Dec 12

Lönar det sig egentligen att hålla på så där..

Panel 2Lämnar Lima och förhandlingarna när sista dagen börjar. Allting tyder på att traditionen att dra över tiden håller i sig. Klockor stoppas, plenum bryts och korridorerna fylls av möten och så händer det att någon håller ett tal som alla jublar åt, utom någon som är oerhört missnöjd. Så har det varit förut och så verkar det bli nu. Det är som en liturgi. Är det lönt att hålla på så? Ja, jag tror fortfarande att det är viktigt att länder och valda talar med varandra. Vad är alternativet? Att lämna allt åt marknadskrafter? Knappast goda utsikter då marknaden idag inte förmår att ta ansvar för påverkan på framtiden. Men kanske skulle vi låta de stora utsläppsländerna göra upp det här själva? De är inte så många som står för en majoritet av växthusgasutsläppen så om bara de kom överens så vore saken biff. Men hur skulle da fattigaste länderna kunna tillgodose rätten till liv och hållbar utveckling om det bara bli ett avtal om minskade utsläpp och inget om fattiga länders behov av att finansiera de skador och den omstrukturering av samhället som måste göras?

Trots allt tror jag på internationella processer där alla länder har talan och där ett konsensus eftersträvas. Det måste finnas krafter som värnar mänskliga rättigheter. Det gör aldrig marknaden av sig självt. Det må vara trögt och frustrerande omständigt när en liten ö-stat som Tuvalu med samma innevånarantal som Skara har samma rätt att tala och bli lyssnad på som 1.2 miljardsnationen Kina. Men det är en ständig påminnelse att den som har styrka inte för den skull har rätten.

Det är inte dumt med avtal som FN upprättar. De må vara svaga och ha för låga ambitioner men det puttar utveckling i alla fall åt en riktning. Under de år jag funnits med i den internationella ekumenikens arbete så har det blivit många uttalanden och manifest, många seminarier och uppvaktningar, namninsamlingar och kampanjer. I början tänkte jag att det här tjänar inget till. Ett papper med några ord på som ingen bryr sig om. Visst är det så ganska ofta. Men det som jag också sett är att uthålligheten och fasthållandet vid det man säger sig stå bakom steg för steg skjuter utveckling åt det håll som stavas hållbarhet. Det är inte fullkomligt, och det finns mycket mer att önska men hur hade det sett ut om vi förblivit tysta. Om vi inte hade skrivit manifesten och uttalandena. Det vet vi inte. Ibland, när jag blir lite from, så kan jag säga att vi ser inte alltid trons verkan men vi vilar i den. Som vi vilar i hoppet. Det gör oss inte passiva men heller inte uppgivna. Vi låter oss inte förhårdna eller förbittras. Vi tror, vi hoppas och det är därför vi fortsätter att verka. Vi kommer att påverka så att kommande generationer och moder jord ska kunna få möta dagarna med tillförsikt.

Dec 11

Där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

IMG_3838Igår slutade dagen med ett mingel i Casa Suecia där den svenska delegationen bjöd in oss svenskar som finns på klimatförhandlingarna. Visst är det trevligt att träffas och prata lite om ditt och datt med den ena och den andra men det känns lite udda. I alla fall för oss som tillbringar våra dagar tillsammans med människor från alla delar av världen. Gruppen av kyrkliga deltagare är världsvid i sig. Då blir perspektivet lite annorlunda vilket känns tydligt då svenskt näringsliv har satt upp sina rollups och då vi får ett litet välkomsttal som nämner speciellt svenskt näringsliv och möjligheten att göra affärer. Inget fel i det men i vårt perspektiv handlar det här om något större än business.

Att vara på klimatförhandlingar i ett internationellt ekumeniskt nätverk gör att det där med svenskheten inte betyder vi emot de andra. Det handlar mer om vad kan det svenska ”vi-et” bidra med för det stora ”vi-et”.

Jag vet inte om det beror på att jag är född och uppvuxen och arbetat i en kyrka där hela tiden den världsvida kyrkan har fått ge världsbilden. I prästgården i Norrland kom Indier och Afrikaner på besök och visade ljusbilder, i ungdomsgrupperna hade vi U-lands shop (det hette så innan det började kallas Fairtrade) och i samhället i stort så var solidaritetsgrupper legio. Vietnam, Kambodja, Sydafrika, Chile, El Salvador, Nicaragua….. Vi fick förhårdnader på fingertopparna när vi spelade ackorden till sånger som kallades Negro Spirituals från medborgarrättsrörelsen och sen kom de afrikanska sångerna med trumkomp. Det handlade om människor lika oss men under andra förhållanden, som kämpade och pratade om Jesus samtidigt. Det handlade om befrielse för alla. Det var inga konstigheter. Lite exotiskt kanske i början men mer och mer en relation till medmänniskor som förvägrades sina rättigheter.

Att vara med i en kyrklig kontext på klimatförhandlingarna är att få ett bredare perspektiv än vad jag troligen hade fått annars. Så tänker jag på orden i Lukas evangeliet ”Där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.”  Lägg märke till att Lukas inte pratar om dej och ditt utan om ert. Vi har ett gemensamt hjärta. Det kanske inte bara handlar om att leva i enkelhet och minska sitt ekologiska fotavtryck, Det kanske också handlar om att ha sin skatt i att vara en del av en mänsklighet och en skapelse. Skatten är att få livets gåva och att få dela den tillsammans. Det är kanske där vi har vårt hjärta som ekumenisk gemenskap.

Dec 10

Klimat , en trygg demokrati och mänskliga rättigheter

IMG_3837Det är lätt att sitta i trygga gamla Sverige och peka ut hur man ska lösa problemen. Kom överens då! Gör ett avtal! Se till att det blir av då! Hur svårt kan det va? Jo, det kan vara rätt svårt. Världen ser inte ut  som Sverige. Inte bara några länder utan väldigt många länder ser inte alls ut som Sverige.  Jag fick mig en tankeställare idag. På ett seminarium om klimat och mänskliga rättigheter där jag skulle lyfta det etiska och teologiska perspektivet så fanns i panelen riktiga experter på mänskliga rättigheter och klimat.

Visst är det viktigt att skapa avtal men hur ska avtalen kunna betyda något om det en del demokratier och stater är så svaga att de inte kan se att avtalen efterlevs? Jag fick ett exempel från FN;s Special Rapportuer för urfolks rättigheter, Victoria Lucia Tauli-Corpuz som satt bredvid mig. En del av hennes uppgift är att bege sig till ställen i världen där urfolk finns för att se hur deras mänskliga rättigheter tillvaratas. Nyss hade hon varit i Paraguay bland urfolk som har fått sina marker förstörda av oljeindustrin och träden nerhuggna av skogsindustrin. Där fanns ingen stat som kunde skydda deras mänskliga rättigheter. Viktoria berättade att de ville att FN:s mänskliga rättigheter skulle skydda dem. Det handlade inte om att det skulle investeras pengar i första hand. Det handlade om att få behålla sitt vatten rent så att de kunde få vara friska och skogen kvar så de kunde leva det liv som de har gjort under så lång tid. Det blev lite aha för min del. Ja, det är klart. Är den demokratiska infrastrukturen svag eller helt enkel knappt befintlig eller att det inte finns en i alla fall hyfsad och någorlunda transparent byråkrati så spelar det ingen roll hur många goda avtal vi har.

Jag tror vi behöver tänka lite mer på det innan vi dumförklarar alla länder som inte kan komma överens. Samtidigt är det viktigt att mänskliga rättigheter blir en del av ett klimatavtal eller i alla fall speglas i klimatavtalet. Ett förändrat klimat påverkar människors möjligheter till mat, till hälsa och en hel del annat. Urfolk kanske tillhör de som först får känna effekterna eller redan känner av dem. Allt detta hände passande nog på FN:s internationella dag för mänskliga rättigheter.

Dec 10

Faith and climate – family!

 

UNFCCC entre

 

Being in Lima, Peru for my eighth COP, UN climate negotiations, with World Council of Churches can sometimes make you feel a bit lost. Even if I been to this before it is hard to grasp the full picture of what is going on. Countries from all over the world have their delegations. They have different forums for different parts of documents that’s lies under the UN framework convention on climate change. And it is easy to get lost in all the details. But still it is important that leaders from all over the world come together and tries to find ways forward to a sustainable future.

The ecumenical presence at the COP makes me glad. We are monitoring the discussions and share all information we pick up. We meet with delegates and delegations to let them know what we think of the negotiations and what we like to see in a new agreement. But we are also present in a march to get the public attention and doing stunts at the venue for the COP and trying to catch a minute of those who runs between different meetings. But we are also present as churches and faith communities that raise the moral and spiritual aspects of climate change as we did today in a side event on climate change and human rights together with Religions for Peace and others.

Still someone might ask; Why? Is this really something that we as churches should do? Has climate change something to do with faith? There is absolutely no reason for not being active in climate change issues.

This is about solidarity and about equity. This is about sharing and intergenerational justice.

Climate change results in different kinds of weather related disasters as storms, flooding and drought. And the most vulnerable are those who contributed least. And in the long run no one will come out as a winner if we don’t turn the curves of emissions and use of natural resources that is still rising. Poor people today, developed countries tomorrow when more and more of the economy will be used for investments in securing infrastructure and other institutions. Not to mention the risk of conflict that stems out of diminishing resources and climate refugees.

The option of the poor is at center of our faith.  We got life as a gift and we live in interdependency with a creation that we claim is given by God. Then we have to act for change. Act for transformation of the world to a more sustainable, equitable and peaceful world. But as faith communities we also wants to bring hope. Hope that is something different than prognosis.

St Augustine says about hope “Hope has two beautiful daughters. Their names are anger and courage; anger at the way things are, and courage to see that they do not remain the way they are.”

Faiths can be the carrier of hope and its beautiful daughters, anger over the inequalities and greed that destroys the earth and the possibilities for future generations. Courage to start the transformation needed for a more just and equitable world.

Dec 9

Den värdefulla förändringen.

Sachs

FN:s konferenser om klimatet är inte enbart länder som sitter i möten med varandra och går igenom texter. Texter där varje rad och ord ska godkännas av länderna för att uppnå konsensus. Det är också möten. Möten mellan intressen, organisationer och mänskor. En del sker inom förhandlingsområdet där de som fått ackreditering finns. Men det finns också möten utanför. I dag har jag spenderat dagen med seminarier Jesuit universitet Antonia Ruiz de Montoya i Lima. Kring 600 människor, många ifrån Peru och grannländerna var där. Det ger chans till samtal och nya perspektiv.

Dagen inleds med att Jeffery Sachs talar. Sachs är något av en rockstar i biståndsvärlden som också engagerat sig i klimatdiskussionen. Sist jag såg honom var i Stockholm för några år sedan när Vattenfall fyllde år. (Det var redan då lite komprometterande att vara på ett Vattenfall arrangemang) Han talade om hur vi ska klara klimatet och visst var fattigdomsbekämpningen där, men hans recept då innehöll både koldioxid-lagring( en teknik som ännu inte är utvecklad för fullskaligt bruk) och kärnkraft. Det pratade han inte mycket om idag.

Problemet är att han inte gav uttryck för den grundliga transformeringen av samhället och tänkandet. Receptet löd lite mer bra teknik och lite bättre ekonomiska verktyg så ska fattigdomen försvinna och planeten räddas. Jag är skeptisk till det. Ju oftare jag hör det desto mer blir det tydligt att utmaningen idag kräver en värdeförändring. Det går inte att skapa en hållbar värld om vi inte också drar in samhällets grundläggande värderingar. Men jag talar inte om en samhällsrevolution. Mer om en värde-revolution. En värde-revolution som innebär att vissa saker gör vi inte för att vi tycker det är ”ovärt”. Om man kan kalla det så. Vi plockar inte upp de sista fossila bränslena för det är så ovärt  att ta upp det då det bara plussar på framtidens problem. Trots att vi kan och vi skulle kunna bränna den. Vi äter inte kött 8 dagar i veckan till alla mål för de det är” ovärt”. Även om du kan handla billigt kött, så nej; Det är bara ”ovärt.”

Du kanske tänker ; – Vilken hopplös drömmare! Kommer aldrig att funka! Saknar du att spotta på golvet, vilket var en naturlig sak för 100 år sen? Det behövde till och med sitta skyltar uppe med förmaningar! Saknar du det? Knappast. Saknar du cigaretten på krogen? Ja, kanske nån för det är inte så länge sen den förbjöds men nu känns det så himla ”ovärt” ibland till och med för rökaren.

Det går att förändra beteenden. Kanske hade vi en gång kallat det ovärdigt, fast det är väl ingen som begriper längre. Men det kanske inte är så dumt. Det är ovärdigt att utnyttja planeten bortom dess gränser till återhämtning! Det är ovärdigt att inte ge framtida generationer möjlighet till ett någorlunda värdigt liv. Det är ovärdigt att ta det ekologiska utrymmet för de fattiga idag, morgondagens barn och för allt annat liv som vi lever tillsammans med.

Sånt pratade vi om på ett seminarium på ett universitet i Lima. Kändes värt!

Dec 8

Tillit och tro ett måste för komma överens

 

Lima 8 dec

Efter en vilodag i förhandlingarna så sparkar måndagen igång med texter som bearbetats och linjerna för vad som kan ligga på bordet i Paris börjar så smått ritas i blyerts. Många frågor återstår och många känsliga problemoråden ska rådbråkas. Ytterst handlar det här om att skapa tillit.

 

I Köpenhamn 2009 så gick tillits faktorn i botten , ja kanske ända ner i källaren. Sedan dess har varje år av klimatförhandlingar handlat om att återskapa förtroende för att världen ska kunna komma tillsammans för att klara klimatutmaningen. Många gånger har det hängt på en skör tråd men fortfarande håller processen ihop. Så här fem år senare så är uppbyggnaden igång igen för att klara att få till ett avtal till Paris om ett år. Och ett avtal lär det bli. Ingen vill upprepa Köpenhamns misslyckandet och påverkan på klimatet har inte tagit semester sedan 2009. Tvärtom så har riskerna blivit tydligare, utsläppen har inte minskat och de mest utsatta kan redan berätta om mer väderrelaterade katastrofer.

 

Så dagens texter, som är utkast till vad ett nytt avtal ska innehålla, sätter genast igång samtalet och lite hetare blir det även om utkastet har många olika förslag till vad som ska ingå i avtalet och hur det ska se ut. Lite av misstron emot utkastet yttrades men också många försiktigt optimistiska kommentarer om att det ska bli ett avtal som ska smidas fram under tiden emot Paris mötet. Nu hoppas vi på och arbetar för att ta ett steg närmre emot att knuffa världens utveckling åt rätt håll.  Drivkraften är viljan att skapa en hållbarare och rättvisare värld. Det är därför vi är här från världens kyrkor. Det är vår tro på alla människors rätt till att ha rättvisa och drägliga förhållanden som driver oss till att läsa långa texter med mycket förhandlingstekniskt vokabulär. Det är vårt uppdrag som människa som fått livet som gåva som driver oss till att hävda den utsattes rätt till ett liv i fred. Svårare än så är det inte och så svårt är det.

Dec 7

Tyfonen över Filippinerna illustrerar klimatutmaningen.

 

klimatförhnadling Lima

Just som ännu en tyfon når land i Filippinerna så sitter världen samlad i Perus huvudstad Lima för att dra upp linjerna för hur världen ska minska klimatpåverkan. Det är lite absurt. För det har blivit en slags tradition att Filippinerna ska ha en tyfon i samband med klimatförhandlingar. Det blir som en illustration av naturen om vad som är på gång och vad vi har att förvänta oss av framtiden.

 

Förra årets snackis under klimatförhandlingarna i Warszawa var den Filippinska delegationsledaren Yeb Sano som i ett minst sagt känslomässigt tal berättade om hur hårt tyfonen hade slagit emot hans land. Tusentals döda och ännu fler blev hemlösa. Samma sak hände även 2012 då stormen slog till över öriket. Så precis som traditionen bjuder så slår en ny storm till och världen sitter samlad i förhandlingar om hur vi ska lösa klimatproblemen. Men i år skiljer det sig på flera sätt. Det ser ut som om dödsoffren är mycket lägre den här gången. Det verkar bero på att den största evakuering i fredstid har lyckat sätta folk i säkerhet. Det andra som är annorlunda är att Yeb Sano inte är här då han plockades ur sin delegation i sista stund och finns inte med i Filippinernas delegation. En modig röst plockades bort och det är klart att det sätter fart på ryktena om att det fanns intressen av att tysta den mest uttalade kritikern av handlingsförlamningen som klimatförhandlingarna visat upp. Dessutom talade han utifrån egen erfarenhet på ett sätt som få andra gjorde och det har han fortsatt att göra. – Vi måste göra slut på det här vansinnet, sa han i Warszawa. Samma engagemang uttryckte han för övrigt tillsammans med Anders Wejryd i en artikel i GP i våras. Yeb Sanos röst saknas idag.

 

Ändå är det bra att se att det går att göra något för att rädda liv genom att ha beredskap. Husen slås fortfarande sönder, stora värden går till spillo och många behöver hjälp. Samtidigt finns det många som inte har kommit tillbaka till boenden sedan förra stormen.

 

Men jag funderar på om den största folkomflyttningen i fredstid är rätt benämning. En miljon människor får flytta på sig beroende på en konflikt med en makt som det inte går att skriva ett fredsavtal med. I alla fall inte på papper. Naturen.  För det är ett krig med naturen som har varit lågintensivt länge och nu börjat tillta i styrka. Vi måste inse att det här kriget inte kan vinnas utan att vi ändrar grundläggande sätt att leva på planeten. Så det är bara att stämma in med Yeb Sano  – We got to stop this madness!

Dec 6

Den nödvändiga otåligheten och den stabiliserande noggrannheten.

UNFCCC entre”Världen har en riktigt stor utmaning att klara av – klimatet.”  Det där brukar många med mig säga och brista ut i lite då och då. Det kan låta dramatiskt, och det är det. Men det är inte fråga om jordens undergång. Tvärtom handlar det om världens framgång som finns i horisonten.

Här på klimatförhandlingarna finns många som pratar om klimatutmaningen men mångfalden i fokus är enorm. En del vill prata teknik och har lysande förslag på hur man minskar utsläppen. En del är mer intresserade av att skapa rättvisa så att de fattiga i världen inte ska behöva betala med sina liv och sin välfärd när livsvillkoren försämras kraftig av klimatförändringar. Några vill prata skog och skogens betydelse för klimatet och andra vill prata om skatter på skadliga utsläpp. En och annan nämnde urfolkens rätt till att få leva sina liv utan att förutsättningarna ödeläggs. Såklart finns de som vill prata business som lösningen på hela alltet.

Ja, ni fattar. Det finns en nödvändig otålighet om förändring som möter en stabiliserande noggrannhet. Den bästa av världar kunde de föra världen framåt, och har gjort så förut. Men ibland blir de otåliga överdrivna och osakliga och de stabiliserande dumdryga förändringsmotståndare. Det är för det mesta då det blir rubriker. Men nu ser jag inga rubriker ifrån Lima på i svensk media. Kanske beror det på att det för tillfället puttrar på. Sida för sida gås igenom i förhandlingarna och rad för rad diskuteras så växer en gemensam text fram. De som är ottåliga biter sig lite tungan och väntar lite till; det ser ut som om det kan gå lite framåt. De som är stabiliserande noggranna tycks ha förstått skillnaden på dumdryghet och noggrannhet. Kanske har också realiteten om klimatpåverkan sipprat in i förståelsen hos de värsta bromsklossarna och kanske har man till och med börjat se möjligheterna att skapa en bättre värld, fast noggrant förstås.

För de händer saker  i omvärlden. Avinvesteringar i fossila branschen håller på att få investerare att dra sig ur och riskerna blir för stora att det som ligger under marken blir värdelöst. Samtidigt som den nya världen byggs på förnyelsebara energilösningar som skapar jobb och välförd. Det går nästan att skymta en värld som är hållbarare, rättvisare och fredligare om den otåliges längtan efter en hållbarare och rättvisare värld gifter sig med den stabiliserande noggrannheten. Det kanske inte syns när det händer för det är först efteråt vi kan läsa vad som hände. Lite som Kirkegaard sa om livet. ”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.”  Lite så tänker jag efter min andra dag på klimatförhandlingarna i Lima.

Dec 5

Att bli trött för att sen bli pigg igen – reflektioner från klimatförhandlingar i Lima.

 

 

IMG_3836 Lima

Så var det dags för FN:s klimatförhandlingar igen. Det har nästan blivit som en liturgisk ordning. I december,för det mesta,  så infaller klimatförhandlingar och då blir det några rader i pressen och några inslag i radio och tv som säger att det är miljömöte någonstans i världen.På ett sätt kan jag bli lite trött av det här. Fast på olika sätt.

 

Anledning till trötthet nummer 1) DET ÄR INTE ETT MILJÖMÖTE. Visst handlar det om miljö för att klimatet är en del av vår miljö som påverkar väldigt mycket hur vi kan leva på planeten jorden. Det är inte någon som fick en lysande idé och göra ett miljömöte. Det är en del av FN:s klimatkonventions årliga möten. Ingen säger att G20 mötet är ett miljömöte eller att budgetdebatten är en miljödebatt även om de mötena har en enorm inverkan på miljön.

 

Klimatförhandlingar handlar om hur vi ska klara en framtid för nära kommande generationerna. Då måste vi gemensamt minska utsläppen av växthusgaser. Det är en fråga om moralisk hederlighet att den som har stått för utsläppen också i motsvarande grad gör åtgärder för att minska samtidigt som den som byggt välstånd på att släppa ut växthusgaser också betalar för sig till den som inte klarar att försvara sig emot ett förändrat klimat . Det handlar inte om miljö på det gamla nittonhundratalets sätt. Det man kan göra sen när vi har fått upp ekonomin och räddat jobben. Nej det håller inte längre. Det handlar om att bygga jobb och välfärd genom att ställa om. Den gamla vägen leder rakt in i väggen. Vilket jag kan säga utan att vara alarmist eller en modern Krösa Maja. Vetenskapen har sagt sitt. Fortsätter vi så här så blir det svårt att få till jobb och välfärd.

 

Anledning till trötthet nummer 2 DET HANDLAR INTE BARA OM ATT MINSKA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER.   Det handlar precis lika mycket om att överföra medel till fattiga länder för att klara av det som klimatförändringarna skadar. Det nämns alldeles för sällan. Vi kan inte blunda för att människor lever i fattigdom och har rätt till utveckling. Det är den andra stora frågan under klimatförhandlingarna. I den bästa av världar så förstår vi att det handlar om att skapa en rättvisare värld. Och är världen rättvisare så är den fredligare. Och är den fredligare så är vi lyckligare. Och blir vi lyckligare så har vi en något bättre värld.

 

DET GÖR MIG PIGG OCH ANGELÄGEN IGEN. Angelägen att fortsätta att trumma på med klimatarbetet. Också idag då jag tillsammans med många andra från kyrkor och trossamfund runt hela världen samlas för att göra röster.na hörda i Lima under årets klimatförhandlingar

Sep 26

Människor av olika tro samlas för att värna en hållbar och rättvis framtid.

Anders W i N Y

Klimatet var i fokus i New York tidigare i veckan. Söndagens demonstration på Manhattan med hundratusentals människor på gatorna som med stor entusiasm tryckte på för att världen ska klara klimatutmaningen. Till och med en del statsöverhuvuden och regeringschefer tycktes ta steg framåt. Under dagarna så undertecknades också ett interreligiöst upprop om klimatet. En av de trettiotalet undertecknare var förre ärkebiskopen Anders Wejryd, nu i egenskap av Europapresident i Kyrkornas Världsråd. Tillsammans med företrädare för en stor mångfald av världsreligionerna uttryckte de sin oro för vad ett förändrat klimat men också förhoppningar om modiga beslut för att möta utmaningen. Anders Wejryd har sedan Uppsala Interfaith Climate Summit 2008 fått en samlande roll för religionernas engagemang och dialog kring klimatfrågan som är viktig och hoppingivande.

Läs uttalandet här http://www.oikoumene.org/en/press-centre/news-in-other-languages/swedish/klimat-tro-och-hopp-trostraditioner-tillsammans-for-en-gemensam-framtid