Skrattets hemlighet…

Året är 1981, jag går sista året på gymnasieskolans vårdlinje i Vänersborg. Det är vi som ansvarar för årets luciafirande på skolan. Vi har övat och övat och alla är överens om att årets luciatåg kommer bli det bästa i mannaminne. Sångerna och budskapet berör.
För att krydda vårt engagemang har vi spontant bestämt oss för att träffas inne i Vänersborg 05.00 på luciadagen för att först gå hem till våra lärare och överraska dem med sång och kaffe i deras hem.

Vid den här tiden körde jag regelbundet ut tidningar på morgonen innan skolan började. Ett bra sätt att dryga ut min månadspeng. Jag hade en blå Puch Dakota med en stor trälåda på pakethållaren och jag kunde stoppa tidningar i brevlådor i bara farten. Den här morgonen var det brått, vi skulle ju träffas inne i Vänersborg redan klockan fem och jag bodde i Vargön, burksorten en halvmil från Vänersborg. Men lastbilen som kom med tidningsbuntarna var tidig och jag hann dela ut mitt distrikt i god tid. Efter frukost och en snabb dusch slog det mig – jag skulle vara sotare i luciatåget och gå jämte sockerbagaren och pepparkaksgubben – att sot i ansiktet hörde ju till. Jag gick till pannrummet och tog aska från vedpannan och gned in i ansiktet – och blev förstås helsvart. Nu full fart mot Vänersborg. På väg på min moped såg jag plötsligt Lillian som delade ut tidningar i ett annat distrikt. Jag kunde inte låta bli, smög upp med mopeden bakom hennes bil med ljuset avstängt och knackade försiktigt på fönstret på passagerarsidans dörr. Lillian vänder sig om och skriker i högan sky. Vem var denna mörka yngling som skrattade där i rutan? Åh du!

Få se sa Nancy som var klassens självpåtagna ordningsman, har nu alla allt med sig? Och det hade vi, kaffe, gitarr, klarinett, lussekatter och pepparkakor. Nancy skulle spela gitarr och jag, sotarkurre, klarinett.

Men var bodde nu anatomifröken Äsp? Där sa jag och pekade på ett hus jag var nästan övertygad om var hennes. Vi gick dit, luciatåget ställde upp sig och jag sotarkurre kände på ytterdörren som var öppen, det var för övrigt alla ytterdörrar i Vänersborg vid den här tiden. Och så harklade vi oss, sjöng och gick in. Men vad nu, vem kommer där i nattsärk – en för oss helt okänd person. Men oj har vi gått in i fel hus, bor inte fru Äsp här? Jaså där borta? Ja vi ber så hemskt mycket om ursäkt.

Och som vi skrattade när vi kom ut på gatan.

De här skratten, den här ledigheten, lättheten, – som tunna moln på en klarblå himmel – de hör ungdomen till. Leende skratt som förmår spränga tillvarons gränser, ja heliga skratt.

Och de här skratten hör i sin tur ihop med den öppenhet vi har i barndomen. Och det är nog inte för inte vi ser och ser på de youtube-klipp på Internet där små barn kiknar av skratt; dessa korta filmer som spelats in i högst vardagliga situationer och genom publicitet på någons kvällstidnings hemsida ses av miljoner tittare.

Vad är som fascinerar oss så? Varför blir vi så glada?
Jag tror att svaret är att vi ser är skymten av vår skapare, Gud som vi skapats till avbild av, i dessa oförblommerade och nakna skratt. Skratt helt utan baktankar och illvilja. Och att vi anar oss till att Gud har en väldig humor. Var kommer annars dessa våra befriande skratt ifrån, vår lekfullhet, våra upptåg – lättheten och skaparanden – om inte därifrån?

Ibland när den här lättheten och glädjen är extra stark i livet vill jag stanna tiden, frysa ögonblicket. Jag vet att vi är många som känner så. Och vi är lika många som kommit fram till att det går inte. Livet är mest som ett tåg som rusar framåt i expressfart. Och den stora utmaningen är att ta tillvara det vi har – här och nu. Och det är inte alltid lätt minsann Därför kan julen som nu närmar sig bli en frustrerande helg för vi har ju en tendens – trots alla goda föresatser – att skjuta på nuet till framtiden och när väl framtiden är här – som i en efterlängtad julledighet – så ska den kompensera för de stunder vi inte hade tid att leva i nuet. Stunder som är förbi och inte kommer åter. För så är det. Och den insikten svider. Och då händer det inte sällan att en helg som julen kan bli en anspänning. Vi ska ju ha det så bra. Men livet fungerar inte så att vi kan skjuta upp nu för att plocka upp dem senare. Det vi har idag är en frukt av igår som är en frukt av dagen före och så vidare. Vi måste med andra försöka att leva i varje stund. Livet som ett pärlband av vardagsdiamanter

Jesus undervisade oss om att vi ska försöka leva i nuet. Att vi inte ska oroa oss utan leva i Guds omsorg om oss. Det är inte alltid ett lätt råd att följa då fabriken varslar och barnen behöver nya vinteroveraller. Men om vi tillsammans fokuserar på julens kärnbudskap att ljuset övervann mörkret; att oss är en frälsare född, så finns här trots allt en orons motvikt. Och motviktens kännetecken är frihet och glädje från Gud in i oss, in i vår egen konstitution. Och med stöd av den kraften – hur skulle det annars gå till – kan vi någorlunda mäkta med att leva här och nu och i förlängningen älska vår nästa som oss själva. För i begreppet nästa finns som bekant även de vi har svårt för. Ja Jesu uppmaning att vi ska älska våra fiender för att vara mer exakt. Och det konststycket klarar man inte utan hjälp från den som älskar oss över vårt förstånd. Han som skapade skrattet, som vill ha med oss att göra. Här och nu.

Tror du på Gud frågade en journalist en gång den svenska författarinnan Sara Lidman.
Sara log och svarade att det var ungefär som att fråga fostret i mammans mage om fostret trodde på mamma.

En riktigt God Jul!

(Publicerad i Gate dec 2011)