Dec 15

Post Paris. Post scriptum bloggpost från COP21.

badgeNu har det gått några dagar sedan Parisavtalet blev klart. Många glädjescener fick vi se och omfamningar och en applåd som kom från hela världen. När Frankrikes utrikesminister slog den (gröna!) klubban i bordet och sa det sista ordet -Accepte´! , så var vi många som under många år arbetat i motvind som fick något lätt fuktigt i blicken. Inte för att det var ett starkt avtal, inte för att det faktiskt lever upp emot de utmaningar som vi står inför och inte för att det innehåller tydliga mål för vad som ska uppnås, men för att det blev ett ramverk som hjälper processen framåt. I Köpenhamn, när chansen gavs att sluta ett avtal som tog vid när Kyoto löpte ut så blev resultatet en skör hängande tråd för framtida möjligheter till att skapa en global överenskommelse. Den tråden har stärkts genom UNFCCC:s årliga möten sedan dess. 2010 i Cancun handlade om att hålla liv o processen. 2011 i Durban skapades plattform för att sikta emot att skapa ett nytt avtal och genom Doha Warszawa och Lima så stärktes arbetet alltmer för att utmynna i Parismötet som faktiskt gav ett nytt globalt avtal. Det ska inte föraktas, även om vi är flera som tycker det kunde innehålla mer.

Egentligen är det nu arbetet börjar för att fylla ramverket med innehåll. Det är en ledstång framåt emot att världen ska ta klivet bort från fossildriven ekonomi till att skapa ett mer hållbart och uthålligt samhälle. Det gör sig inte självt men avtalet blir en hjälp att styra i rätt riktning. Det står att vi ska anstränga oss för att hålla temperaturen så långt under 2 grader som möjligt och gärna under 1.5 grader Celsius. Det kräver ambitiösare arbete än det som länderna kommit upp med nu. Eftersom vi redan är på 1 graders ökning och vi har intecknat några tiondelar till så krävs det stora omprioriteringar för att klara 1.5. En del säger omöjligt andra säger tufft men inte helt omöjligt. Men tidigare har det visat sig att omställningen kan gå fortare än till och med optimisterna hoppats. Därför är det bra att ambitionerna kan stärkas genom de kontrollstationerna som är inbyggda i avtalet. Det går att justera och göra omställningen mer dynamisk.

Så får vi också hoppas att finansieringsmekanismerna lyckas till både Gröna Fonden som ska bistå till anpassning och hållbar utveckling och att Loss and Damage, förlust och skadeersättningar också blir fungerande.

Stolt men inte nöjd, kanske man kan säga efter att ha varit i Paris och under många år funnits med i klimatdebatten. Kyrkorna och religionernas positiva bidrag har blivit tydligare och fler och fler förstår den existentiella dimensionen inför den omstrukturering vi står inför. Nu får vi kavla upp armarna och ta itu med den dagliga omvändelse som vår värld behöver för att vrida samhällsskutan i en mer hållbar , rättvis och fredlig riktning. Passar bra så här till jul. Fred på jorden och till människorna ett gott behag.

 

Dec 11

Adieu Paris!

Trimf

Adieu Paris!  Lämnar Paris  i ett stillastående läge. Ingen vet riktigt vad som kommer att bli slutresultatet av FN:s klimatmöte COP21. Efter två text förslag som ska koka ner till det som världen kan vara ense om så har natten för ländernas förhandlare varit lång och dagen kommer att bli lång. Först i morgon bitti kommer nästa textförslag. Ryktena är många och det talas om många som är missnöjda med texten men av olika skäl. Frankrikes utrikesminister som leder förhandlingarna vädjar till länderna att söka kompromisser. Tyvärr så tycks det som om när det börjar dra ihop sig för att skapa ett gemensamt dokument så drar sig många till sina komfortzoner, går tillbaka till retorik och blame-game, peka att den andra måste göra något om jag ska göra något. Det är tråkigt att det inte finns ett gemensamt vi som inkluderar fattiga och rika var de än bor på klotet. Ett vi som inkluderar alla arter som växer och lever , allt vad liv och anda har som det heter på kyrkiska, i gemenskapen för att inte tala om framtida generationer. Alla vi är beroende av att planeten ska klara av att bära oss. Det finns ingen vinnare om inte alla är vinnare. Nationer är en rätt futtig konstruktion som inte riktigt klarar av att lösa frågan. Näringsliv som bygger på en ständigt ökad konsumtion av naturresurser och vinstmaximering kommer inte att rädda vår gemensamma framtid. Inte ens om den kallar sig grön.

Kanske behöver den här planetens innevånare ta ett steg bakåt och se hur det egentligen står till? Ett klot där gränserna för vad den kan bära håller på att överträdas. En jord där de rikaste konsumerar de mesta resurserna. Ett steg bakåt för att se att vi faktiskt kan dela på jorden och den räcker åt alla. Släppa taget om en framtidsbild som ser ut som den bild som byggde 1900 talets utveckling. Bra då men dömd att misslyckas idag.

Det finns bubblor här och där som bär andra bilder, som punkterar vår utvecklingsmodell som bygger på dominans och makt och ”competion”. Jordens framtid hänger på samarbete och rättvis fördelning. En framtida planet med 10 miljarder innevånare klara inte tävlan och ojämn fördelning, dominans och förtryck. Den måste bygga på en tanke på att vi är en gemensam by där vårt välstånd bygger på omsorg om varandra och planeten och en planering för att generationer i framtiden ska få skratta och leka i både frid och frihet. Ok, det låter storvulet och lite hippieartat men hellre det än en vision som bygger på slutenhet, girighet och konflikter. Det är en planet av loosers.

Så Adieu  (vid Gud) Paris, med tanken på att det är ett slags det yttersta goda, det vi kallar Gud, som vi lägger Paris bakom oss. Det handlar om helheten och det gemensamma goda. Adjö Paris.

Dec 10

Slutperioden – nu avgörs det.

IMG_5554Förhandlingar har lite av en egen liturgi. Här har världens samlats sedan den 29 november i Paris för att ta fram ett nytt avtal. Ja, egentligen så skulle de börjat den 30 men de satte igång en dag tidigare. Så har det gått 10 dagar då det liksom har inte hänt så mycket. Jo, det har det säkert men utanför min och många andras horisont. Så igår booom, så landar en text som är betydligt kortare och mindre av hakparanteser, vilket betyder att det inte är klart än utan ska förhandlas. Nu har dagen gått med väntan på ett nytt förslag till text. Klockan 13 skulle den komma när som helst. Sen var de 15.00 och så 18. och 19. Men klockan 21 kommer ett nytt förslag. Där finns ändringar, lite färre meningar som inte är inom parenteser och lite färre alternativa skrivningar. Men det läses noga av länders delegationer och kanske mest noga av frivilligrörelserna som finns på plats. Det saknas en del från förra förslaget och en del skrivningar är lite svagare, tycker en del. Men det är som det brukar vara. Nu får vi se hur de olika parterna tar det nya förslaget. Men ett avtal blir det, eller vad det nu kommer att kallas. Nu handlar det om att staterna gemensamt ska vara så modiga att de kan gå så långt som möjligt. Det blir inte det perfekta avtalet men inte det sämsta. Men det som sker runt om i världen spelar allt större roll. Mer förnyelsebara energilösningar runt om i världen som idag levererar med än vad de värsta optimisterna sa för  några år sedan. Finansvärlden som lyfter tillgångarna ur fossilbranschen och viljan att skapa ett momentum som ger lite mer hopp till en mänsklighet som tyngs av bekymmer .

I morgon är det sista dan (trot den som vill) på årets COP och själv packar jag väskan och ger mig hemåt norrut igen. Det har varit långa dagar och många möten. Lite mer tillförsikt har jag fått med mig, lite större tro på att det går att förändra. Jag är inte naiv men lika lite cynisk. Det finns möjligheter och det finns kraft och faktiskt lite politisk vilja, men den kunde vara större. Eller för citera Al Gore  ”Politisk vilja är en förnyelsebar resurs”.

Men det slutar inte här. Nu börjar det vanliga grå arbetet att steg för steg flytta positionerna, ställa om samhället och ställa om livet. Det senaste är kanske den största utmaningen. Men vi bygger framtiden nu med de ord som vi präntar och de ord som vi efterlever. Så fortsätter länderna att träffas för att skruva på framtiden. Tror ändå att det går att skruva det lite mer men vi skruvar i alla fall åt rätt håll

 

Dec 9

Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud

IMG_5402

Paris ikväll är en hektisk aktivitet där en del hopp har tänts om att det ska bli ett avtal. Kanske till och med lite bättre än förväntat. Men det är många timmar kvar innan det förhandlarna kan packa ihop och skaka hand.

En ny text landade på bordet idag strax efter tre. Lite försenat, men inte farligt.  Textmassan minskat betydligt. Från att ha varit dryga trettiotusen ord och närmare tvåtusen hakparanteser  den 3 december så hade dagens text dryga 19 000 ord och 366 hakparanteser. Lite mer slimmat och lite mindre att behöva förhandla.

Men överraskningar fanns det. Som att det tycks finnas en allt större enhet kring att 2 graders målet verkar vara på väg att bytas ut. Det som var det enda man riktigt enat sig om under många år av förhandling. Nu finns ett allt större konsensus till att sätta målet till att inte öka temperaturen i medeltal mer än 1.5 grader. I Köpenhamn kommer jag ihåg att några utvecklingsländer ville se 1.5 istället för 2 men responsen var svag. Nu säger både EU och USA att 1.5 är mer relevant. Sen låter inte reaktionen vänta på sig när texten är släppt. Då säger USA att den är för svag. Det har man inte hört förut. Dessutom bildar de en ny grupp som kallas High Ambition Coalition, något som kan översättas med koalitionen för höga ambitioner. Över hundra länder finns med varav 79 är från Afrika, Karibien och Pacific. Lägg sen till EU och USA. Det är klart att bara det var en överraskning som heter duga. Det  sägs att den här koalitionen är en grupp som tagit form in hemlighet för att brisera nu i slutet av förhandlingarna. Man kan bara ana att det är ett sätt att bryta de vanliga maktlinjerna i FN sammanhanget som brukar ställa fattiga länder emot rika. Auktoritära emot demokratiska. Allt enligt en ordning som alla känner till. Man kan ju inte säga annat än att det känns fräscht.

Det finns många goda tecken på att Paris vill lämna ett gott avtryck i historien. Kanske är det så att omständigheterna gynnas av läget. Efter att världen under den senaste tiden sett så många misslyckanden i krig,  flyktingskap och terror så vill många visa på att vi kan skapa något gott tillsammans. Luxemburg som EU ordförande sköter tydligen diplomatin väl vilket även Frankrike gör. Konstigt vore väl annars då landet har en lång erfarenhet att diplomati.

Men det är inte över än. Många saker måste lösas. Urfolks rättigheter finns inte med i den operationella delen, dvs i den del där det har mest påverkan utan bara i förordet. Hur långa perioderna ska vara för att utvärdera målen för växthusgasminskningar och revidera dem är oklart och vad som ska ske innan 2020 då ett nytt avtal ska på plats.

Så här när onsdag har blivit torsdag så sitter de ner för nattmangling. Det ska bli spännande att se hur nästa version ser ut.

Kan bara sluta med några rader av Stagnelius som passar utmärkt för tillståndet på COP i Paris.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: »Bliven!» —
och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud
.

 

Dec 8

Att baka en klimatkaka.

IMG_5520

Nu börjar det dra ihop sig i Paris. Fler och fler möten i mindre grupper och olika bud om vad texten ska innehålla och vad den inte ska innehålla. Rykten sprids och nya grupper bildas. För oss som står en liten bit ifrån så handlar det om att försöka luska fram information för att se vad det är som är på gång och för att se om det finns utrymme för att lyfta perspektiv som de förhandlande ska kunna ta till sig. Det är lite blandning av katt och råtta lek och att Kalle Blomqvista, dvs leka lite spanare.

Så här brukar det bli i andra veckan på klimatkonferenserna. Lite mer förtätad stämning och linjerna skärps. Nu börjar det talas om red-lines, dvs vilken linje som om man inte går bortom. Många oheliga allianser sluts och andra bryts upp. Texten är viktig. Det är ett avtal som ska bära viktiga överenskommelser om hur vi  ska steg för steg minska klimatpåverkan och hur vi steg ska kunna lyfta många människor ur fattigdom. Hur blir det med anpassningsåtgärder? Vad innebär det med finansiering av anpassningsprojekt och hur ska de som förlorar sina hem och sin hembyggd eller där extremväder slår sönder den infrastruktur och det som byggts upp? Hur ska det bli med allt?

Det är lätt att grotta ner sig i detaljerna i ett sånt här möte men om man tar ett steg bakåt och betraktar det hela så är det tydligt att det är viktigt. Visst finns där mycket som man kunde önska vara bättre men det är ändå lite charmerande att människor kan visa en sån vilja att faktiskt göra sig omaket att förändra sitt sätt att leva på jorden och att förstå att förnuft och tanke kan få oss att göra storverk

Min gissning är att Paris inte kommer att leverera storverk.  Det kommer ett bli ett bakverk som har sina lager av goda smaker men kanske ibland lite fluffigt bakad och vissa ställen har det bara sjunkit ihop men allt som allt är sannolikheten att kakan kommer att smaka hyfsat. Vi har ätit bättre men också sämre, ja risken har ju funnits ingredienserna har passerat bästa före datum, vilket kanske hänt med någon ingrediens , men inget som förstör hela kakan. Jag hoppas på att Cuisine Francaise blir bättre än de döbakta danska Wienerbröd om bakades i Köpenhamn 2009

 

Dec 7

Kiribati – en liten plats på jorden men med de viktiga orden.

kiribati president

Klimatet är verkligen i sanning något som förenar oss människor på jorden. Vi är alla beroende av ett fungerande och någorlunda förutsägbart klimat. Nära oss finns Arktis där klimatets förändring redan blir allt mer tydligt men också på andra sidan jorden så  sker det med samma oroväckande tydlighet.

Det finns ett litet örike som ligger på båda sidor ekvatorn och som också har datumlinjen som skiljer öarna åt. Men för att inte krångla till det så har de låtit göra en krok just där så att öarna inte har olika datum. I öriket Kiribati bor c:a 104 000 personer . Ungefär lika många som bor i Linköpings tätort. Men till skillnad från Linköping så är hela deras existens hotat av ett varmare klimat. Som den korallatoll som det är så är den hotad av så väl vatten höjningar som starkare oväder.

Idag var jag inbjuden på mottagning hos Kiribatis president Anote Tong mottagning som handlade låta kolet stanna under marken. Inga fler kolgruvor eller kolkraftverk. Vittnesmålet från Kiribati liknande de som jag hört från Arktis. Väderrelaterade katastrofer som man inte sett tidigare blir allt vanligare. Cykloner brukar inte dra in över Kiribati. De brukar ha sitt ursprung i Kiribatis närhet men inte dra in över öarna men på senare tid har de också drabbat det lilla öriket. På senare tid har också saltvatten trängt in i sötvattenskällorna och det är lika med slutet för god mänsklig tillvaro på ön. Men nu börjar det bli tufft. Så denna president över en pluttnation utmanar de stora ledarna i världen att faktiskt sluta  bränna mer fossila bränslen. Han åker till Australien och ber om ett moratorium hos ett land som avser att kraftig bygga ut sin kapacitet för att skapa ny el från nya kolkraftverk. Tyvärr tror en del att Australien har rätt. Har hört kommentaren om att det inte går att stoppa kolkraften men det går knappast att bygga ut den än mer när vi vet att den är kontraproduktiv.

Allt det där talade presidenten  om . Under sitt tal ville han att vi gemensamt skulle utväxla en välsignelse på kiribatiska . Vilket vi gjorde. Han sa något på sitt språk och vi svarade med ett ord han lärde oss.  Det känns befriande med en president som  inte ryggar för att tron måste finnas med som en naturlig del i att förändra samhället. Rätt långt ifrån det ängsliga sätt offentligen i Sverige förhåller sig till religiös uttryck. Men Kiribati upphäver sin stämma på ett både trotsigt och optimistiskt sätt. Kiribati sjunger en sång som måste höras över hela världen. Tillsammans med stämmorna från Arktis så bildar de en kör av erfarenheter. Det är därför vi behöver lyssna till även till små ö-länder.

Dec 6

Urfolk och klimat

WAtt

För två månader sedan så samlades vi närmare 40 personer ifrån Arktis för att tillsammans tänka och dela erfarenheter kring vad det innebär att vara kyrka och urfolk och leva under ett förändrat klimat. Mötets synliga resultat är en appell som kallas Future of Life in the Arctic – The Impact of Climate Change. Indigenous and Religious Perspectives  . I dokumentet samlas våra tankar, farhågor och hopp kring det som sker i ett klimatförändrat Arktis. För det handlar inte längre om framtidsvisionerna utan vittnesmålen från de som lever där är tydliga. Det är klart att man kan bli lite skeptisk och säga att det där är bara överdrifter och det har alltid skiftat. Men den här gången är det inte så. Efter att ha varit på ett Arktis seminarium som EU stod för inom ramen för klimatförhandlingarna så var det nästan kusligt likartat. En av klimatforskarna sa precis det som Pat Tam , en Innuit från Alaska sa. Isarna lägger sig allt senare och de bryts upp allt tidigare. (se filmen   ) Det är på riktigt och en temperaturhöjning på 2 grader Celsius är ett medeltal för hela jorden. Vid polerna handlar det om närmare det tredubbla.

Men det finns en tendens till att beskriva Arktis som isvidder och isbjörnar. Vilket det också är. Men samtidigt är det ett hem för urfolk som finns runt hela Arktis. De har rätt som urfolk att fortsätta att leva som de traditionellt gjort under årtusenden. Men inte bara det . De har också ett mycket viktigt budskap till resten av världen: – Vi är på väg på fel håll och vi ser redan effekterna.  Urfolk världen över lever ofta nära inpå ekosystemen och bär ett viktigt budskap till oss. De har dessutom insikt och förståelse för hur vi är beroende av att ekosystemen försörjer oss . En kunskap som vi behöver återerövra som global gemenskap.

Då är det trist att se att urfolks rättigheter möter på motstånd när det gäller det klimatavtal som just nu förhandlas. Vissa länder vill inte ha med något alls om mänskliga rättigheter och en del tycker att det kan väl stå i förordet, preamble, för då är det inte något som man behöver ta hänsyn till som när det står under artiklarna i avtalet. Vi är en del som ivrigt argumenterar för att urfolks rättigheter liksom mänskliga rättigheter ska stå med i det som kallas den operationella delen av avtalet. Vi som samlades i Storforsen till konferens för två månader sedan gjorde det.

Sheila Watt Cloutier (som syns på bilden) , en av årets Right Livelyhood pristagare gjorde det under seminariet. Det kan tyckas vara en struntsak i den stora helheten när vi nu ska rädda framtiden (vilken Norge tycktes hävda) men det är inte en struntsak. Urfolk har körts över i de flesta sammanhang och de ska inte köras över igen och dessutom är deras bidrag till att tänka och förstå hur vi hänger samman av avgörande betydelse för den transformation som världen behöver för att klara en framtid med ett balanserat klimat.

(Se Storforsen Appeal

Dec 5

Avinvestera!

Divest

Kol. Det handlar mycket om kol här i Paris. Grundämnet kol som är grundläggande för att vi lever och existera men som också  när det binder sig med syre i atmosfären blir ett problem för framtiden på planeten. Det talas mycket om att klara sig från att temperaturen inte får öka mer än två grader i snitt och det är det enda internationella beslut som vi har fått på senare tid i klimatförhandlingarna. Nu börjar allt fler säga att vi borde tala om 1.5 grader som max. Men det spelar egentligen ingen roll vilket mål man ställer om det inte finns verktyg för att uppnå målen. Det gör att allt fler talar om decarbonisation som betyder något i stil med avkolifiering. Alltså att på att möjliga sätt söka lösningar där kolets spridning i atmosfären minskar. Det må vara att fasa ut fossila bränsle eller plantera träd eller att förändra markanvändningen eller minska på köttproduktionen. Alltså allt som bidrar till att kolet inte släpps ut i atmosfären och gynna metoder som binder kolet i den gröna växterna.

En väg som skulle kunna skynda på processen är att dekarbonisera ekonomin. Det innebär att de placeringar som aktörer på finansmarknaden gör skulle kunna styra bort investeringar ifrån det som  bidrar till klimatförändringar. Det talas en del om det här i Paris. Jag är en novis på ekonomi och med all respekt,; men visst verkar det konstigt att det ska vara de mest kortsiktiga ekonomiska lösningarna som ska få styra hur stark klimatpåverkan som jorden tillåts utsättas för. Men det där håller faktiskt på att ändras. Redan 2008 så tog Svenska kyrkan beslut om att inte ha  värdepapper i kol och olja. Sedan 2014 så finns där inte heller något i naturgas. Vi har alltså avinvesterat , eller divesterat och blivit en fossil fri kyrka. (Om vi inte avser såna fossiler som undertecknad!)  Saken är den att det har blivit det nya svarta. Allt fler börjar dra öronen åt sig för att investeringar i fossila bränslen börjar bli allt mer riskfulla. Fler och fler talar om stranded assests  alltså att det som man trodde var tillgångar blir värdelösa. Och det kan ju inte bli bättre när ekonomin också verkar för att behålla  fossila bränslen under marken.

Men någon kanske säger; Vi måste vara som den goda förvaltaren och se till att pundet förökas. Jo, men om förökandet av pundet medför att vi ödelägger framtiden för fattiga och nästa generation? Det kan väl inte vara så rättfärdigt? Men inte ens det argumentet håller. Det har visat sig att de Svenska kyrkans placeringar har , utan fossila värdepapper, gått något bättre än genomsnittet under några år i rad så faller också det argumentet. Och om vi dessutom lägger investeringar i det som bidrar till att skapa en hållbar framtid så blir det ju ännu bättre! Troligtvis är det så att de som är snabbast med att investera i de hållbara lösningarna är de som snabbast kommer ut som vinnare och de som hänger kvar i det fossila industri komplexet kommer att ligga där som strandade valar.

Allt det här rimmar väldigt gott med en teologi som dels ser till den mest utsattes behov och en som säger att du ska inte dyrka mammon. Penningen är inge bra herre men en god slav, brukar Anders Wejryd säga, och det är inte så dumt. Själv säger jag lite mer plumpt : Put your money where your mouth is!

Dec 4

Ekumeniskt klimat i Notre Dame.

RS110786_20151203-210653-france-0006-lprKlimat är inte bara teknik, politik och ekonomi.  Det nya samhälle som vi står inför växer inte fram i ett vakuum. Förändringar drivs av värderingsförändringar och av det som vi som människor uppfattar som viktigt och som rätt. Människan har varit rätt bra på det där genom evolutionens årtusenden. Det är visioner och idéer som skapar kulturer. Immateriella värden spelar en mycket större roll än vad vi tänker på i vardagen.

Men vi tycks på nåt sätt tro att samhällsutveckling är en ingenjörskonst som följer av slags logisk matematisk kurva. Men så är det knappast. Värden och värderingar styr os och de skapar framtiden. I en tid där ditt värde bestäms av det du kan konsumera så blir den som har mest den som har högst värde. I en tid där den som är stark betraktas med vördnad och den som är svag föraktas så blir samhället ignorant inför fattigdom och utsatthet. Det är inga naturlagar som styr det. Det är vår mänskliga natur  att skapa struktur. Det är vår mänskliga natur att vi också kan reflektera över det vi tänker och tycker.

Religioner i alla dess former rymmer värdesystem som kan variera , också inom samma trosfamilj.  Men de har gemensamt att mänsklighet inte kan reduceras till en biologisk definition. Vi lever också i relation till något som går utöver det vi kan med våra sinnen och vår tankekraft kan greppa. Det kallas ibland Gud, ibland transcendens eller kanske ngt annat.

Igår samlades vi i den storslagna katedralen Notre Dame från alla kyrkofamiljer för att manifestera vår gemensamma oro över klimatpåverkan men också vårt gemensamma hopp om att tillsammans skapa en framtid som är hållbarare fredligare och rättvisare för alla. Många vad vi som gick i processionen. Mångfalden rik men enheten tydlig. Och visst var det ett stort ögonblick att få höra och se ärkebiskop Antje läsa evangeliet inför alla samlade kyrkoledare.  Ekumeniken tar steg framåt då vi tillsammans arbetar för en rättfärdigare värld.

Bild: World Council of Churches

Dec 4

Röst och talvård i klimatförhandlingarna.

IMG_5475

Kyrkor och trossamfund finns på plats vid FN:s klimatförhandlingarna. Precis som många andra frivilligrörelser.  Men det finns inget egenvärde i att vara med på FN:s klimatkonferenser. Om det vore för att få frottera sig med makt och maktens människor så vore det inte rätt att vara här. Men det är långt ifrån varför vi är här.

Vi är här som en röst bland många andra. Inte en röst som många andra utan som en röst med en ton som inte annars skulle ha hörts. För vi är här tillsammans med andra kyrkoföreträdare från olika delar av världen. En del med expertis och en del med uppdraget att vara präst eller biskop i kyrkans gemenskap. Vi gör det som en gemenskap där nations och språkgränser inte hindrar oss att säga att vi är en gemenskap. Men vi delar en tro på en livgivande Gud, ett aktivt hopp om att vi kan förändra och skriva om framtiden och en kärlek till medmänniskan och skapelsen.

Stora ord? Jo kanske men inte helt meningslösa. Men utmaningen är också stor. Det förändrade klimatet som vi  redan är på väg in i är inte en fråga där nationer kan vinna eller förlora i förhandlingar. I alla fall inte i det långa loppet. Här gäller verkligen Paulus ord om att här är inte”.. ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. ” Vi är alla på samma planet och den kan inte förhandlas med.  Men det betyder inte att alla har samma ansvar. Gemensamt men differentierat , heter det i klimatkonventionen och det är lika med rättvisa.

Även som kyrka är vi ett men med olika ansvar. Vi som har kapacitet måste använda den för att förändra emot mer rättvisa. Eller har man ett instrument att spela med så är det väldigt dumt att inte spela med det.

Därför ställer vi upp gemensamt för att trycka på för att länderna i den som har makt att besluta om gemensamma aktioner ska ta så modiga steg som möjligt för att skapa den framtid som är mer rättvis och mer fredlig.

Därför är vi här och har seminarier. Därför är vi här och gör aktioner och manifestationer. Därför är vi här och möter olika länders delegationer. Som igår när Svenska kyrkans ärkebiskop tillsammans med en imam och sakkunniga möter Gambias miljöminister. Vårt budskap är att vi vill se ett ambitiöst avtal och att det ska vara rättvist och svaret från miljöministern är att religioner spelar en viktig roll och vi behöver alla krafter som driver utvecklingen åt rätt håll.

Man skulle kunna säga att när vi talar med delegater från länderna är det en sorts röst och talvård. Rösterna från de många mest utsatta och att vårda det vi talar om .