniskan är skör eller sårbar. Risken finns att vi då inte är lyhörda och varsamma med den andre. Den lettisk-judiske filosofen Levinas menade att den andres ansikte mötte med kravet att inte döda.

För att slippa utmanas kan det också bli så att man endast ser till att möta sin egen innegrupp på nätet. Men då utarmas viktiga debatter. Ofta utvecklas våra tankar och ideologier i mötet med andra. Genom att möta motstånd tvingas vi tänka ett varv till.

Detta talar vi om i Filosofiska rummet, Lasse Dencik, Måns Svensson och jag. En socialpsykolog, en rättssociolog och en etiker. Samtalsledare är Lars Mogensen.  Här finns länken för den som vill lyssna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/332113?programid=793

Okt 30

Teologi för Livet

Livet blir aldrig helt perfekt. Men för många kan det bli bättre. Mer människovärdigt. I dagarna träffas människor i Addis Abeba från olika afrikanska länder och från Sverige. De samlas  kring arbetet för kvinnors och barns hälsa och för en teologi som upprättar människor. Det kan handla om mödravård och utbildning. Men också om att förändra urgamla attityder och värderingar som ser kvinnor som mindre värda. I det arbetet samarbetar Svenska kyrkan med SIDA inom en Pilot där jag är med som teolog. Efter ett besök i Addis i våras skrev jag en krönika som publicerades i Sydsvenskan. När jag nu tänker på mina vänner som är där väljer jag att lägga ut den här på min blogg:

Utanför paradiset. Hjälp till självhjälp viktigast för de utsatta.

Vid blädderblocket står en ung kvinna i turkosblå blus. Jeansen är blekta. Innan de såldes antar jag, för jeansen ser alldeles nya ut. Det var hon som nyss hälsade mig välkommen genom att sträcka sin underarm mot mig, inte högra handen. Först blev jag lite förvånad. Tills jag insåg att hon just ätit lunch och ännu inte hunnit tvätta sig. Det är ju samma hand, den man äter med och den man hälsar med.

Det är min andra dag i Addis Abeba och jag besöker ett utbildningsprogram för Mentor Mothers. Modellen är hämtad från Philani i Sydafrika. Där har den svenska läkaren Ingrid le Roux tillsammans med sitt team byggt upp klinik, dagis och ett program med mentormödrar som stöttar gravida och nyblivna mammor i en av Kapstadens största kåkstäder, Khayelitsha. För mer än trettio år sen startade hon det som idag är ett väl fungerande arbete. Nu är Philani på export. Bland annat till Addis, men också till Swaziland med stöd av Svenska kyrkan och Sida.

Hon heter Genet, den unga sjuksköterskan som undervisar om mödravård vid blädderblocket. Det betyder Paradis. Nyligen kom teologen Eva-Lotta Granténs bok ”Utanför paradiset” (Verbum förlag), den första av sju böcker om luthersk etik i en senmodern, kanske efterkristen tid.

Boken granskar den förkättrade arvssyndsläran som Martin Luther tog över från Augustinus. Hur kan man förstå den idag? Ska den kastas på sophögen i en tid som inte längre utgår från att det finns ett ursprungligt paradis som gått förlorat? Grantén påpekar att en sådan tanke rimmar dåligt med samtida vetenskap som sedan länge tagit intryck av evolutionära synsätt. Och luthersk etik har alltid relaterat till samtida forskning som en del av sin övertygelse om förnuftets betydelse. Kunskap är något gott. Tanken på ett ursprungligt förlorat paradis måste därför överges, menar hon. Men ”Paradise Lost” lever kvar, inte bara i Miltons poem utan som existentiell klangbotten. Drömmen om det goda, om paradiset. Förlorat eller något att sträcka sig mot?

Etiopien är ett fattigt land där många barn föds utanför det paradis som handlar om det goda livet här och nu. För de evangeliska kyrkor som startat utbildningen för mentormödrar är helande en del av den kristna tron. Etiken handlar om att sträcka sig mot framtiden.

Världen är inte ett paradis. Det vet Genet. Men att utbilda mentormödrar är ett sätt att förbättra barns och kvinnors hälsa, på sikt reducera dödlighet. Det hör samman med FN:s millenniemål 4 och 5. Vägen ut ur extrem fattigdom handlar om att ta kvinnors brist på hälsa på allvar. Viljan att påverka livet till det bättre för barn och kvinnor handlar om att göra livet utanför paradiset mer drägligt. Grantén hävdar i sin bok att det finns en fara i att tro att livet kan och måste vara perfekt. Det tror jag hon har rätt i, för jakten på det perfekta ger ingen vila. Viktigare är att ge hjälp till självhjälp åt de mest utsatta när de försöker göra livet lite bättre.

Finns också publicerad som krönika i Sydsvenskan se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/utanfor-paradiset-hjalp-till-sjalvhjalp-viktigast-for-de-utsatta/ 14 okt 2013