Aug 30

Vi är skyldiga att stå i dialog med de kristna palestinierna

Med stort intresse besökte jag det sommarläger, som vi tillsammans med Uppsala stift och den ekumeniska organisationen Sabeels vänner i Sverige, arrangerade i Skåne i augusti. Jag såg fram emot att få möta samfundsledaren Jean Zaru samt biskop Munib Younan, som representerar Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Tyvärr fick biskop Younan förhinder. Syftet med lägret var att få mer kunskap om situationen för de kristna i det Heliga landet och om dokumentet Kairos Palestina. Min uppgift var att dela med mig av mina tankar utifrån mitt herdabrev, Kallad till kärlek, samt lyssna och lära.

Jag fick bland annat lyssna till företrädare för organisationen Jewish Voice for Peace, JVP, som tillsammans med kristna kyrkoledare i det heliga landet och kristna som besökt sina trossyskon på plats föreslår en bojkott av allt som produceras av Israel. Jewish Voice for Peace kallar det en ”kärlekens bojkott” för att ”befria Israel från sin roll som förtryckare”. Det var naturligtvis intressant att lyssna till denna judiska röst och bli påmind om att det även inom den judiska gemenskapen finns en stor spännvidd av åsikter och argument.

Lunds stift har sedan många år en vänrelation med kristna palestinier. Varje vecka ber vi för våra palestinska trosfränder i Domkyrkan. När nu de kristna i det Heliga landet ropar på hjälp från sina trossyskon i Europa och övriga världen (vilket Jean Zaru skriver om i sin bok ”Fredligt motstånd”) så är vi skyldiga att åtminstone lyssna till deras rop. Att man lyssnar betyder inte automatiskt att man håller med, men det är centralt att lyssna in olika argument för att bilda sig en egen uppfattning.

Vid Kyrkomötet 2012 konstaterade man att ”Svenska kyrkan stöder fullt ut Israel som en suverän stat inom internationellt erkända gränser liksom vi fullt ut stöder en suverän palestinsk stat i Gaza, på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem. Det innebär en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser.”. Vidare gav man kyrkostyrelsen i uppdrag ”att fortsätta att aktivt verka för en fredlig och rättvis lösning på konflikten Israel – Palestina.”, samt ”att uttala att Svenska kyrkan kräver ett slut på både palestinskt och israeliskt våld mot civila och att mänskliga rättigheter och internationell lag efterlevs av båda sidorna i konflikten.”. (Kyrkomötets protokoll)

Gällande Kairosdokumentet gav Kyrkomötet kyrkostyrelsen i uppdrag ”att fortsätta sina ansträngningar att kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza”. Kyrkomötet ville dessutom att kyrkostyrelsen skulle ge en rekommendation till församlingarna att ”följa uppmaningarna i Kairos Palestina-dokumentet att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem samt att stödja de krafter i Gaza som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter och kräva att den pågående israeliska blockaden av Gazaremsan hävs.” (Kyrkomötets protokoll)

Med utdragen ur kyrkomötets protokoll för ögonen kan man med rätta fråga sig om Svenska kyrkan ska bedriva egen utrikespolitik. Kanske ska kyrkan istället utnyttja sina egna vägar, som statsmakten inte förfogar över, till samtal och påverkan? Kanske behöver vi återigen våga fråga oss vad det innebär att vara kristen och att leva i Jesu efterföljd?

Det kan te sig som att konflikten mellan israeler och palestinier är olöslig, men historien ger oss exempel på att det som verkar omöjligt kan visa sig vara möjligt. Personligen tror jag på icke-våld och på dialog. Jag vill påminna oss alla om att det alltid finns hopp.

Feb 7

Förföljda kristna

Det frågas med allt tätare intervall vad Svenska kyrkan gör för utsatta och förföljda kristna.  Det är bra att engagemanget finns för alla förföljda, och kristna är enligt en del påståenden den mest förföljda religiösa gruppen. Det kan vara bra att fundera över. Självklart finns det ett slags syskonskap mellan alla kristna i världen. Och samtidigt har kristna också tagit ställning mot förtryck i många sammanhang oavsett vilken grupp det handlat om.

På 80-talet var jag själv engagerad för kristna i Östeuropa och Sovjetunionen. Särskilt stort blev engagemanget för DDR, Östtyskland, genom ett utbytesprogram jag kom med i tillsammans med flera vänner. Vi lärde oss försiktighet och att inte prata om vad som helst med vem som helst. Men när vi kom hem till Sverige berättade vi desto mer. Vi tyckte det var viktigt att alla i Sverige blev medvetna om att inte långt ifrån oss bodde människor utan de friheter som vi tog för självklara. Jag hade en lärare på universitetet som blev mycket engagerad i våra resor. Han uppmuntrade oss och var väldigt vänlig. Han undrade också om han kunde hjälpa till på något sätt. En gång var han med när en präst från DDR fick tillstånd att resa till Lund. Läraren hjälpte oss mycket. Senare har det blivit känt att denne lärare var agent för Stasi, den Östtyska hemliga säkerhetstjänsten. Han rapporterade för sina överordnade om vad vi gjorde och vilka vi träffade. Vi var försiktiga i DDR men inte här hemma i Sverige. Vårt berättande om vad vi gjorde, i syfte att väcka opinion, bidrog istället till att öka förföljelsen för någon.

Jag lärde mig en läxa. Nu berättar jag inte vad jag gör, och jag vill uppmana alla att INTE berätta offentligt vad som görs för specifika grupper i specifika länder! Frågan om vad Svenska kyrkan gör bör alltså till stor del lämnas obesvarad.

Något kan man ändå säga. Svenska kyrkan arbetar i många länder genom samarbete med lokala kyrkor och genom vår kyrkas eget arbete i olika länder. Detta kan man få information om på Svenska kyrkans hemsida. Frågan ”gör Svenska kyrkan något” kan alltså besvaras med ”JA!”. Att det är så att många grupper förföljs, till exempel kristna, ska vi berätta. Men vi får inte spela ut förföljda kristna mot förföljda som inte är kristna. Ingen ska behöva bli förföljd! När det gäller just de kristna finns enklare och upparbetade samarbetskanaler. De använder vi, men vi ska vara försiktiga med att redovisa dem.

Maj 18

Jordens salt – sammanfattning av anförande på teologdagen

Jordens salt

Sammanfattning av anförande på teologdagen i Lund 12 maj 2015

Jesus säger i Matt 5:13 ”Ni är jordens salt…” I nästa vers kallar han lärjungarna ”världens ljus”. Jag valde ”Jordens salt” som valspråk eftersom jag som präst egentligen alltid velat arbeta mitt i samhället, som saltet som sprids ur saltkaret. I höst kommer mitt herdabrev där jag utvecklar de tankar jag får av saltet som bild, men redan nu vill jag ge ett axplock.

Först vill jag ställa frågan: ”vad är det vi ska förmedla, eller leva ut i samhället?” Jag menar att det i huvudsak är två saker. Dessa två har i kyrkans historia emellanåt ställts emot varandra vilket jag menar att vi behöver lära oss att låta bli.

Den första av dessa poänger baserar jag i Apg 4:20 där Petrus som ska släppas ur ”häktet” får uppmaningen att inte prata om Jesus, och svarar ”vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört”. Kan vi tiga med vad vi sett och hört? Är vi drabbade av evangeliet så som Petrus? Vi kristna, vi i kyrkan behöver berätta för världen vad vi tror och hur det har förändrat oss.

Den andra poängen hämtar jag i Jak 2:18 ”visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro”. Om vi är drabbade av tron på Jesus Kristus får det konsekvenser för hur vi lever våra liv. Det får konsekvenser för hur vi möter och bemöter våra medmänniskor.

Dessa båda poänger, att berätta om vår tro och att leva ut kärleken till medmänniskan, har ställts emot varandra i flera sammanhang. Antingen har man sagt att det ena är viktigast, eller det andra. Spännande kan det då vara att funder över om det inte är så att Jakob bland annat skriver sitt brev för att berätta om sin tro, och Petrus blev arresterad för att han hjälpte en sjuk. Att berätta och att hjälpa kan inte säras ifrån varandra. Diakoni och mission hör ihop och är på ett sätt samma sak. Vår uppgift är alltså att i ord och handling visa på vad vår tro på Jesus Kristus innebär. Hur gör vi det då?

Jag vill lyfta fram fem punkter där saltet som bild hjälper mig att tänka vidare.

  1. Saltet har smak – Vi märks
    Saltets smak kan påverka hela maträtten trots att man bara använder lite. När jag gör havregröt tar jag en nypa salt och rör ner. Det blir perfekt. Utan salt smakar det inte gott. Oerhört lite salt gör skillnad.
    För mig påminner det om att inte vara rädd eller blyg för att uttala mig i olika sammanhang. Kyrkans röst hörs. När vi ser orättvisor blir det naturligt att säga ifrån. Därför är det inte konstigt när kristna engagerar sig i politiken. Kyrkans folk kan finnas i olika partier beroende på vilken väg vi tror leder till rättvisa och ett bättre samhälle. Olikheterna är inte farliga, det gemensamma är kärleken som driver. Kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan.
  2. Saltet löser sig – Vi sprider oss
    När jag hackar en chilifrukt kommer jag att upptäcka att vissa skedar av soppan är starkare än andra. Det är när chilibitarna kommer med på skeden. Med salt är det annorlunda. Hela soppan smakar lika salt eftersom saltet löser sig och sprids i hela grytan. Så sprider vi oss i hela samhället. Kyrkan ska inte fungera som ett saltkar där vi skyddas från samhället. Vi ska inte skapa ”kristna” fotbollsklubbar eller pubar. Kyrkans folk engagerar sig i olika föreningar och arbetsplatser, allt utifrån våra intressen. Kyrkkaffe är trevligt och ska gärna ske ofta. Men ibland kanske vi ska lämna kyrkan efter veckomässan och gå till en krog eller ett kafé och ha ”after mass”. Vi ska finnas där människor finns.
    Ett ställe där människor finns är sociala medier. Därför engagerar allt fler församlingar och församlingsmedarbetare sig i Twitter, Facebook eller Instagram. Detta är bra. Det går genom dessa medier att berätta och visa kärlek i större grupper än vi normalt annars kan göra.
  3. Saltet konserverar – Vi tar hand om
    När sillen läggs i salt blir den inte förstörd lika snabbt. Det är som om saltet vårdar sillen. Vi är kallade att vårda varandra. Liknelsen om den Barmhärtige samariern har vi nog alla använt många gånger, inte minst bland konfirmander. Den kommer som en respons på att människor reagerar på det Dubbla kärleksbudet. De reagerar inte över att Jesus uppmanar dem att älska Gud, men väl över uppmaningen att älska medmänniskan. I Luk kap 10 blir reaktionen på kärleksbudet ”men vem är min nästa?” och svaret blir den Barmhärtige samariern. Pinsamt att prästen behåller saltet i saltkaret… men det gör inte samariern. Hur gör vi?
    Titeln på mitt kommande herdabrev blir ”Kallad till Kärlek”. Gud är kärlek och till Guds gemenskap är vi kallade. Vi är kallade till att leva i denna gudomliga kärlek, berätta om den, bjuda in till den och leva ut den.
  4. Salt används i matlagning – Vi njuter i tacksamhet
    Någon har frågat om det är en matlagningstrend i stiftet när valspråket handlar om salt. Gärna för mig! Jag älskar mat! Jag tycker om att laga mat och jag tycker om att äta den. Ibland blir askes liktydig med att vara kristen. Jag tycker att det är otacksamt. Om Gud ger mig förmågan att njuta av något, mat eller vad det kan vara, vill jag ta emot i tacksamhet. Alla kan inte njuta av allt, men det är inget skäl för andra att avstå. När njutningen blir en självklarhet och något man inte ens känner tacksamhet över kan det däremot vara läge att avstå ett tag. Därför är det bra att fastan börjar komma tillbaka i vår kyrka. Under några veckor avstår man ifrån Guds goda gåvor, ofta mat men det kan vara annat. Man blir inte heligare av att avstå, inte en bättre kristen, men man lär sig inse vad man faktiskt kan få och vad man kan njuta av. Det leder till djupare tacksamhet och desto större njutning. Vi tar emot livet av Gud och gläds av det så länge vi får.
  5. En salt person… – Vi har roligt
    En annan fördom är att kristna inte har kul eller får skämta. Inget kan vara mer fel! Därför gläds jag över att domkyrkans skyddshelgon S:t Laurentius inte bara påminner om diakoni och just domkyrkan, utan även mat och humor! Humor är dock lite svårt. Vi har olika tolkningsram och därför olika humor. Vi skrattar åt olika saker. Det kan förstås leda till missförstånd, men det får inte hindra oss från att skämta. Varje tilltal kan missförstås. Vi får skämta med omdöme även om några kommer att missförstå. Sådant är livet. Vi behöver se till att missförstånden inte får för stora konsekvenser och ibland förklara att det är just ett skämt. Omdömet innebär också att vissa skämt avstås. Jag fick lära mig det på radions rimstuga när jag tyckte man skulle säga att om någon ville ha skinkan rimmad fick man faxa in den. Jag fick då veta att när man skämtar så i radion kommer det alltid någon och kräver ersättning för en förstörd fax.

Vi är kallade att berätta om vår tro och leva ut den i kärlek genom att märkas och ta ton, genom att finnas lite överallt, genom omsorg och diakoni, genom att njuta i tacksamhet och genom att ha roligt tillsammans.

Apr 7

Påskpredikan

Här följer en sammanfattning av min predikan på påsknatten i Lund

 

Predikan påsknatt 2015

Lärjungarna hade gömt sig. De trodde inte på det Jesus hade sagt om att han skulle uppstå. Naturligtvis trodde de inte det! De var nämligen vanliga förnuftiga människor, och uppståndelse är omöjlig! De satt instängda i ett rum rädda att själva drabbas av makten.

Kvinnorna chockades. De gick för att uttrycka sin sorg. De ville göra i ordning kroppen och visste nog inte att Nikodemus och Josef från Arimataia redan gjort det. Kvinnorna ville göra något för att uttrycka sin sorg, som vi gör när vi går till en grav dagen efter begravningen och läser på kransar och blommor. De förfärades över att graven var tom. Uppståndelse var inget de trodde på. Naturligtvis inte! Det är ju omöjligt.

Johannes och Petrus sprang till graven. Vad var detta? Vad hade hänt Kanske tändes ett hopp, men knappast tro. ”De trodde ännu inte…” är Johannesevangeliets författare noga med att påpeka-

Ingen av de närvarande räknade med en uppståndelse. De hittade inte på en plan med bildlig uppståndelse som de var beredda att dö för. Det var något som hände av så radikal och påträngande natur att lärjungarna och över 500, enligt Paulus, förändrades totalt. Något hände som gjorde att de rädda och instängda var beredda att predika för tusentals och att bli hånade och dödade.

När vi ropar ”Ja, han är sannerligen uppstånden” är det just det vi menar. Tillsammans med kristna i alla tider menar vi att Jesus som var död uppstod och visade sig med sin kropp bland dem som kände honom.

Detta är omöjligt! Det vet vi såväl som lärjungarna. Men det är ingen som hävdar att en död kan bli levande igen. Ingen tror att naturvetenskapens lagar är upphävda. Det är inte uppståndelse som fenomen som är centrum för vår tro, och inte heller för de första lärjungarna. Centrum för vår tro är Gud själv! Om vi släpper tanken på vad som är möjligt och omöjligt och fokuserar på Gud kommer allt i ett annat ljus.

Om Gud är Gud spelar det ingen roll vad som är möjligt. För Gud är allt möjligt. Det är Gud som bestämt vad som är möjligt och omöjligt. Gud har utstakat gränserna och är alla orsakers orsak. Om Gud vill skapa människor så gör Gud det. Om Gud vill skapa liv så gör Gud det.

När vi gläds över Jesu uppståndelse är det inte enbart en glädje över en historisk uppståndelse som en gång skedde. I så fall borde vi glädja oss lika mycket över Lasarus uppståndelse, eller över änkans son i Nain… När vi gläds över Jesu uppståndelse är det också vår egen uppståndelse vi gläds över! Jesu uppståndelse är det yttersta tecknet på att döden inte är slutet. Därför kunde han uppväcka Lasarus och änkans son. Därför kan han uppväcka dig och mig. Döden är inte slutet.

En annan aspekt är att genom att han uppstod lever han ännu. Därför är det inte bara de då levande lärjungarna som kunde möta honom. Det kan vi också. På olika sätt. Det går inte att säga att det finns något sätt som man inte kan möta Jesus på. När man minst anar det, på det sätt man minst anar kan man mycket väl göra sitt livs möte. Många är vi som kan vittna om att vi mött honom, och många möter honom varje dag.

Därför firar vi påsk varje år. Och varje söndag. Döden är död och livet lever! Vi kan alla se fram emot en framtid utan slut, en evig glädje, för döden är inte slutet. Vi kan alla möta livets segrare när vi minst anar det.

För han är sannerligen uppstånden ifrån de döda!

Jan 21

Var nyfiken istället för misstänksam

Brandbomber mot moskéer och massmord i Islams namn. Detta sker innan julsakerna hunnit bäras undan. Jag finner anledning att påminna om något av det som sades i Domkyrkan på julafton.
Julen förknippas bland kristna med fredens budskap. Det är vackra ord som de flesta tycker om att höra. Men kan fred verkligen bli mer än vackra ord? Någon sade att det under 1900-talet bara varit en månad med fred i hela världen. Är det då meningsfullt att tala om fred?
Julen 2014 var exakt 100 år efter den omtalade ”julfreden” 1914 på västfronten av första världskriget. Egentligen var det ingen riktig fred, men väl en vapenvila. Den var osanktionerad och olaglig, men har gått till historien som en ljusglimt i ett annars mörkt sammanhang. Hur det började vet nog ingen, men någon började med att gå upp ur skyttegraven. Från andra sidan var det många som samtidigt ”började” att vägra skjuta. Följden blev en kort vapenvila där man möttes i ingenmansland, tog hand om sårade och döda, utväxlade presenter och brev, och till och med spelade fotboll mot fienden! Efteråt förflyttades förbanden för att inte hamna mitt emot varandra och ”riskera” fler ”fredsinfall”.
Vi befinner oss i ett helt annat sammanhang än världskriget 1914! Men vi är i ett läge där rädslan och ilskan växer. Där så sker kommer ropen på hämnd och krav på att bekämpa ”den andre”. Jag förstår både rädslan och ilskan. Men jag är nog mest rädd för hämndbegär och krav på kamp. Vilka som kastat brandbomber på svenska moskéer vet vi inte. Det är polisens sak att utreda, och om möjligt lagföra de skyldiga. Det finns ingen anledning att anklaga någon när vi inte vet mer.
De ansvariga för massmordet i Paris är av allt att döma döda. Vi kan spekulera och ana en del av deras motiv. Men att anklaga människor som tillhör samma religion, kultur, eller annan grupptillhörighet är att öka faran och minska möjligheten till fred.
Det som gör att vi kristna förknippar jul med fred är bland annat berättelsen om att när Gud vill möta människan tar Gud första steget. Gud kräver inte sin ”rätt” eller överhöghet. När vi kräver hämnd gör vi motsatsen.
Därför vill jag gärna påminna om behovet av modet att gå först med att låta bli att skjuta. Låta bli att sprida hat och hot. Låt de skyldiga ta ansvar för sina handlingar, och polisen lagföra dem. Vi andra måste söka vägar för att i uppriktig nyfikenhet och intresse försöka förstå den som tänker annorlunda än vi själva. Då lär vi oss förstå oss själva.
Samtidigt visar vi hur man på riktigt kan visa vägen till fred.
(Först publicerad i Sydsvenskan 2015-01-14)

Nov 4

Diakoni och diakon

Den 23 oktober träffade jag stiftets diakoner. Jag berättade lite om hur jag ser på diakoni och på diakonens uppgift. Jag har försökt sammanfatta det jag sa här:
1. Att vara kristen
Jag har tagit ”Jordens salt” som valspråk. Det är hämtat från Matt 5:13-14 där Jesus kallar lärjungarna för Jordens salt och världens ljus. Med det tror jag att meningen är att vi ska spridas i samhället och med vår närvaro påminna om Guds närvaro. Jesus varnar för att saltet kan mista sin sälta och att ljuset kan döljas. Jag menar att han pratar om kärleken. Vi är kallade att älska och inte förlora kärleken som grund för livet. Det för tankarna till Det dubbla kärleksbudet (Luk 10:27). Där möter vi diakonins imperativ. När Jesus uppmanar oss att älska Gud med hela vår kraft. Det vill säga att vi uppmanas att älska Gud med alla våra resurser och alla våra tillgångar. Om vi gör det innebär ju det att vi ställer oss själva till Guds förfogande! Att vara kristen innebär då att ställa händer och fötter och mig själv till Guds förfogande. Varje gång jag ber till Gud och nämner orättvisor och bekymmer har jag därmed gett mig själv en uppmaning. Jag är hans representant. Det betyder att alla kristna är medarbetare i det kyrkan kallar diakoni.
2. Att vara diakonimedarbetare
Några av oss är anställda för detta. Egentligen är alla som är anställda av Svenska kyrkan anställda för att älska i enlighet med Det dubbla kärleksbudet, och därmed ställa sina och kyrkans resurser till Guds förfogande. Därmed är alla anställda diakonimedarbetare. Att några har det specifikt i sin befattningsbeskrivning fråntar inte övriga det diakonala ansvaret.
Vad innebär det att några har en befattningsbeskrivning som ger ett specifikt uppdrag att arbeta med diakoni? Jag menar att det först och främst måste handla om att vara anställd för att ha tid. Att arbeta med diakoni handlar inte om att ”leverera”, utan om att ”vara”. Det kan inte mätas med resultat. Om någon till exempel arbetar med missbrukare kan inte arbetet bedömas utifrån hur många som blivit av med sitt missbruk, utan hur mycket tid man har att visa missbrukare att de är älskade av Gud och människor.
Någon frågade mig om jag menar att det är fel med fast gruppverksamhet inom diakonin. Det menar jag förstås inte. Vi behöver träffar för daglediga, vi behöver luncher och liknande. Vi behöver också samtalsgrupper för frivilliga och människor som söker gemenskap. Men jag tror att vi prioriterar fel om diakoner och diakoniassistenter – och präster med diakoniprofil – har hela sin arbetstid intecknad med fasta grupper. Det behövs luft i en diakoniarbetares veckoschema. Det behövs luft för att kunna sätta sig bredvid någon på bänken, eller att kunna ta nästa tåg om någon sitter och gråter på perrongen.
Vi säger ibland att Kyrkan är till för de svaga. Det ligger mycket i det, men vem är svag? Jag tror att det finns en risk att vi alltför mycket identifierar svaghet med ekonomisk brist. Den som saknar pengar är förvisso svag – i ett avseende. Men vad händer om vi då menar att vår uppgift är att arbeta bort den svagheten? Räcker det att vi ger pengar till den fattige? I så fall är alla rika starka, och utan behov av evangeliet, och den fattige som fått pengar kan lämnas åt sig själv… ”mission accomplished”. Jag tror inte det är så enkelt. Det finns människor som är fyllda av rädsla, och på grund av denna inte vågar delta i aktiviteter. Man sitter ensam på julen och är rädd. Man vågar inte komma till församlingens alternativa julfirande för att det är gratis eller så billigt att det fylls av människor som man är rädd för. Det är svårt att välkomna alla samtidigt. Den ena kan skrämma bort den andre. Därför tror jag att vi behöver arbeta med flera alternativ. Här måste varje församling lokalt se vilka behov man kan möta. Glöm då inte att det kan finnas människor med pengar som lider stor nöd och har ett hål i själen som bara Gud kan fylla. Det kanske är någon i Svenska kyrkan som är kallad att fylla detta hål så att även den personen kan frigöras till att älska med hela sitt hjärta, sin själ, sin kraft, sitt förstånd…
3. Att vara diakon
Att vara diakon är ett särskilt uppdrag. Diakonen skiljs ut från alla övriga diakoniarbetare, såväl diakoniassistenter som präster med diakoniprofil.

Det första skälet är Kallelsen och Altaret. Kallelsen är Guds speciella skäl att välja ut människor till uppdrag. I Lunds domkyrka blir det väldigt påtagligt vid vigningsgudstjänsterna. Man får gå uppför den stora kortrappan och falla på knä vid altaret. Altaret är kyrkospråket för Guds närvaro. Man kallas alltså fram till Gud själv, får ett uppdrag och ikläds en ny identitet. Altaret är den plats där uppdraget ges. Därför tycker jag att det är naturligt att församlingens diakon syns vid församlingens altare vid söndagens högmässa. Där kan diakonen assistera vid måltiden och liturgiskt visa församlingen att diakonin hämtar sitt uppdrag och orsak där, från Gud. Då visar man också att den Måltiden är alla måltiders måltid. Vill vi ge den hungrande bröd är det vid nattvarden det börjar, annars kan man ge hur mycket bröd som helst i vilket sammanhang som helst utan att det för den skull blir diakoni.

Andra skälet är Sändningen. Återigen kan vi i Lund vara tacksamma över vår katedral och vår liturgi. Efter vigningen vid altaret sänds de nyvigda till Församlingen och får då gå nedför den stora trappan och mötas av sina kyrkoherdar. Att vara diakon innebär att man är sänd till församlingen som en person Gud gett ett uppdrag, en sändning som påverkar själva identiteten.

Det tredje skälet är Uppdraget. Uppdraget är inte bara handling utan också profetiskt. Diakonen ska visa vägen och visa behovet. Jag brukar därför säga att en diakon ska peta sin kyrkoherde i sidan som en påminnelse om det diakonala behovet. Kyrkoherden leder arbetet i församlingen. Kyrkoherden tar ansvar för prioriteringen tillsammans med övriga i kyrkorådet, och fördelar därefter arbetet. Men diakonen behöver ibland påminna kyrkoherden och visa den lokala församlingens diakonala utmaningar. Därefter är det kyrkoherden som fattar beslut och tar ansvar för det.

Sep 7

Sammanfattning av predikan vid diakonvigning i Lunds domkyrka 7 september

(Text Markus 2:23-28)
Jesus gick med sina lärjungar över åkern och visade att han tog av axen och åt, trots att det inte var i enlighet med tradition och accepterat beteende.
Detta kan tjäna som förebild för diakonin. Det handlar om att se människor. Att se människors behov och möta med förslag på lösningar som inte alltid är helt i enlighet med tradition och förväntat beteende. Människan går före regelverket.
Detta är alla döptas uppgift men diakonen har ett särskilt uppdrag att påminna om detta. Diakonen har också i uppgift att påminna kyrkoherdar och kyrkoråd om var det finns människor som behöver hjälp, och var det finns ”åkrar att plocka ax ur” – det vill säga: diakonen får snabbt kunskap om lokala behov, och konventionella och okonventionella vägar att möta dessa behov. Församlingarna ska vara uppmärksamma och lyssna till sina diakoner! På detta sätt ska diakonerna vara som Jesus i berättelsen: gå före och visa var och hur.
Vidare visar berättelsen hur Jesus gör – och vad han inte gör. Han visar var det finns mat, han visar hur han bryter axen och äter. Men lärjungarna får göra det själva. Det påminner oss om at diakoni inte är att befria människor från deras problem genom att ta problemen ifrån dem och lösa allt. Det handlar istället om att visa hur man kan göra, och vara med när man får försöka själv. Då skapar man möjligheter att ta hand om sin situation istället för att göra människor beroende av hjälp.
När man misslyckas som diakon eller som människa och inte lyckas leva upp till sina egna ideal är det lätt att förtvivla och känna sig uppgiven. Då ska man påminna sig om gruppen kring Jesus i berättelsen. De som var med honom misslyckades vid olika. En gång försökte några driva ut en ond ande, men misslyckades och fick hämta Jesus. Det mest kända misslyckandet är kanske Petrus som inte ens vågade bekänna sin tro på översteprästens gård. Honom upprättade Jesus och gav honom uppdraget att vara de andras ledare i bygget av den första församlingen. När vi misslyckas får vi komma till Honom, kyrkans Herre, och lägga ner vår otillräcklighet. Han återupprättar och ger nya uppdrag och ny styrka.

Sep 2

Hälsning till Lunds stift och andra intresserade

Jag har nu blivit biskop i Lunds stift! En märklig upplevelse. Det är inte precis vad man föreställer sig när man vigs till präst eller engagerar sig för vår kyrka. Men så är det. Nu får jag en ny uppgift och ett nytt uppdrag.

Jag har en bakgrund som präst i församling, och det var där jag trodde att jag skulle vara. Det är, som jag sagt i några sammanhang, i församlingen som kyrkan ”händer”. Det är där det sker. Evangelium förkunnas och sakramenten delas. Livets seger firas framförallt varje söndag, men också varje gång vi samlas vid altaret. Jag har under åren sett och medverkat i sammanhang där detta fungerat mycket väl, och sammanhang där man behövt hjälp för att fungera. Det sistnämnda har man ibland också insett själva.

Som biskop har jag nu uppgiften att stödja och inspirera arbetet i församlingarna, men också uppdraget att påtala och agera när det behövs hjälp för att fungera. Till min hjälp har jag ett stiftskansli med goda och erfarna medarbetare – hur skulle det annars gå?

Jag vill nu hitta former för hur jag ska kunna möta alla som arbetar eller är engagerade på andra sätt i församlingarna. Jag vill att vi i kyrkan ska fungera som Jordens salt. Vi ska spridas i världen och inte klumpa ihop oss skyddade ifrån omvärlden. Kyrkan är en naturlig del av, och en kraftresurs i samhället. Vi som upptäckt detta har i uppgift att visa det och leva det.

Det är många tankar som kretsar i mitt huvud och det är min ambition att sammanfatta dessa i ett herdabrev. När detta kommer ut vet jag inte men jag arbetar på det. Tills vidare arbetar jag vidare som min företrädare biskop Antje och efterhand förändrar så som det visar sig behövas.

I mitt arbete vill jag låta mitt ämbetsvapen och mitt valspråk vara tecken för vad jag vill, även om allt naturligtvis inte ryms i dessa.

Jordens salt är mitt valspråk och motto. Det påminner mig om att Jesus i Matteus kap 5 vers 13 säger att vi är Jordens salt. Vi har en uppgift och en roll i världen och för världen. Saltet har många uppgifter och betydelser. Oftast tänker vi på det som smakförstärkare. Låt oss vara det. Liksom saltet inte gör någon nytta i saltkaret, utan behöver spridas i maten, så behöver vi spridas i samhället och bland människor. Om saltet saknas märks det. Så kan det märkas att något saknas om man inte tar hänsyn till människans andliga behov.
Liksom saltet kan göra skillnad även i små kvantiteter, ska vi inte förtvivla när gruppen som samlas till bön och gudstjänst blir liten. Vi kan göra skillnad ändå.
Saltet är nödvändigt för livet. Utan salt kan cellerna inte hålla rätt vätskebalans och vi kan bli sjuka och riskera livet. Så tror jag det är med kyrkans roll – vi behövs för livets skull.

I vers 14 fortsätter Jesus beskriva människan som Världens ljus. Därför ville jag ha en symbol för ljuset i vapenskölden. Valet föll på lanternan för det är resans ljus. När vi ger oss ut på havet lyser lanternan och på vandring i skogen skiner lyktan. Vapnet är delat i mörkt och ljust. Ljuset är silver, men lanternans ljus är guld. Det är för att det handlar om det gudomliga ljuset som är starkare än allt annat ljus. Inför det är allt annat ljus blekt. Jag får vara det gudomliga ljuset i mötet med mina medmänniskor, och Jesus är det ljus som visar mig vägen. Glöm inte att lanternan inte enbart lyser för att jag ska se. Minst lika viktigt är att jag blir sedd. Det påminner mig om att Gud alltid ser mig för Jesus själv lyser på mig och för mig.
Ankaret i mitt vapen är hoppets symbol. Det hopp som är förankrat i korset som syns i ankaret. Det kors som ger mig tro. (Kärlekens symbol syns inte men genomsyrar hela vapnet och valspråket).
Ankaret påminner om att vara förankrad i min tro och att bottna i nåden.
Ankaret är också för mig en påminnelse om de hamnstäder som präglat mig: Ystad, Karlskrona och Karlshamn.
Den så kallade ”vågskuran” som delar vapnet i en övre och en undre del är vattnets symbol. Det vatten Skaparen lyfte livet ur, det vatten vi döps i och det vatten som alltid funnits med mig genom min längtan till havet.
Den blå färgen är dels det mörka i tillvaron – i kontrast till det ljusa som alltid finns någonstans, kanske som solen bakom molnen. Samtidigt är det även Marias färg. Maria, Jesu mor, bar Gud till världen, gav Gud föda ur sin egen kropp (jag förutsätter att hon ammade honom), och led för Gud (vid förlossning och vid åsynen av hans lidande på korset). Hon är vår förebild. Även vi är kallade att bära Gud till världen!

Nu behöver jag, stiftet och alla dess medarbetare förbön.
Ni som röstade på mig: tack för ert förtroende.  Ni har nu ansvar för ert val genom att be för mig att jag ska motsvara era förväntningar.
Ni som inte röstade på mig: Be för mig och för stiftet att det ska bli bättre än ni trodde.
Och be för de kandidater som inte blev biskop, att de ska ledas till det uppdrag där Gud kan använda dem och låta dem och deras gåvor blomma.

Ankaret kan hissas och lanternan tändas när jag ger mig av på nytt uppdrag som Gud sänder mig in i – och jag får under några år kasta ankar vid en av de vackraste katedraler jag känner till. 

+ Johan

Jun 16

Sista veckan som församlingspräst

Nu tar det plötsligt slut. Det som jag en gång valde att gå in i när jag blev präst. Det är med blandade känslor. För även om jag nu börjar att med spänning och bubblande engagemang se fram emot att få bli biskop i Lunds stift är det en speciell relation att vara församlingspräst.
Det är i församling man får leva med människor. Här i församlingen möter man den nyblivna mamman som frågar om jag kommer ihåg henne som konfirmand – som om jag kunde glömma… Det är här man går längs köpgatan på lördagen och hälsar på dem man möter. Det är här man får en bön om att komma hem och prata igenom det som plötsligt ändrar allt i livet.
Det är här som kyrkan händer. Det är dessutom här kyrkan har händer! Alla församlingsmedarbetare, avlönade och oavlönade, som agerar på Guds eget uppdrag att bära ut evangeliet. Det är spännande och det händer alltid något!
Nu ska jag byta perspektiv och bli biskop!
Hela vintern sa jag uppmuntrande till personalen här i Karlshamn att ”det lugnar ner sig efter den 1 april”. Det gjorde det inte. Istället började en ny period. Det går fort och snart finns det en ny kyrkoherde här och jag börjar i Lund.
När det gäller vad jag ska göra och prioritera finns det ingen anledning att prata mer om det nu. Nu är det dags att visa det istället. Det ska jag göra med början i höst, och det kittlar faktiskt i magen av iver att få börja med det.
Jag har fått massor av uppmuntrande ord, gratulationer, löfte om förbön och glada tillrop. Tack för alla dessa! Sluta inte be! Be gärna för vårt stift och för vår kyrka!
Det är också spännande att upptäcka hur man kan bli övertolkad och misstolkad. Det har redan hunnit ske. All vilja bland människor är inte god, och det finns de som hoppas på misslyckande. Så är det och det är inget nytt. Men ytterst handlar det om hur vi var och en svarar mot Guds kallelse. Vi är hans och kyrkan är hans.
Nu är det sista veckan som församlingspräst, och min sista arbetsuppgift blir att leda kvällsmässan. Bättre blir det inte. Sen går jag hem och laddar om.

Apr 10

Att leda är att älska

Att ledarskap inte är att peka och tala om för människor vad som ska göras är numera de flesta överens om. Att leda är snarare att visa vägen, gå före, så att andra vill följa efter. Hur detta ska göras finns det många teorier om och beskrivningar av. Tidigare har jag beskrivit ledaren som en konstnär. Nu vill jag peka på en annan aspekt. En aspekt med god förankring i Bibeln och i kyrkan.
Luther skriver i Lilla katekesen att 4:e budet betyder att vi ska respektera… och älska våra föräldrar och överordnade. Jag hade länge lite svårt att följa tankegångarna hos den gode Martin i att tala om föräldrar och överordnade i samma mening. I hans Stora katekes utvecklas tankegångarna lite mer. Han har dock en poäng som blir tydligare om man vänder på det. Jag skulle vilja säga att varje chef ska respektera och älska sina underordnade. Eller annorlunda uttryckt: Varje ledare bör respektera och älska sina följare.
Några förebilder i ledarskap kan då lyftas fram.
Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken på många ställen om kärlek och kärlekens konsekvens: att vara beredd att dö. 1956 skriver han ”Att med Guds kärlek älska livet och människorna… att vänta som han, att bedöma utan att döma, … ” och ”… där Jesus i varje ögonblick dör i någon som följt de inre märkenas väg till slutet”. Han skriver också att en ledare måste vara beredd att offra sig för sin uppgift – ända in i döden.
Långt före Dag Hammarskjöld skrivs Nehemjas bok i Gamla testamentet. Boken handlar om den judiske munskänken Nehemja vid det persiska hovet som får lov att resa till Jerusalem för att bygga upp stadens murar på nytt. Murarna blir en synlig symbol för folkets återupprättelse och ett bevis på att Gud tagit till sig folket på nytt. Nehemja leder arbetet genom att själv vara på plats där arbetet går som sämst. Han ser till att arbetarna får mat och vila. När pengarna tryter betalar han med egna medel. Det är alltså motsatsen till dagens chefsbonusar… Nehemjas ledarskap bygger på ledarens offervilja, entusiasm och ytterst kärlek.
En förebild som kanske egentligen är så självklar att han inte behöver nämnas har redan nämnts – Jesus. Det är inte alltid han beskrivs som en ledare, men det är ju vad han är. Hans kärlek hindrade inte att han kunde använda hårda ord och vara mycket tydlig, men kärleken var det bärande temat i hans sätt att leva. Det ledde också till det yttersta offret.
När vi nu vill lära oss ledarskap och vara goda och framgångsrika ledare kan det finnas anledning att fundera över ovanstående och hur det kan översättas till vars och ens uppgift. Det handlar inte bara om ledarskap i kyrkan, utan även andra sammanhang. Dag Hammarskjöld var ju diplomat och FN’s generalsekreterare. Hans ledarskap lyfts fortfarande fram som en förebild i många länder med sinsemellan olika ledarskapskulturer.
Att som Nehemja bjuda till med egna resurser för att visa vägen är en modell många skulle kunna använda i många sammanhang – om man bara vågar.
Många framgångsrika ledare har betonat kärleken som bakgrund för ledarskap.
Att leda är alltså att älska!