Hållbara tankar.

Vad är du orolig för? Frågan ställdes till Svenskar av SOM institutet under 2011 och resultatet är nästan lite överaskande. De tre första handlar om den ekologiska hållbarheten. Miljöförstöring, klimatet och havsmiljön. Nästan varannan människa är mycket oroad över miljöförstöring.

Såg igår på text TV i foajen på Kyrkans Hus i Uppsala att WWF  gick ut med budskapet om att vi lever som om vi hade två jordklot. Men vi har bara ett.  Jag undrade lite stilla om vilka som var vi. Om man räknar hela jordens befolkning så kanske det stämmer, men jag tror att vi i den rika världen lever som om det fanns tre eller fyra jordklot. Det är inte bara skrämmande ohållbart utan skrämmande orättvist också.

Men vad gör man med oron? Två vägar tror jag man kan välja. Antingen så grottar man ner sig oron och tycker att det inte finns något att göra åt den och sen så tar man på skygglapparna och lever på  så länge det håller. Ska det gå åt pipsvängen så är det väl lika bra att ha det lite kul. Eller så tar man det som ett incitament till att förändra. Att förändra något dåligt till något bra.

En anledning till att människan kan känna oro är att det ska rädda henne från fara och hon måste ändra något för att försöka undvika faran. Det är bra och behövs men blir det för mycket oro så kan det lätt bli handlingsförlamat.

En annan anledning som kan få människan att förändra sin tillvaro är att det finns ett lockande tillstånd som hon vill uppnå. Det kan få människor att riskera och försaka en hel del. Det sker för att i slutändan så blir det bättre. Men en överoptimist går alltför ofta vilse.

Jag tror att vi behöver bra blandning av en dos oro och en dos längtan efter något bättre för att klara planeten och rättvisan.  Är det inte det som är berättelsen om de första lärjungarna som man kan påminna sig så här i Kristi himmelfärds tid. En dos oro och en dos längtan skapar något nytt.

Det är i år 40 år sedan FN:s första globala möte om miljöfrågor hölls. 1972 samlades representanter från världens länder i Stockholm för att diskutera hur man skulle lösa frågor som hade med en försämrad miljö att göra. Mycket av frågeställningarna var vad man ibland kallar för ”end of pipe”. Dvs hur renar man och får stopp på utsläpp som är skadliga för miljön. 20 år senare var det dags för nästa globala miljömöte. 1992 i Rio. Men då hade perspektivet breddats. Hållbar utveckling hade blivit begreppet för att förstå att miljöfrågor hör intimt samman med sociala och ekonomiska frågor. Många bra beslut togs i Rio. Klimatkonventionen, konventionen om biologisk mångfald, försiktighetsprincipen, Agenda 21 etc. Men kanske en del var för bra för att vara sant. 2002 i Johannesburg hölls det tredje globala toppmötet med Hållbar utveckling som tema. Men trögheten och viljan att faktiskt agera i linje med det man beslutat och det som blir allt tydligare budskap från vetenskapen är stor.

Nu i sommar så görs ett försök att förnya det goda arbete som gjordes i Rio 92. Nästan lite som att förnya sina äktenskapslöften. För det har varit lite kyligt mellan parterna och mycket ligger ogjort beroende på konflikter kring annat. Rio +20 har ambitionen att få världen att ta det stora överlevandsfrågorna på allvar. Att se att miljö, sociala frågor och ekonomi är bara så tajta!

Världen behöver inse och handla med sikte på att hålla sig innanför planetens hållbarhetsgränser (går inte att förhandla!) och göra det samtidigt som fattigdomen och hungern utrotas och att de sociala villkoren förbättras för alla. Det går inte att ha ekonomiska system som går på tvärs och som styr oss alla emot en bedrövlig framtid. Vi vet och vi kan förändra. Nu handlar det om att vi också ska göra det. Och just görandet är något som kräver en knuff ifrån något som driver på. Vi som delar någon slags tro på att livet är en gåva som vi får och ett ansvar att förvalta och dela rättvist, vi har en skyldighet att med envishet och kärlek påminna oss själva och varandra om att vi vill vi kan och vi ska förändra. Förändra slentrian konsumtion till medveten, förändra det tysta mumlandet om att det inte finns något att göra till att göra i smått och på olika sätt påverka beslutsfattare med glada tillrop att du också kan.

Låter det naivt? Javisst. Men är du hellre en dyster betraktare som inte rör en fena när du ser att det går åt fel håll än en glad aktivist som finner nya värden i att vara med och urholka stenen, blåsa i trumpeten vid murarna och hålla fast vi hoppet när allt hopp är ute (som Abraham)?

Blommorna på marken frågar inte om det lönar sig att slå ut i år igen. Du behöver inte fråga dig om det är lönt. Du behöver bara lite tro, en del hopp och mycket kärlek.

Kan man vara säker på att det där med klimatförändringar faktiskt stämmer? Måste man inte väga de olika sidorna emot varandra? I dagens DN så finns en artikel som visar på att vi inte riktigt kan väga de olika ståndpunkterna som jämbördiga i klimatforskningen när 98% av forskarna är överens om att människan håller på att förändra klimatet. Men det finns något hotfullt i att ta bort skygg-lapparna från vårt bekväma perspektiv och inse att vi behöver en förändring av det mer omfattande slaget. En transformering som innebär mer än ett förändring i marginalen.

Men när man väl inser allvaret i situationen, vilket i sig tycks vara ett nästan oöverstigligt hinder, så tornar ett nytt problemkomplex upp sig;  Hotet eller möjligheten? Allvaret är självklart men hoppet och möjligheten får ibland stå i bakgrunden. Utan insikt om vad som är på spel finns ingen insikt om nödvändigheten till förändring men utan hopp och möjligheter blir allt bara dystopier och handlingsförlamning .

Vi som bär en tro av något slag har en uppgift att både se allvaret och levandegöra hoppet om att en annan värld är möjlig. Idag är det viktigare än nånsin att väcka vår omgivning i det trygga Europa och vakna upp för att se de hot som vårt sätt att utnyttja jordens resurser utgör för de fattiga i världen idag och för våra barns möjligheter i en nära framtid. Men det handlar om ett uppvaknande till möjligheter att förändra till en hållbarare och rättvisare värld. Det är den nya världen vi drömmer om och handlar för att den ska bli verklig. Av längtan och inte av rädsla. Det är inte drömmeri, det är inte dystopi. Det är samma längtan som vi ger uttryck för då vi bryter brödet i mässan och säger ” Så är vi fastän många en enda kropp ty alla för vi del av samma bröd” Vi längtar efter rättvisa, att dela och ett gott liv i den skapelse som i skapelseberättelsen fastslås om  något mycket gott.

Vi har en viktig uppgift som trosgemenskaper att bidra med hopp och tro. Ett hopp som känner till allvaret ryms i många av bibelns berättelser och något för oss att bära vidare. Men invänder nån; -Var inte en sån romantiker! Vakna upp till verkligheten! Men det är just det jag försöker vara; En vaken romantiker med vidöppna sinnen för vad som faktiskt sker. Men driven av hopp och kärlek till det liv vi alla fått som gåva.

Idag är det världsvattendagen. I vår del av världen så är det lite svårt att förstå att tjänligt vatten är en sån bristvara som det faktiskt är runt om i världen. Vi har det ju fortfarande så rikligt och ofta med så bra kvalité nära oss.

Men det gör ju inte att vi inte är berörda av andras dagliga strävan efter att ha tillgång till vatten. Det som vi konsumerar förbrukar vatten i olika mängd på ett sätt som vi förvånar i alla fall mig. Att skillnaden i vattenåtgång för att ta producera 1 kg kött är så enormt mycket större än det är för spannmål tänker man ju inte på varje dag när man  står och tittar i kylskåpet på vad man ska äta till middag.

Vatten är också en viktig symbolbärare i bibeln. Det är både livgivande och kaoshotet. Att döpas är vatten är en bild för rening och Jesus talar om livets vatten som släcker livstörsten. Men vatten är också en bild för kaosmakterna. Skapelsen sker mot bakgrund av de hotande vattnen över och under jorden, Noa räddar mänskligheten undan vattenmassorna som dränker jorden och allt liv.

Ungefär så är ju vattnet för oss på jorden idag i en tid av förändrat klimat. Starkare värmeböljor som ger torka och vattenbrist eller intensivare oväder med översvämningar som följd.

Men så här i fastetider och i tider av engagemang för att utrota hungern i världen är det viktigt att också förstå vikten av en hållbar konsumtion av vatten och den mänskliga rättighet det är att ha tillgång till ett tjänligt vatten.

Var rädd om ditt vatten och det finns all anledning till att förundra över den märkliga kombinationen av väte och syre som är nödvändig för allt liv.

Att säga att nåt inte är vatten värt är ett uttryck för okunskap idag. Vatten är förutsättningen för liv och därför ovärderligt!

Kyrkor runt om i världen har i bästa fall,  alltid fått utgöra en plats för att formulera sitt hopp, sin förtvivlan, sin vilja, sin glädje och sin sorg.

Just nu sitter jag med kollegor från de Nordiska länderna och funderar på hur vi formulerar och synliggör allt det där  när det gäller miljö och hållbarhet. Snön faller utanför och jag som trodde att våren var på väg. Så blir det vinter igen och lite mer modstulet.

Det vi upplever färgar oss och vår syn på livet och verkligheten. Småsaker som att det snöar när man längtar efter vårvärme är väl en småsak. Men hur påverkas vi av att ständigt höra om hur hopplöst det är i världen? Gudstjänst handlar om att formulera, dela, synliggöra både vår besvikelse och misslyckanden men också vårt hopp och vår glädje.

Vi har olika sätt att och att uttrycka oss fira gudstjänst på. Men vi tränger alla efter en vilja att formulera, synliggöra och samtala om vad som är ett ”andligt” svar på den fråga som kanske allra mest borde angå oss alla; Hur ska vi bäst leva  tillsammans på en planet vars gränser vi töjer och hur ska vi dela den så att alla ska få leva ett gott liv.

En viktig sak i vår tid är att formulera hopp.Finns det något hopp? Är det inte bara att vara naiv. Verkligheten berättar det varje dag.

Jo, det finns ett hopp som är klarsynt men inte berövat på sina visioner!

Vaclav Havel, en av de klokare i vår tid, uttryckte många tankar om hoppet.

”Hoppet är inte en prognos på utgången i framtiden. Det är ett sätt att leva. Hoppet  är en dimension i vår själ och inte till sitt väsen beroende av några iakttagelser i världen eller uppskattningar av situationen. Hoppet är ingen prognostik. Det är sinnets orientering, hjärtats orientering, det når utöver den omedelbart levda världen och finns förankrat någonstans längre bort, bortanför dess gränser dess djupaste rötter befinner signågonstans i det transcendenta.”

Det finns anledning att vi i kyrkor och församlingar ger utrymme för hopp och formulerar en vilja om att en annan värld är möjlig.

Sista chansen är idag  att anmäla sig till SKR:s seminarium om klimaträttvisa. 10 Mars i Immanuleskyrkan i Stockholm. Sveriges Miljöambassadör Annika Markovic kommer. Ärkebiskop Anders Wejryd kommer. Diakonias general sekreterare kommer. Hoppas att du också kommer. Anmäl dig på http://www.skr.org/klimat10mars eller ring 08-615 57 87

I dag skriver jag på Kyrkans Tidnings Webbsida en artikel om vikten av att förstå frågan om hållbar utveckling som en andlig utmaning.

Det handlar kort sagt om att det engagemang vi lägger på att förändra till en rättvisare och hållbarare värld måste förankras i en andlig livsförståelse.

Det vi gör i det yttre arbetet korresponderar hela tiden med våra djupaste förståelse av livet. Riktningen utåt och inåt är varandras förutsättningar.

Under ett antal år har vi från Svenska kyrkan och i den Europeiska ekumeniska rörelsen tillsammans med många andra agerat för att EU ska höja sina ambitioner till att minska sina utsläpp av växthusgaser med 40% till 2020. Men EU har sagt att det ska vara 20% och om det skulle bli ett internationellt avtal så skulle det kanske gå att höja ambitionen till 30%.

De senaste åren så har vi varit många som har sagt att EU måste gå före och höja ambitionerna och säi alla fall göra verklighet av 30% minskningen. Men nej. Det har varit ett förhandlingskort att spela med är svaret.

Nu visar det sig att 30 % är inte någon större match att klara. Så det är inte så ambitiöst som det såg ut för några år sedan.

Vad som är ännu mer intressant är att Chris Huhne som är energy secretary i den brittiska regeringen menar att det är extra viktigt att öka ambitionerna just nu. Allt för att nya investeringar inte ska låsas i fossilteknik för en 20 -30 år fram i tiden. Vi har ett momentum i Europa då det är både ekonomiskt smartast och inte minst klimatsmartast att höja ambitionerna i klimatpolitiken. Det har visat sig i EU:s egna undersökningar som läckt ut, att det är signifikant lägre kostnader för att minska utsläppen än vad man tidigare räknat på. Så om inte ambitionerna höjs så kommer mer pengar att investeras i fossila lösningar och det låser in framtiden i klimatpåverkande system. Dubbeldumt alltså.

Så vi behöver ropa lite högre att det är dags att höja ambitionerna i klimatåtagandena och rätt tillfälle är just nu.

Hållbar utveckling är något som alla bejakar mer eller mindre idag. Men det är inte alltid glasklart vad det innebär. Mycket är bara ett sätt att klä samma gamla dåliga sätt att se på utveckling i nya lite grönare kläder.

Men hållbarhet är en livsstil och ett tänkesätt.  Jorden har gränser för vad den kan bära av vårt sätt att använda dess resurser och egentligen vet  vi det. Men att veta och att också tänka på det i sitt sätt att handla är inte alls samma sak.

Hur ska vi lyckas ta steget från insikt till handling? Hur ska vi lyckas transformera våra samhällen så att vi lever med de livsnödvändiga ekosystemen och inte trasar sönder möjligheterna till ett drägligt liv?

Arne Naess, en norsk filosof, sa i en bok från 70 talet att en mentalitetsförändring är en nödvändigt betingelse för att undgå en ekologisk kollaps. Det gäller fortfarande. Framtiden vilar i vårt sätt att tänka.  Se bedöma och handla är en bra teologisk metod. Den behöver vi när vi står inför att svara på utmaningen om ett förändrat klimat. Har vi som kyrka en mer angelägen uppgift idag än att förändra emot en mer rättvis och hållbarare värld? Nej, jag tror inte det

Efter FN:s senaste klimatmöte är det lätt att bli resignerad och besviken för att det som beslutades inte motsvarade det som faktiskt behövs att göras. Så är det. Men samtidigt så finns det spår i FN processen som lever vidare och som nu behöver fyllas med ambitiöst innehåll.

Det är bra att vara klar med vad som fattas. Men desto viktigare blir det att trycka på för att ambitionerna ska öka!

Men det är inte bara någon annan som ska eller kan göra något. Vi behöver alla på något sätt fundera på hur vi ska påverka utvecklingen mot en rättvisare och hållbarare värld.

Klimatet påverkas av det sätt vi lever på. I vår del av världen så gör vi stora ekologiska fotavtryck och klimatet är ett av de system vi påverkar med att det vi konsumerar i hög grad bygger på användning av fossila bränslen.

Julen är den tid då konsumtionen förväntas stiga som en raket och alla jublar över att handeln slår rekord igen! Visst är det bra att det skapar jobb men samtidigt så knaprar konsumtionen på naturkapitalet. Vårt hurra över rekordet kanske borde nyanseras något.

Julens glädje handlar om relation och gemenskap. Den första och mest avgörande relationen i vår liv är den som vi får som nyfött barn. Vi läggs i någons händer och det som sker i relationen är det som för livet vidare. Barnet i krubban påminner oss om vikten av att leva i relation till Livet. Det som är förutsättningen till att vi finns.

Våra liv handlar om relationer. Relationer till de som är oss nära, relationer till de som vi delar samhälle med, relationer till de som vi delar klotet med, relationer till de ekosystem som upprätthåller livet, relationer till det vi kallar Gud. Det är där, i det som sker i relationen som livets under och värde ligger. Men det skyms så lätt av så mycket annat. Rädslan för att förlora det man byggt upp och det man har. Det skyms av att vi tror att vi kan ersätta relationerna av att konsumera lite till, få en bättre status, få flest vänner på facebook eller vad det nu kan vara.

Men livets gåva är inget vi förtjänat och det liv vi har är till för att dela med andra, med de ekosystem som vi kan känna en hisnande förundran över då vi ställs under stjärnorna en vinternatt. I den förundran och glädjen över att få finnas till så blir inte konsumtionen det avgörande. Relationen och vikten av att ge alla möjlighet att att få dela livets gåva och förundran blir desto viktigare.

Julen är en jordisk högtid! Att det vi kallar Gud möter oss i det mest jordiska av allt vi känner. Att vara människa.