Robben Island – Fängelse eller Sydafrikas bästa universitet? – del 4

Det gungar så fint… eller rättare sagt så gungar det på ganska ordentligt när vi lämnar Robben Island i turbåten på väg mot fastlandet i Kapstaden. På samma sätt gungar det i mig av allt det jag varit och är med om på resan i Sydafrika. Jag blev fullständigt knockad av den berättelse som jag fick ta del av på Robben Island…

Innan båtturen ut till Robben Island tänkte jag att det nog skulle vara världens turistfälla. Men som det blev. Fullständigt knockad av den berättelse som jag fick ta del av genom den guide som gick runt med oss i B-sektionen. Det var där, i B-sektionen, Nelson Mandela satt i förvar under sina arton år på Robben Island.

En av hans medfångar var Tulaani Mabasu som just i detta nu guidar en stor grupp människor, varav några från Sverige. Och en av dessa är jag. Han berättar om tortyr av det mest obehagliga slag. Han visar de celler där han och Mandela vistades nära på 24 tim/dygn. Han berättar om när han, efter många år utan någon kontakt med sin familj fick veta att hans far skulle komma på besök. Dagen för besöket närmade sig och Tulaani var alltmer uppjagad över detta. Så var det dags. På väg till rummet för besök fick han då veta att besöket var inställt. Hans far var död. Skjuten! Inget mer… Det finns olika sätt att utöva makt.

img_7227

Under guidningens gång blev det så tal om olika grupperingar under Apartheidmotståndet och det blir tydligt att ANC var den absolut största och med tiden viktigaste gruppen. Lika tydligt blir det för mig att Nelson Mandela tidigt var ledaren, ledaren med stort L. Nelson Mandela spred ganska tidigt uppdraget till var och en var att undervisa en annan. Each one – teach one. Alltså – vi hjälper varandra att komma vidare. Den som kan något delar det vidare.

Efter hand kunde man, med svenskhjälp, få studera i fängelset också. Idén fanns kvar: Each one – teach one. Den som lärt något ansvarar för att föra det vidare. Hela tiden. När den första demokratiskt valda regeringen skulle bildas efter ANC:s seger i valet 1994 visade det sig att ett flertal centrala poster inom regeringen innehades av tidigare fångar på Robben Island. Att Nelson Mandela hade modet och kraften att stå emot tankar på hämnd utan valde att arbeta för försoning istället är näst intill obegripligt. Hur är det möjligt att förlåta den som inte ens ber om förlåtelse?

Göran Vikström, Sydafrika

Där glädjen finns över att vara mentormamma – del 3

Välkommen att följa med på en resa där den stora glädjen finns att vara mentormamma. Här kommer del 2 i resedagboken från Sydafrika!

Det är trångt! Bussen kör sakta, sakta fram på gatorna som är kantade av plåtskjul. På de smala trottoarerna är verksamheten i full gång. Biltvätten har några bilar som ska tvättas. Killen som säljer stoppade möbler håller på att försöker damma dem efter bästa förmåga och i mängder av skjul finns frisersalonger… Håret är viktigt! Dessutom rör sig människor till synes planlöst fram mellan olika försäljare. Än hit och än dit. Hela vägen starka dofter. Inte minst av grillat kött. Överallt pågår matförsäljning. Frukt, Grönt. Grillat kött och korv.

När vi så till sist kommit fram till vårt mål, Philani, förmanas vi att gå direkt in på området så att grindarna kan stängas igen när vi alla kommit in. Ingen går själv utanför grindarna!!! Då vi ju ser ut som turister är vi förstås personer som har långt mycket mer än de flesta andra så…

img_7154Inne på Philani är det grönt, det är lugnt och det är vackert. Skapande och kreativitet lyser från byggnader, från trädgård och från alster som hänger ute i solen för att torka. En oas helt enkelt! Vi är här för att lära mer om Philani och då framför allt för att få veta mer om Mentormammaprojektet.

Vi har den fantastiska förmånen att få möta en grupp mentormammor som har överläggningar inne på Philani just den här dagen. I mindre grupper sitter vi och samtalar om vilka vi är och hur vi kommit dit där vi är men också om framtida drömmar. En av de kvinnor jag får förmånen att samtala med är Nyameka Gxokonyeka. På frågan om hur hon kom till Philani, hur hon fått jobbet som mentormamma svarar hon att det var några från Philani som kom till hennes grannskap, hennes bostadsområde, och berättade att man behövde fler mentormammor och bad om förslag så röstade många på henne. Efter att ha blivit intervjuad blev hon antagen och fick delta i utbildningen till mentormamma. Nu har img_7133hon jobbat som mentormamma sedan 2006 och är väldigt glad över det!

Glädjen lyser i ögonen på kvinnorna när det pratar om sina uppdrag. När vi ställer frågor om svåra saker i jobbet, om hur det är att finnas nära en liten familj när svårigheter uppstår så blir det tyst en stund sedan vill flera svara och det är tydligt att man också där är tämligen överens. Vi har bra utbildning och vi har också bra stöd om det behövs. Vi kan vända till någon av våra mentorer eller hjälpa familjen till kontakt med psykolog eller läkare om det behövs. Trots bristande resurser och trots att behoven ute i samhället är vida överstiger resurserna så finns både hopp och framtidstro närvarande bland mentormammorna. I mycket hög grad!

img_7173Glada och till synes lyckliga är också de kvinnor som arbetar med vävning, med mönsterdesign och med att göra både kuddöverdrag, tyger, tygkassar och förkläden. Där möter jag bland andra Tonono Nomqolo. Hon berättar om det mönster hon designat och även där finns en stolthet och glädje som smittar.

När jag lämnar Philani med den övriga Svenskgruppen är det mycket mer glädje i bussen än när vi kom till Philani. Vi har img_7180smittats av glädjen och av framtidstron som var så närvarande bland de kvinnor vi mötte.

Göran Vikström, Sydafrika

Där färgade inte fick lägga murbruk – del 2

Välkommen att följa med på en resa där vi kastas in i en verklighet där barn föds utan ögonlock, utan fingrar, utan att kunna lära sig gå, som föds för att dö innan de fyllt fem.

Just nu är en grupp människor från församlingar runtom i Sverige på studieresa i Sydafrika. Resevärd är Svenska kyrkans internationella arbete. Målet är att vi ska få lära mer om Svenska kyrkans internationella arbete och se de projekt Svenska kyrkan stödjer på nära håll. Med på resan är Göran Vikström, församlingsstrateg i S:t Olofs församling.

img_7084 Möt vår guide Dion Fabe. Under resan dag 2-4 har vi en buss och en guide till vårt förfogande. Vi reser i Kapstaden och ser olika delar av staden, möter människor, firar gudstjänst och upplever massor.

En viktig del av upplevelsen är vår guide. Han kan massor om staden, och om Sydafrika. Han berättar om det vi passerar och är inte alls förtegen om utvecklingen i Sydafrika. Utan att tveka det minsta uttalar han sig om den politiska ledningen och om det han ser vara på väg att hända i landet. Själv uppväxt som färgad under Apartheid vet han mycket om uppdelningen av människor och om hur den vita regeringen fattade beslut om nya förordningar för att dela upp människorna utifrån hudfärg.

Ett exempel på uppdelningen är hur man beslutat om arbete kopplat till ras. Svarta kunde få blanda murbruk, svarta kunde få köra tegelstenar i skottkärra men – svarta fick inte lägga tegelsten på tegelsten med murbruk emellan. Det behövde man vara mer utvecklad för att göra.

Problem uppstod när regeringen beslutade att flytta färgade till vissa delar, indier till vissa delar och svarta till vissa delar av landet för att de vita skulle få bo utan att behöva beblanda sig med de människor som var av underlägsen ras. Hur skulle man då bygga husen för de svarta? Nytt beslut – de svarta kunde plötsligt lägga tegelsten på tegelsten med murbruk emellan men enbart för hus där svarta skulle bo. I bygget av hur för andra raser kunde de svarta fortfarande bara blanda murbruk och köra det i skottkärra. Alltså det allra tyngsta jobbet…

Dion själv är alltså färgad och delar erfarenheten med många att vara utestängd från högre studier. Han kunde alltså inte studera på universitet. När han var ung år deltog han i en demonstration och blev då häktad. 9 månader senare släpptes han, kom hem till familjen, till fru och den lille sonen som trodde att pappa varit i USA och arbetat. Det var alltför svårt för hans unga hustru att berätta för sonen att pappa satt i fängelse. För oss i bussen är det svårt, nästan omöjligt, att förstå hur det är möjligt att en person som deltagit i en fredlig demonstration blir satt i fängsligt förvar i 9 månader utan någon rättegång eller någon tydlighet i hur länge tiden i fängelset skulle förbli.

img_7032Vår guide är modig nu också. När vi åker genom ett Township stannar han bussen, går ut och pratar med två män vid sidan av gatan. De två ombeds komma in och berätta något om hur det är att bo och leva där. Öldoften kommer före de två männen som kliver in och sedan naket berättar om sina liv. ”Vi bor här, lever här och vi trivs här. Vi som bor här trivs med varandra och vi bryr oss om varandra. Vi ställer upp för varandra. Vi bor inte i ett område, vi bor med människor!” Med Dions hjälp får vi se och uppleva så mycket mer av Sydafrika än vi kunnat göra utan hans hjälp.

Göran Vikström, Sydafrika

Där barn föds utan ögonlock – del 1

Välkommen att följa med på en resa där vi kastas in i en verklighet där barn föds utan ögonlock, utan fingrar, utan att kunna lära sig gå, som föds för att dö innan de fyllt fem.

Just nu är en grupp människor från församlingar runtom i Sverige på studieresa i Sydafrika. Resevärd är Svenska kyrkans internationella arbete. Målet är att vi ska få lära mer om Svenska kyrkans internationella arbete och se de projekt Svenska kyrkan stödjer på nära håll. Med på resan är Göran Vikström, församlingsstrateg i S:t Olofs församling.

Women in charge är en boktitel i den mycket provisoriska bokhyllan inne hos Tiny. Var skulle den boken passa bättre?

2016-11-04-15-36-33-2

Tiny – en liten kvinna som inte kan vara mycket mer än 150 cm lång men med en styrka som få besitter. Den intensitet som hörs och syns när hon berättar om barn som bor nära slagghögarna som består av koppar, bly, och inte minst utstrålar radium då de innehåller uran. Barn som föds utan ögonlock, utan fingrar, utan att kunna lära sig gå, som föds för att dö innan de fyllt fem.

Eller när hon berättar om barn som leker i området som delvis blir som kvicksand när de riktiga regnen kommer och barnen badar i de sjöar som bildas men som när de ska kliva upp igen fastnar i ”kvicksanden” och drunknar. Eller när hon visar sitt eget hem och förklarar att familjen inte har vare sig vatten eller elektricitet. Det är inte människovärdigt!

2016-11-04-15-44-03Vi möter henne i den jättelika stadsdelen Soweto. Den del av Soweto som ligger alldeles nära en gigantisk slagghög som gruvbolagen lämnat att förgifta närområdet och människorna i dess närhet. Slagghögar som ser ut som enorma sanddyner men som förstås på ett annat sätt när vi får veta vad de består av.

Vi får alltså möta Tiny under dagens Poisontour, alltså giftrundtur. Vi åkte runt i Johannesburg och fick se område efter område där gruvbolagen lämnat öppna sår, jättelika hål alldeles intill förskolor, skolor och college utan minsta varningsskyltar eller stängsel… Den som guidar oss är David van Wyk som arbetar på Bench Marks Foundation.

Om Bench Marks och David kommer jag att återkomma men nu – Tiny. Vilken kvinna! Är själv utan arbete och därmed inkomst men driver kampen mot gruvbolagen, mot offentliga myndigheter och mot oerhört mäktiga krafter i Sydafrika och världen. Nu får hon dessutom stöd i sin kamp genom Bench Marks Foundation där hon ingår som en Community Monitor, alltså en person som rapporterar in från sin stadsdel och som får tillgång till fakta och stöd för sig själv i kampen men som också kan få hjälp i kampen mot drakarna…

Göran Vikström, Sydafrika

 

 

Välkommen till en solidarisk konsert under Ria-veckan

Snart är det Ria-vecka här i Norrköping. Det blir under vecka 43. Ria-veckan är en vecka som uppmärksammar livets utsatthet. Syftet är att informera om Ria samt att samla in pengar till Rias verksamhet.

Inre och yttre trasighet kan vi alla på olika sätt uppleva. Det kan handla om ohälsa, sjukdom, utsatthet, missbruk, kris och sorg.

Livet kan vara både mörkt och kallt. Det kan ibland verka hopplöst, men vi kan, mitt i det svåra, lära oss mycket om oss själva, vår människosyn och allas lika värde. Vi vill tro att det i mörkret finns hopp och ljus.

I vår kristna kyrka tror vi att Gud genom Jesus blev människa och därmed har delat våra livsvillkor. Vi tror på hans uppståndelse från det döda och att han finns med oss i våra liv idag.

I kärlek och omsorg får vi bry oss om varandra i solidaritet. Det är även viktigt att få ge uttryck åt hoppet och glädjen i livet mitt i allt det svåra.

Musiken har genom tiderna haft en betydelsefull plats i människors liv. Musiken kan på djupet berika våra liv, stärka gemenskap och tillhörighet. Återigen får vi ta till oss budskapet om Guds kärlek och omsorg.

Lördagen den 29/10 kl. 17:00 är alla välkomna till en Stödkonsert till förmån för Ria i S:t Olai kyrka. Det är en solidarisk konsert med insamling till Rias verksamhet. Det är även en konsert där vi mitt i livet med alla dess skiftningar får uppleva musiken tillsammans varvat med tänkvärda ord i det goda syftet att förmedla glädje, hopp, solidaritet och medmänsklighet.

Annika Hansson

Mysterium, en musikmässa som griper tag

Mysterium – en mässa om livets insida heter den mässa som höstens projektkör i S:t Olofs församling övar på som bäst just nu. Det är en musikmässa med sånger och texter som berör oss, tar tag i oss och kräver att vi tänker efter.

Jag minns när den kom i början på 90-talet och hur omvälvande de nya liturgiska texterna var. Det var som om ett nytt liturgisk språk hade sett dagens ljus. Vi som hade sjungit oss mätta på gospel, lovsånger och Taizé-slingor fick ett nytt musikaliskt liturgiskt språk som sprängde alla gränser. Den klassiska mässan kläddes i en modern språkdräkt som befriade den. En del blev oroliga – är det någonting som har med new age att göra undrade några? Det är inte alltid lätt att förhålla sig till något som känns nytt.

Upphovsmannen till Mysterium är Ingmar Johánsson med rötter i pingströrelsen men numera kyrkoherde i Svenska kyrkan. När vi nu firar Mysterium – en mässa om livets insida i S:t Olai kyrka söndagen den 23 oktober klockan 11.00 kommer Ingmar själv att vara med till vår stora glädje. Han spelar gitarr och sjunger sångerna tillsammans med ett härligt gäng i den projektkör som träffats några gånger och förberett sångerna.

Men hur var det nu med texterna, musiken och det liturgiska innehållet? Texterna bygger på klassisk kristen tro. Musiken beskrevs av några som Rock-lyrisk på 90-talet. Vi som förbereder mässan den här gången lutar åt att det är Kyrk-pop när det är som bäst.

Hela mässan är uppbyggd enligt den klassiska ordningen för en mässa, alltså en gudstjänst som firas med nattvard. Men istället för att sjunga Introitus samlar vi ihop oss till sången ”Du är en bön” (Psalm 762 i Psalmboken). Och som Kyrie sjunger vi sången ”Om du nu finns”.

Man kan se kören som församlingens övade del. Självklart är tanken att ALLA skall känna sig fria att sjunga med i mässans fantastiska sånger. Välkommen du också – Du är en bön!

Anna Sköldh, körledare

Bilgrimsfärd

Jag är pilgrim, men det händer att jag, istället för att ge mig ut på pilgrimsfärd, ger mig ut på BIL-grimsfärd. Fördelen med att åka bil är att man kan komma långt och att man kan besöka flera platser på kortare tid. Bilgrimsfärden kan väl egentligen inte ersätta pilgrimsfärden; att sitta i en bil är långt ifrån detsamma som att vandra på stigar, att smaka naturen eller att känna vinden smeka kinden. Men en bilgrimsfärd kan komplettera; på små vägar ser man mycket vackert, även i en bil.

Den bästa tiden för en bilgrimsfärd är självfallet våren och sommaren. Då står naturen i blom och många kyrkor, slott och andra sevärdheter är öppna. Men man kan givetvis också åka ut under hösten eller till och med vintern; man måste ju inte sitta hemma bara för att det är höst och vinter, tvärtom: det är utmärkta tider att ge sig ut på utflykt!

Jag föredrar själv att besöka kyrkor, historiska platser och slott – i ungefär den ordningen. Naturupplevelser står också högt upp på listan. Oftast åker jag och min hustru dock på måfå. Vi kanske ser ut ett mål vi vill besöka, men sedan är vi spontana, särskilt på hemvägen. Ser vi ett S:t Hanskors för sevärdhet vid en avtagsväg, då kör vi in. Ser vi en spännande alternativ väg som vi aldrig har kört, då tar vi den. Ser vi en ruin eller annat som verkar intressant, då stannar vi och undersöker. Du kan inte ana vad man kan snubbla på bara man är spontan!

Det är framför allt två saker jag har upptäckt på mina bilgrimsfärder. Det första är hur otroligt vackert Sverige är! Ja, hela Norden förresten! Vårt hörn av världen är fantastisk! Skogen, sjöarna, kullarna, dalarna, bergen, fälten, husen – ibland på de mest ensliga platser – gårdarna och åkrarna som människor i generationer har brukat och alla kyrkor som sticker upp sina torn över trädtopparna, som om de vore en alldeles naturlig del av topografin.

Det andra jag upptäcker är just sammanhanget; att människor i generationer före oss har brukat vår jord, vandrat våra vägar, bett och lovsjungit i våra kyrkor. Det finns en hel historia i varje bygd, kring varje gård, kring varje kyrka! Gå in på en kyrkogård så förstår du vad jag menar. Där är de som gått före oss, lantbrukaren, hemmansägaren, brukspatronen, bryggaren, handlaren, ingenjören, änkan, hustrun, maken, dottern, sonen, lärarinnan, byggmästaren, greven, löjtnanten, fiskaren, metallgjutaren, klockaren, prosten, kyrkoherden och de många, många, många andra människor som har strävat på denna jord, i detta land.

Just kyrkorna står ofta som vittnen för gångna tider. Även en nyare kyrka står ofta på en plats där man firat gudstjänst åtminstone sedan medeltid. Då är det lätt att räkna ut att där har varit aktivitet långt innan. Kyrkan byggdes ofta mitt i byn, platser där människor har samlats eller på en plats där det har funnits en kult av någon form. Det finns församlingar som har samma gränser idag som på 1100-talet – ja, kanske tidigare än så.

Vi är alla insatta i ett sammanhang. Vi har inte fötts in i ett tomrum, utan in i en historia. Det är en historia som också är Guds historia. Våra frågor, våra rädslor, våra tvivel, vår tro, vår lovsång, vår tacksamhet, vår ånger, vår glädje, vår sorg – ingenting av det är något nytt. Kanske ställs våra frågor på ett nytt sätt i vår tid, men i grunden är det de samma som har ställts sedan urminnes tider. Det har med mänsklighet att göra, detta att vara människa. Och det är också precis just det, detta att vara kristen handlar om: att vara människa. På mina pilgrims- och bilgrimsfärder påminns jag ständigt om att den kristna tron – eller för den delen pilgrimsfärden – inte är en flykt från detta att vara människa, utan en bekräftelse av just det. Gud skapade människor: dig och mig!

Jyrki Myöhänen, präst

 

Vårtecken

Nu i dagarna har jag flera gånger tänkt att jag har förflyttats tillbaka till 50-talet! Allt har verkat så blekt, som om allt blivit som gulnade foton från en svunnen tid. Just nu i mars och april blir allt liksom 50-tal. Som om gammalt och nytt måste skiljas åt, eller att det som är av verkligt värde måste separeras fram, som ur en gammaldags mjölkseparator.

I skogen hör jag rödhaken sjunga med sin silvriga ton och en bofink slår en truddelutt. Vädret påverkar mig och gör mig lite dyster men jag läser av vädret och märker att något är på gång. Isen är ju faktiskt borta, snödroppar och krokus blommar. Hängena från alträden som blåst ner. Alen blommar redan!

Nu är det eftermiddag och de regntunga molnen har glidit undan. Solen trevar sig in genom mitt fönster. Finns det lite hopp ändå? Javisst, vi pratar ofta om väder och vind och det kan verka ytligt. Men man vet aldrig, vädret gör det möjligt för oss att prata om det som djupast angår oss.

Vi är inte dömda till att leva i en blek kopia av 50-talet! Jag kan känna ett starkt vemod inför allt det där som behöver slängas, kastas bort, av både ägodelar och av mer abstrakt karaktär, som kunskaper och erfarenheter, som kanske inte betyder något längre. Desto bättre att se hur det nya växer fram.

Jag såg en maskros tränga fram vid en husvägg. Och jag ser tecken på vänskap och kärlek, insikter om hur livet kan ta nya vägar, hur det som var förstenat väckts till liv och människor kommer loss ur gammal förlamning. Och till och med fred går att urskilja om än i liten skala, som vårtecken.

Jonas%20Agestam

 

 

 

Jonas Agestam
S:t Olofs församling, Norrköping

 

Låt oss fira romernas nationaldag idag!

Idag är romernas nationaldag 8 april. Men romernas har inget eget land, så varför ha en nationaldag? Och vad handlar nationaldagen om egentligen, och vilka är de – romerna?

Jag måste erkänna att jag inte hade koll på att just idag var romernas nationaldag. Men jag jobbar inom Svenska kyrkan i Norrköping och jag hade fått i uppgift att ta fram ett informationsmaterial till ett nytt insamlingsprojekt till utsatta romer i Rumänien. Jag började googla.

Det är svårt att förbli oberörd när man börjar läsa om romerna och de övergrepp folkgruppen genomlidit genom historien. De har haft svårt att hävda sin rätt. Det känns lite typiskt den romska befolkningen att utropa ”Romanistan” som sitt hemland, utan minsta krav på territorium, vilket gjordes år 2000. Man kan säga att hela världen är romernas hemland.

Romerna är splittrade och bor i alla världens alla kontinenter. Det är kanske just därför det är viktigt att det finns gemensamma symboler att enas kring. En av dessa är den romska nationaldagen. En annan är den år 1933 framtagna romska flaggan.

I historien är det främst nazisternas utrotningskampanj som varit utmärkande. Romer deporterades från alla länder direkt till Nazisternas förintelseläger i Tyskland där de gasades ihjäl, eller så förintades de i andra ockuperade länder. Romerna har setts som en skam och ett problem i de flesta länder. Förintelsen var en chans att bli av med problemet. Ungefär en halv miljon romer förintades och länge var allmänheten okunnig om vidden av nazisternas brott mot romerna.

Det tog nästan trettio år innan existensen av Förintelsens romska offer erkändes officiellt i Tyskland. Först 1982 erkände Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Schmidt att romerna tillsammans med judarna utgjorde de rasmässigt definierade grupper som stod i fokus för Förintelsen.

I Sverige bor det cirka 50.000 romer och i de flesta länder bor romerna fortfarande i stort utanförskap och i fattigdom. Det är idag främst romer som kommer till oss för att tigga på gatorna.

Den romska nationaldagen bestämdes år 1971 och firas av fler och fler. De senaste tio åren har firandet spridits, tilltagit och blir viktigare och viktigare för romernas identitet och upprättelse. Låt oss fira och uppmärksamma den romska nationaldagen idag! Jag tänker i alla fall göra det genom att skänka en slant till min församlings nystartade Swishnummer där gåvan oavkortat går till projektet i Rumänien.

Att läsa:
Läs mer om Romerna (jättebra och intressant länk!)
Till information om kampanjen
Utökad information om projektet

Annelie%20McCaffrey%20Tollerå

 

 

 

Annelie Tollerå
S:t Olofs församling, Norrköping

Det är vi som är Norrköping…

… kan man höra från Nya Parken när IFK spelar sina hemmamatcher. När många människor står tillsammans och ropar ut: Det är vi inkluderar detta vi alla som är med och ropar, hejar, önskar och har goda tankar om laget. Vi räknar oss alla som en del av laget.

På samma sätt tänker jag att det är med att bo i en kommun. Jag är en del av kommunen. Jag är inte en kund, jag är inte en konsument av tjänster utan jag är en del av ett större helt. Vilket leder mig till att inse att när vi ropar: Det är vi som är Norrköping så bär den ramsan en djupare sanning. Det är inte ett kommunalråd eller den som är kommunalt anställd som är Norrköping. Det är inte enbart den som svarar i telefonen på Stadshuset som representerar Norrköping utan det är du och jag. Tillsammans gör vi Norrköping till den fantastiska stad som det faktiskt är.

På precis samma sätt är det med kyrkan och församlingen. Det är vi, tillsammans, som är kyrka. Du och jag, mer eller mindre engagerade, mer eller mindre brottandes med livets stora frågor, mer eller mindre aktiv i kyrkans verksamheter och gudstjänster. Ändå – det är vi som är församlingen på den plats där vi lever våra liv.

Göran%20Vikström(1)

 

 

 

 

Göran Vikström
S:t Olofs församling