Nov 18

Medvind blev motvind och vi går på kryss på pilgrimsvandringen mot rättvisa och fred.

img_7391

Sista dagen på klimatförhandlingarna i Marrakech och tid att börja summera årets erfarenheter även om det återstår en del. Hur gick det då? Blev det något nyttigt gjort? Kan vi luta oss tillbaka nu? Nej, inte nu heller. Men vi kan luta oss lite framåt och för att inte motvinden som överraskade oss ska få oss att backa.

Ja, det har skett en hel del under året efter Paris överenskommelsen som måste sättas på pluskontot. Det mest överraskande är väl att tillräckligt många länder har ratificerat Paris överenskommelsen på rekordtid så att det har trätt i kraft. Mycket lägligt just innan mötet i Marrakech. En sådan överraskning är välkommen. Det behövde uppstå några diskussioner och påtryckningar om att ratificera. Nu har det mest handlat om att se till att bit för bit få ihop de olika mekanismerna som ska leda världen till minskade utsläpp och finansiering av anpassningsåtgärder och hållbara samhällslösningar. Sånt måste väl ändå kallas medvind.

Prognosen om motvind kom västerifrån i år. Om det har varit gynnsamma vindar från USA tidigare så var det prognoserna om motvind och oväder desto fler i år. Efter valet så fruktar världen ett USA som kommer att lämna Paris avtalet, lägga ner sitt naturvårdsverk och satsa på kol och olja! USA:s utrikesminister som är på utgång, var här för att gjuta olja på vågorna och gjorde sitt bästa för att hålla uppe modet. Och visst hade han en del poänger. Omställningen till förnyelsebara lösningar är inte möjliga att stoppa. Delstater kommer att fortsätta att hålla sina mål och ta nya steg framåt, t ex Kalifornien som har en ekonomi som är i storlek med Frankrike. Det är nästan en liten trotsig känsla av att vi ska klara det här även med en Trumpen administration i Washington.

Och vad gjorde kyrkorna där då? Jo, en hel del. Vi hade tillsammans formulerat ett interreligiöst uttalande med över 200 stycken religiösa ledare från alla världsreligioner där både ärkebiskop Antje Jackelen och presidenten för Kyrkornas Världsråd Europa Anders Wejryd är undertecknare. Vi ska sträcka på oss lite i Sverige att vi har kyrkoledare som har en stark internationell profil i klimatfrågan och inte minst i det interreligiösa klimatarbetet. Vi var bevakade förhandlingarna tillsammans i ACT ( Action by Churches Together), mötte delegationer och gjorde stunts för att uppmärksamma vikten av att hålla ihop utsläppsminskningar med fattigdomsbekämpning och rätt till vatten och mat. Vi nätverkade med andra organisationer och gjorde gemensamma aktioner med andra religiösa företrädare. Allt för att trycka på för att hålla uppe tempot och för att skapa förtroenden mellan olika parter. Allt för att skapa förutsättningar för klimaträttvisa.

Det är en slags pilgrimsvandring för rättvisa och fred vi vandrar tillsammans.

img_7401

Nov 16

Polariseringen och polarisen.

img_7342

Över världen sveper vindar av polarisering där det tycks som om ju längre avstånd det är emellan åsikterna desto bättre. Att vara tydlig har blivit detsamma som att vara oförsonlig.  Jag nämner inga namn men det finns tyvärr alltför många exempel.

De internationella klimatförhandlingarna är inget undantag.  Efter att Paris överenskommelsen stakade ut en möjlig väg till att verkligen ta steg för att vända utsläppen av växthusgaser och skapa möjligheter till en hållbar utveckling för världens fattiga så sitter vi i Marrakech och kliar oss i huvet och undrar hur ska vi komma framåt när världen ser ut som den gör.

Polarisarna tjänar inte på polariseringen.  Och då tänker jag inte på isbjörnarna utan mer på polarisarna som regulatorer av jordens klimat och de som är de första att känna av konsekvenserna, urfolk i Arktis.  Om vi nu kastas tillbaka till en diskussion där starka parter minskar ambitioner eller drar sig ur internationella avtal så står vi inför en mycket knepig situation.

Det är lätt att bli deprimerad om man bara lyssnar på de berättelser som målar svartvita bilder. Det finns andra berättelser som inte sveper över landskapet med selektivt seende.  En sådan är det som sker i Standing Rock.  Standing Rock är en Sioux urfolksgrupp som protesterar emot att en ny pipeline för olja ska dras igenom deras område och hota både vattenresurser och gå igenom de områden där deras förfäder är begravda. Det har blivit en stor folklig mobilisering både på plats men också i hela USA plus resten av världen. Inte minst har religiösa ledare av olika konfessioner varit på plats för att stödja motståndet emot att dra fram pipelinen.

Igår samlades vi i en stor ring utanför COP 22 i Marrakech för att i en gemensam manifestation i solidaritet med Standing Rock. Det leddes av urfolk från olika delar av världen, även samer från Sapmi. Det handlar om vatten om klimat och hur framtida generationer ska kunna få drägliga liv. Det är en annan berättelse. Det handlar om besinning,  om vårt beroende av varandra och av moder jord. Det kanske kallas solidaritet.  Standing Rock protesterna säger ofta Defend the Sacred, försvara det heliga. Att försvara det heliga är inte en del av polariseringen men en del av att försvara polarisen. Att stå upp för de utsatta, för det hotade för svagheten som en annan ganska högljudd berättelse föraktar.

 

 

 

 

Nov 14

Lite stukat men inte hopplöst

img_7197Trump, Trump och Trump. Det är det som många pratar om när vi möts på FN:s klimatförhandlingar. Vi som hade det så bra förra året i Paris när ett gemensamt internationellt bindande avtal applåderades av hela världen. Äntligen fick vi en riktigt boost av glädje och lyft för att verkligen kunna förändra världen emot hållbarhet. Ja, det höll i sig ända in på höstkanten då den glädjande överraskningen kom som sa att EU ratificeras Paris överenskommelsen.  Det betydde att tillsammans med några andra stora nationer, som USA och Kina, så var det tillräckligt många länder och utsläpp som gjorde att det hela trädde i kraft den 4 november. Hurra!

Men sen drog någon ner rullgardinen. Donald tog hem ett val och så ändrades alla förutsättningar. Han har lovat att riva upp Paris avtalet (får se om han kan!) inga mer pengar till FN inklusive klimatfonder (det kan han säkert få till) och så skrotas EPA, landets naturvårdsverk. Lägg sen till att energiansvariga i den nya administrationen kommer från fossil-sektorn, som Trump också lovat att öppna upp med mer kolgruvor. Det är precis på tvärs emot allt som vetenskap och även sunt förnuft säger att vi bör göra nu.

Mina amerikanska vänner ber om ursäkt för att det blev så här. Nån sa att de hade ingen plan B. Det fanns inte på kartan att det skulle ske. Sorg och förstämning och även en stor oro för att det här kommer att skjuta i sank det globala arbetet för att klara klimatutmaningen.

Men att ägna sig åt undergångsprofetior vore okristligt. Det som händer i USA , och som sker i också i länder i Europa, bör få oss att bli mer aktiva och listigare.  Nu behöver andra sektorer göra desto mer för att klara utvecklingen. Frivilliga åtagande av andra intressenter blir ännu viktigare, avinvesteringar i fossilbranschen och återinvesteringar i hållbara lösningar får än större betydelse när en stor stat ger legitimitet åt att ignorera utsläppen. (För det finns de som kommer att segla upp i vinden av den amerikanska skutan för att inte göra något ambitiöst) Och kanske viktigast av allt är att det moraliska argumentet att handla blir ännu starkare än tidigare.  Det fanns ingen plan B för det som skett i valet i USA och det finns ingen planet B. Vi måste lämna de rörelser bakom som inte förstår allas bästa.  Vi måste säga Hej då, till de som förstör för allas bästa och konstatera att ni har framtiden  bakom er. Vi behöver inte tappa glädjen från Paris, vi behöver bara transponera den till ett trotsigt hopp. Ett hopp som är ett verb, hopp som i att handla.

Nov 13

Ut på gatorna!

De årliga klimatförhandlingarna är igång igen. I Marrakech samlas världens klimatansvariga från myndigheter och länder tillsamman med en hel räcka av frivilligorganisationer. Den först veckan har gått och det tycks inte ha hänt mycket och kungen av Marocko verkar mest intresserad av får till något så det kan firas ordentligt. Det ryktas om att han vill få ett avslut redan i början på veckan så ska det firas till fredag när konferensen är över. Så lär det nog inte bli men stillsamt har det varit eller kanske mer stillastående.

Söndag är en dag utan officiella förhandlingar så vi som tillhör kyrkornas olika organisationer samlas för att ta ut strategier och analyser vad som ske inför den sista veckan. Men vi hinner också med att gå ut på gatorna tillsammans med överraskande många demonstrera på gatorna. Inom Kyrkornas världsråd har vi sedan länge fört fram vikten av Klimaträttvisa. Tidigare var vi mer ensamma om det. Idag var vi långt ifrån ensamma. Genom tåget av olika organisationer hörde och syntes ordet climate justice . klimaträttvisa. Och äntligen ser allt fler att det handlar om att skapa rättvisare förhållande och inte bara att minska utsläppen. Det måste till rättvisa också. Rättvisa mellan de som har och de som inte har. Mellan generationerna och mellan allt liv som tillsammans utgör underlaget för allt liv. Det kan  vara värt att gå ut på gatorna och stämma in i kören på rättvisa.img_7245

Jul 4

En reflektion över en affär som inte känns bra.

Kolkraft redigeradUnder många år har jag funnits med i det internationella ekumeniska arbetet med klimat. Gång efter annan har vi gjort uttalanden och seminarier och aktioner för att visa på vikten av att minska utsläppen och att rädda de mest utsatta. Ekologi och Ekonomi och Social välfärd ryms inom begreppet Klimaträttvisa som har varit i fokus för kyrkornas arbete i många år nu. Det väcker också tankar på hur vi ser på frågorna när det hamnar närmare oss själva. Kan vi göra något annorlunda när vi ställs inför frågeställningar som sätter ekonomi och ekologi emot varandra?

Eko som finns i orden ekonomi och ekologi kommer ifrån grekiskans ord för hushåll. Ekonomin är hur vi hushållar med resurserna och ekologin handlar om samspelet i ”hushållet”.  Det finns ett klart samband i ordet men i den politiska handlingen idag så vill en del göra det till varandras motsatser. Inget kan vara mer fel. Ekologisk hållbarhet är inte något vi kan ägna oss åt när vi har skapat en god ekonomisk utveckling för det finns ingen god ekonomisk utveckling utan en hållbar ekologi.

En hushållning av resurserna utan att se till hur samspelet i fungerar är meningslös och idag en rent farlig inställning. Tyvärr är det ekonomistiska förhållningssättet det dominerande och kan man bara visa på att pengaflödena går rätt så tystnar alla andra argument. Vattenfalls försäljning av brunkolen i Tyskland hade kunnat göras till en mycket intressant vändpunkt där Sveriges regering tog ett unikt ansvar och arbetade för att fasa ut brunkolen. Att argumentera för att om inte vi gör det så är det någon annan som gör det i betydelsen av att om inte vi säljer så plockar någon annan upp kolet och utsläppen blir lika höga. Argumentet var samma när det gäller Sydafrika och isolerandet av apartheid regimen. Om inte vi handlar deras varor så gör någon annan det. Hur åstadkommer vi då förändring?

Tänk om Sverige hade tagit chansen tillsammans med Tyskland visat på hur det går att ställa om ett samhälle från fossilt till förnybart. Sverige som humanitär stormakt skulle kunna visat på hur vi tar ansvar i en global värld för att på alla sätt minska utsläppen av växthusgaser, t o m när det handlar om utsläpp utanför landets gränser men inom EU! Då skulle ett dumt beslut att en gång i tiden att köpa kol kunna visa sig vara ett exempel på hur det går att ställa om och att samtidigt klara ekonomi och social välfärd för de som arbetar inom fossilutvinningen.

Men istället blir det det kortsiktiga ekonomiska argumentet som blir vinnaren och, kanske inte en bortförklaring men i alla fall, en klen ursäkt om att det går inte att ändra ägardirektiven. Att sedan hänvisa till att handeln med utsläppsrätter kommer att fixa det här är föga övertygande. Det finns mycket lite som säger att inköp av utsläppsrätter har någon större inverkan. Det är en icke fungerande marknad i betydelsen att utsläppen är så billiga och utsläppsrätterna så många att det inte får någon märkbar betydelse för utsläppen. Det går inte att berömma sig själv med att säga att vi har så höga mål och ska bli världsbäst om det inte finns mod, kreativitet och frimodighet att tänka nytt kring hur vi med alla möjliga medel ställer om våra samhällen till en uthållighet. En omställning som är absolut nödvändig för att vi ska klara en värld som är dräglig för flertalet och som säkrar möjligheterna till mat och vatten för kommande generationer.

Det går inte att blunda för att det kortsiktiga monetära värdetänkandet har en mycket stark makt över tanken och handlingen. Det är djupt olyckligt i en tid då vi alla vet att det är en ohållbar väg framåt. Beslutet och argumentationen kring Vattenfalls brunkolsförsäljning visar tydligt på hur svårt det är att genomföra de grundläggande förändringar som bara måste göras.

 

Dec 15

Post Paris. Post scriptum bloggpost från COP21.

badgeNu har det gått några dagar sedan Parisavtalet blev klart. Många glädjescener fick vi se och omfamningar och en applåd som kom från hela världen. När Frankrikes utrikesminister slog den (gröna!) klubban i bordet och sa det sista ordet -Accepte´! , så var vi många som under många år arbetat i motvind som fick något lätt fuktigt i blicken. Inte för att det var ett starkt avtal, inte för att det faktiskt lever upp emot de utmaningar som vi står inför och inte för att det innehåller tydliga mål för vad som ska uppnås, men för att det blev ett ramverk som hjälper processen framåt. I Köpenhamn, när chansen gavs att sluta ett avtal som tog vid när Kyoto löpte ut så blev resultatet en skör hängande tråd för framtida möjligheter till att skapa en global överenskommelse. Den tråden har stärkts genom UNFCCC:s årliga möten sedan dess. 2010 i Cancun handlade om att hålla liv o processen. 2011 i Durban skapades plattform för att sikta emot att skapa ett nytt avtal och genom Doha Warszawa och Lima så stärktes arbetet alltmer för att utmynna i Parismötet som faktiskt gav ett nytt globalt avtal. Det ska inte föraktas, även om vi är flera som tycker det kunde innehålla mer.

Egentligen är det nu arbetet börjar för att fylla ramverket med innehåll. Det är en ledstång framåt emot att världen ska ta klivet bort från fossildriven ekonomi till att skapa ett mer hållbart och uthålligt samhälle. Det gör sig inte självt men avtalet blir en hjälp att styra i rätt riktning. Det står att vi ska anstränga oss för att hålla temperaturen så långt under 2 grader som möjligt och gärna under 1.5 grader Celsius. Det kräver ambitiösare arbete än det som länderna kommit upp med nu. Eftersom vi redan är på 1 graders ökning och vi har intecknat några tiondelar till så krävs det stora omprioriteringar för att klara 1.5. En del säger omöjligt andra säger tufft men inte helt omöjligt. Men tidigare har det visat sig att omställningen kan gå fortare än till och med optimisterna hoppats. Därför är det bra att ambitionerna kan stärkas genom de kontrollstationerna som är inbyggda i avtalet. Det går att justera och göra omställningen mer dynamisk.

Så får vi också hoppas att finansieringsmekanismerna lyckas till både Gröna Fonden som ska bistå till anpassning och hållbar utveckling och att Loss and Damage, förlust och skadeersättningar också blir fungerande.

Stolt men inte nöjd, kanske man kan säga efter att ha varit i Paris och under många år funnits med i klimatdebatten. Kyrkorna och religionernas positiva bidrag har blivit tydligare och fler och fler förstår den existentiella dimensionen inför den omstrukturering vi står inför. Nu får vi kavla upp armarna och ta itu med den dagliga omvändelse som vår värld behöver för att vrida samhällsskutan i en mer hållbar , rättvis och fredlig riktning. Passar bra så här till jul. Fred på jorden och till människorna ett gott behag.

 

Dec 11

Adieu Paris!

Trimf

Adieu Paris!  Lämnar Paris  i ett stillastående läge. Ingen vet riktigt vad som kommer att bli slutresultatet av FN:s klimatmöte COP21. Efter två text förslag som ska koka ner till det som världen kan vara ense om så har natten för ländernas förhandlare varit lång och dagen kommer att bli lång. Först i morgon bitti kommer nästa textförslag. Ryktena är många och det talas om många som är missnöjda med texten men av olika skäl. Frankrikes utrikesminister som leder förhandlingarna vädjar till länderna att söka kompromisser. Tyvärr så tycks det som om när det börjar dra ihop sig för att skapa ett gemensamt dokument så drar sig många till sina komfortzoner, går tillbaka till retorik och blame-game, peka att den andra måste göra något om jag ska göra något. Det är tråkigt att det inte finns ett gemensamt vi som inkluderar fattiga och rika var de än bor på klotet. Ett vi som inkluderar alla arter som växer och lever , allt vad liv och anda har som det heter på kyrkiska, i gemenskapen för att inte tala om framtida generationer. Alla vi är beroende av att planeten ska klara av att bära oss. Det finns ingen vinnare om inte alla är vinnare. Nationer är en rätt futtig konstruktion som inte riktigt klarar av att lösa frågan. Näringsliv som bygger på en ständigt ökad konsumtion av naturresurser och vinstmaximering kommer inte att rädda vår gemensamma framtid. Inte ens om den kallar sig grön.

Kanske behöver den här planetens innevånare ta ett steg bakåt och se hur det egentligen står till? Ett klot där gränserna för vad den kan bära håller på att överträdas. En jord där de rikaste konsumerar de mesta resurserna. Ett steg bakåt för att se att vi faktiskt kan dela på jorden och den räcker åt alla. Släppa taget om en framtidsbild som ser ut som den bild som byggde 1900 talets utveckling. Bra då men dömd att misslyckas idag.

Det finns bubblor här och där som bär andra bilder, som punkterar vår utvecklingsmodell som bygger på dominans och makt och ”competion”. Jordens framtid hänger på samarbete och rättvis fördelning. En framtida planet med 10 miljarder innevånare klara inte tävlan och ojämn fördelning, dominans och förtryck. Den måste bygga på en tanke på att vi är en gemensam by där vårt välstånd bygger på omsorg om varandra och planeten och en planering för att generationer i framtiden ska få skratta och leka i både frid och frihet. Ok, det låter storvulet och lite hippieartat men hellre det än en vision som bygger på slutenhet, girighet och konflikter. Det är en planet av loosers.

Så Adieu  (vid Gud) Paris, med tanken på att det är ett slags det yttersta goda, det vi kallar Gud, som vi lägger Paris bakom oss. Det handlar om helheten och det gemensamma goda. Adjö Paris.

Dec 10

Slutperioden – nu avgörs det.

IMG_5554Förhandlingar har lite av en egen liturgi. Här har världens samlats sedan den 29 november i Paris för att ta fram ett nytt avtal. Ja, egentligen så skulle de börjat den 30 men de satte igång en dag tidigare. Så har det gått 10 dagar då det liksom har inte hänt så mycket. Jo, det har det säkert men utanför min och många andras horisont. Så igår booom, så landar en text som är betydligt kortare och mindre av hakparanteser, vilket betyder att det inte är klart än utan ska förhandlas. Nu har dagen gått med väntan på ett nytt förslag till text. Klockan 13 skulle den komma när som helst. Sen var de 15.00 och så 18. och 19. Men klockan 21 kommer ett nytt förslag. Där finns ändringar, lite färre meningar som inte är inom parenteser och lite färre alternativa skrivningar. Men det läses noga av länders delegationer och kanske mest noga av frivilligrörelserna som finns på plats. Det saknas en del från förra förslaget och en del skrivningar är lite svagare, tycker en del. Men det är som det brukar vara. Nu får vi se hur de olika parterna tar det nya förslaget. Men ett avtal blir det, eller vad det nu kommer att kallas. Nu handlar det om att staterna gemensamt ska vara så modiga att de kan gå så långt som möjligt. Det blir inte det perfekta avtalet men inte det sämsta. Men det som sker runt om i världen spelar allt större roll. Mer förnyelsebara energilösningar runt om i världen som idag levererar med än vad de värsta optimisterna sa för  några år sedan. Finansvärlden som lyfter tillgångarna ur fossilbranschen och viljan att skapa ett momentum som ger lite mer hopp till en mänsklighet som tyngs av bekymmer .

I morgon är det sista dan (trot den som vill) på årets COP och själv packar jag väskan och ger mig hemåt norrut igen. Det har varit långa dagar och många möten. Lite mer tillförsikt har jag fått med mig, lite större tro på att det går att förändra. Jag är inte naiv men lika lite cynisk. Det finns möjligheter och det finns kraft och faktiskt lite politisk vilja, men den kunde vara större. Eller för citera Al Gore  ”Politisk vilja är en förnyelsebar resurs”.

Men det slutar inte här. Nu börjar det vanliga grå arbetet att steg för steg flytta positionerna, ställa om samhället och ställa om livet. Det senaste är kanske den största utmaningen. Men vi bygger framtiden nu med de ord som vi präntar och de ord som vi efterlever. Så fortsätter länderna att träffas för att skruva på framtiden. Tror ändå att det går att skruva det lite mer men vi skruvar i alla fall åt rätt håll

 

Dec 9

Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud

IMG_5402

Paris ikväll är en hektisk aktivitet där en del hopp har tänts om att det ska bli ett avtal. Kanske till och med lite bättre än förväntat. Men det är många timmar kvar innan det förhandlarna kan packa ihop och skaka hand.

En ny text landade på bordet idag strax efter tre. Lite försenat, men inte farligt.  Textmassan minskat betydligt. Från att ha varit dryga trettiotusen ord och närmare tvåtusen hakparanteser  den 3 december så hade dagens text dryga 19 000 ord och 366 hakparanteser. Lite mer slimmat och lite mindre att behöva förhandla.

Men överraskningar fanns det. Som att det tycks finnas en allt större enhet kring att 2 graders målet verkar vara på väg att bytas ut. Det som var det enda man riktigt enat sig om under många år av förhandling. Nu finns ett allt större konsensus till att sätta målet till att inte öka temperaturen i medeltal mer än 1.5 grader. I Köpenhamn kommer jag ihåg att några utvecklingsländer ville se 1.5 istället för 2 men responsen var svag. Nu säger både EU och USA att 1.5 är mer relevant. Sen låter inte reaktionen vänta på sig när texten är släppt. Då säger USA att den är för svag. Det har man inte hört förut. Dessutom bildar de en ny grupp som kallas High Ambition Coalition, något som kan översättas med koalitionen för höga ambitioner. Över hundra länder finns med varav 79 är från Afrika, Karibien och Pacific. Lägg sen till EU och USA. Det är klart att bara det var en överraskning som heter duga. Det  sägs att den här koalitionen är en grupp som tagit form in hemlighet för att brisera nu i slutet av förhandlingarna. Man kan bara ana att det är ett sätt att bryta de vanliga maktlinjerna i FN sammanhanget som brukar ställa fattiga länder emot rika. Auktoritära emot demokratiska. Allt enligt en ordning som alla känner till. Man kan ju inte säga annat än att det känns fräscht.

Det finns många goda tecken på att Paris vill lämna ett gott avtryck i historien. Kanske är det så att omständigheterna gynnas av läget. Efter att världen under den senaste tiden sett så många misslyckanden i krig,  flyktingskap och terror så vill många visa på att vi kan skapa något gott tillsammans. Luxemburg som EU ordförande sköter tydligen diplomatin väl vilket även Frankrike gör. Konstigt vore väl annars då landet har en lång erfarenhet att diplomati.

Men det är inte över än. Många saker måste lösas. Urfolks rättigheter finns inte med i den operationella delen, dvs i den del där det har mest påverkan utan bara i förordet. Hur långa perioderna ska vara för att utvärdera målen för växthusgasminskningar och revidera dem är oklart och vad som ska ske innan 2020 då ett nytt avtal ska på plats.

Så här när onsdag har blivit torsdag så sitter de ner för nattmangling. Det ska bli spännande att se hur nästa version ser ut.

Kan bara sluta med några rader av Stagnelius som passar utmärkt för tillståndet på COP i Paris.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: »Bliven!» —
och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud
.

 

Dec 8

Att baka en klimatkaka.

IMG_5520

Nu börjar det dra ihop sig i Paris. Fler och fler möten i mindre grupper och olika bud om vad texten ska innehålla och vad den inte ska innehålla. Rykten sprids och nya grupper bildas. För oss som står en liten bit ifrån så handlar det om att försöka luska fram information för att se vad det är som är på gång och för att se om det finns utrymme för att lyfta perspektiv som de förhandlande ska kunna ta till sig. Det är lite blandning av katt och råtta lek och att Kalle Blomqvista, dvs leka lite spanare.

Så här brukar det bli i andra veckan på klimatkonferenserna. Lite mer förtätad stämning och linjerna skärps. Nu börjar det talas om red-lines, dvs vilken linje som om man inte går bortom. Många oheliga allianser sluts och andra bryts upp. Texten är viktig. Det är ett avtal som ska bära viktiga överenskommelser om hur vi  ska steg för steg minska klimatpåverkan och hur vi steg ska kunna lyfta många människor ur fattigdom. Hur blir det med anpassningsåtgärder? Vad innebär det med finansiering av anpassningsprojekt och hur ska de som förlorar sina hem och sin hembyggd eller där extremväder slår sönder den infrastruktur och det som byggts upp? Hur ska det bli med allt?

Det är lätt att grotta ner sig i detaljerna i ett sånt här möte men om man tar ett steg bakåt och betraktar det hela så är det tydligt att det är viktigt. Visst finns där mycket som man kunde önska vara bättre men det är ändå lite charmerande att människor kan visa en sån vilja att faktiskt göra sig omaket att förändra sitt sätt att leva på jorden och att förstå att förnuft och tanke kan få oss att göra storverk

Min gissning är att Paris inte kommer att leverera storverk.  Det kommer ett bli ett bakverk som har sina lager av goda smaker men kanske ibland lite fluffigt bakad och vissa ställen har det bara sjunkit ihop men allt som allt är sannolikheten att kakan kommer att smaka hyfsat. Vi har ätit bättre men också sämre, ja risken har ju funnits ingredienserna har passerat bästa före datum, vilket kanske hänt med någon ingrediens , men inget som förstör hela kakan. Jag hoppas på att Cuisine Francaise blir bättre än de döbakta danska Wienerbröd om bakades i Köpenhamn 2009