Rädd för all uppståndelse

Ljuset har återvänt. Solen har stigit. Kristus är uppstånden! Trumpetstötarnas glädjerop fyller världen och det sjungs att döden är besegrad, nya vägar har öppnats, graven är tom.

Och här sitter jag och fattar ingenting. Jo, jag kan ta in beskedet på ett intellektuellt plan. Men jag förstår det inte med min kropp. Jag blir rädd och förvirrad av all uppståndelse och känner lockelsen att stanna kvar i det tysta, instängda och förutbestämda. Där är jag trygg, där känner jag igen mig.

Berättelsen i dagens evangelietext, från Markusevangeliet kapitel 16 verserna 1-14, har varken någon glädje, några hurrarop eller trumpeter. Där märks ingen påskglädje, inga framtidsplaner. Människorna är i chock och förnekelse. De förstår inte och de kan inte tro det de hör. Knappast har de väl ens hunnit ta in att deras mästare har blivit dödad, så ska de ta in detta uppståndelsebesked som mitt i all oreda också måste smältas. Nej, det är nog inte så konstigt att texten är synnerligen befriad från påskglädje. Snarare fylld av tvivel, smärta, darrande förskräckelse och misstro.

Vi läser om människor som har satsat allt, gett sina liv för Jesus och allt de trodde på. Nu är allt grusat och förbi.

Att någon då påstår att ljuset har återvänt, livet har vunnit över döden – det blir bara förvirrande och väcker rädsla.

När ljuset återvänder, när de viktigaste utvecklingsstegen tas i livet är det nog vanligast att det sker genom en ganska långsam process. Och den processen kan vara seg och svår, trots att den leder till glädje, befrielse och nya möjligheter.

Jag tror det är många som känner igen detta märkliga att det ibland är ljuset och möjligheterna som skrämmer oss mest.

Det är ju så med mysteriet människan att vi oftast väljer det vi är vana vid framför det vi på djupet behöver. Är jag van vid att exempelvis bli kontrollerad, söker jag mig kanske omedvetet till sådana sammanhang, trots att jag egentligen mest av allt skulle behöva utveckling och våga släppa på överdriven anpassning.

När har jag någonsin fattat att det är dags att ta för mig, att nu är verklig tid att ge och ta emot? Att livet börjar nu? Det är sällan nu, trots att det pågår precis i denna stund. För rädslan finns där samtidigt, och håller mig tillbaka.

När ljuset återvänder plötsligt, precis som för kvinnorna i evangelietexten, när ljuset kommer med full kraft, utan förvarning, så är det nog inte så konstigt att det också kan blända och till och med sticka i ögonen. Då är det inte märkligt att nya vägar kan skrämma och mötas med misstro.

Visst är det underbart med påskdag och all glädje. Men det är också viktigt en sådan här dag att förstå något om svårigheten att verkligen kunna möta glädjebudskapet, göra det till sitt och verkligen med hela kroppen ta in de möjligheter som finns i våra liv, och som öppnas för oss.

För att förvirring, förskräckelse och ångest ska kunna gå över och bli till något som för oss framåt, behöver vi nog i första hand trygghet, och i andra hand komma i kontakt med våra känslor – vad vi verkligen känner. De grundkänslor som väcks i våra kroppar i allt vi är med om – det är förutsättningen för detta. För människorna i bibeltexten har ju inte ens sorgen och tårarna fått komma igång riktigt, hur ska då glädjen och nyfikenheten kunna väckas direkt? Jag saknar tårarna som skulle fått rinna längst kinderna i en läkande reningsprocess.

Känslor fungerar som vårt väsens motor, de för oss framåt och får oss att komma i kontakt med oss själva, de vi är på djupet. Och de är vägen till att också få fördjupad kontakt med andra.

Är det rimligt att på en glädjens påskdag skriva om tårar? Ja, det tycker jag, för det här är befrielsens dag. Och tårar som ger uttryck för äkta sorg kan vara uppståndelsetårar. Förlösande tårar som banar väg igenom. Känslan hör samman med kärlek – att vi är älskande människor, och att det gudomliga är älskande i oss. Tårarna, om de så är synliga eller osynliga, står för en väg. Det handlar om befrielse, att lämna det gamla och hjälpa oss att se verkligheten i ett nytt ljus.

Många har följt berättelserna efter terrorattentatet i Stockholm förra fredagen. Någon beskrev just tårarna som uppståndelsetårar. Tårar som i smärtan kan tyckas grumla blicken och beskära synfältet men som samtidigt bryter ljuset på ett nytt sätt. I oskärpan de skapar ser vi varandra djupare och klarare. Konturerna av det vanliga blir suddiga – men våra inre börjar se med en annan skarpare klarhet som ger kontakt, som gör att blickar kan mötas och hjärtan öppnas. Mitt i det hemska föddes medkänsla, nära mellanmänskliga möten och ny vänskap.

Påskdagen handlar om en livsavgörande, sällsam kraft som genomsyrar allt men som inte alltid är lätt att möta. Det är samma gudomliga kraft som får blommor att bryta upp genom asfalt. Samma kraft som finns dold i stillsamma tårar över någon vi älskat. Den är en rörelse på väg mot ny mening.

Nu säger jag till mig själv igen, och till dig: Kristus är uppstånden!

Ett jobb är så mycket mer än ett yrke

”Vad jobbar du med?” – En fråga som kan kännas som ett slag i magen. Frågan ställs i alla möjliga sammanhang i vårt land. På fester och bjudningar, när vi träffar vänners bekanta och när vi fyller i blanketter. Yrkesrollen tycks vara långt djupare förankrad än våra andra egenskaper, intressen och drivkrafter.

Lönearbete och yrkesroll är fundamentala identitetsmarkörer i vårt sociokulturella liv. Samtidigt står många utanför arbetsmarknaden och fler och fler har mångskiftande yrkesroller.

För den som inte har ett lönearbete eller för den som inte vill låta yrkesrollen ta för stor plats, kan jobbfrågan vara minst sagt besvärlig.  Det är synd att de sociala koderna främst ska knäckas genom denna eviga fråga. Som om bara vi nosar rätt på varandras sysselsättningar så har vi bilden klar – den andre blir placerad i ett fack i våra hjärnor och världen blir mer hanterbar.

Men tack och lov är världen större, och det märks, inte minst i Malmö. Förutom att många nya jobb har skapats den senaste tiden ser vi idag också en utveckling där vi söker alternativ till yrkesrollen som enda identitet. Informella kompetenser uppgraderas alltmer och många människor hittar identiteter genom andra forum och uppgifter.

I en värld som ibland tycks hård, förenklad och fördummad, märks också positiva krafter. Människor som engagerar sig, som med eller utan lönearbete vill vara med i rörelser som bygger meningsfulla sammanhang. Jag tror vi har en tid att vänta då föreningsliv, politiska och sociala engagemang kommer att öka stort. Vi är inte gjorda för att bara tänka på oss själva och egen vinning även om inbyggda försvarsstrategier kan göra murarna höga mot omvärlden. I det som ger mening, känsla av sammanhang och att vara levande, behövs nyfikenhet, viljan att dela och ge till andra.

I år uppmärksammas att det är 500 år sedan reformationen, då traditionen berättar att Martin Luther spikade upp de berömda teserna på Slottskyrkan i Wittenberg. Luther protesterade mot dåtidens korrupta maktordning och påpekade att varje människa är fri och ansvarig och behöver inte köpa sig sitt värde eller sin tillhörighet – varje människa har ett värde och är älskad, punkt. Han poängterade också att alla människor har ett uppdrag – att vi alla är kallade till olika uppgifter för andra människors skull. Vi har uppdrag som är långt mer djupgående än yrkesroller eller lönearbeten. Det handlar om att alltid försöka lyfta och hjälpa den medmänniska vi möter.

Hela Malmö vittnar om en förändrad syn på arbete. Arbetarstaden som blev en ungdomsstad och som snart får ett eget universitet. Staden med svårigheter och enorma utmaningar, staden där innovationer föds och kärleken flödar. Just här har vi möjligheter att fördjupa människosynen och skapa spännande möten i korsningarna mellan våra olikheter. Just här kan vi se större än yrkesroller och arbetslöshet och söka nya vägar som både skapar mening, bygger välfärd och bidrar till ökad hälsa. Det är ett jobb, ett uppdrag, som är mer genomgripande än att bara gå till jobbet.

Den 27-28 april hålls den nationella konferensen Samhälle & Existens på Slagthuset, där temat är ”Arbete – som utmaning och resurs, hot och möjlighet”. Anmäl dig här, senast 31 mars! http://svenskakyrkanmalmo.se/om-oss/samhalle-och-existens-2017/

Kom också ihåg 20-21 maj, då Malmö stad och Svenska kyrkan uppmärksammar reformationen med festligheter på och kring Stortorget!

Att skriva på låtsas

Min lille son genomgår en speciell fas. Han påstår att han bara kan somna om jag sitter bredvid och arbetar. Han säger: ”Du ska sitta och skriva på din dator pappa.”

Han gillar att höra de dämpade knapptryckningarna när jag skriver på laptoppen. Skärmens nedtonade ljus fungerar som en behaglig nattlampa. Där sitter jag i mörkret och smattrar lite planlöst på tangenterna samtidigt som jag lyssnar efter om han somnar.

De första kvällarna satt jag och låtsasskrev, i början lite för ivrigt och tillgjort. Jag blev direkt genomskådad och fick försöka låtsasskriva lite mer naturligt. När jag tröttnade började jag i smyg titta på lite ljudlösa nyhetsklipp, men ljusflimret avslöjade mig direkt. ”Du ska inte titta på TV pappa, du ska ju skriva.” Det blev till att återvända till låtsasskrivandet.

Nu sitter jag här igen som en låtsasskrivande fåntratt. Inte förrän nu har det slagit mig att jag ju faktiskt kan skriva något på riktigt. Om nu detta är något på riktigt? Jag hör att min son ännu inte har somnat, han bevakar varje tangenttryckning. Att skriva på riktigt verkar trots allt vara den bästa sovkuren.

Så passa på att läsa nu, denna riktiga text, med helt vanliga bokstäver och ord. Kanske är den mer meningsfull än det jag tidigare kvällar åstadkommit: ”fjsf jsifjsihfoufousd snf sfjspj ajsf maösfmak jpasif pasf”. Skillnaden kan vara hårfin.

Nu har han somnat.

En lång kärleksrelation är över

Det har inte alltid varit lätt, men kärleken var stark från början. Den har burit igenom alla år, men nu är det slut. Tacksam och tårögd tar jag farväl. Det är dags att gå åt olika håll.

Jag var 20 år när vi träffades och det stöd du har gett mig har varit ovärderligt. Utan dig hade jag haft svårt att utvecklas, jag hade inte fått möjlighet att ta vara på mina gåvor. Jag investerade tid, kraft och allvar tillsammans med dig och du gav mig mat, husrum, lugn och ro att öppna mig för nya världar.

Nu är vår långa kärleksrelation över. Jag tackar dig för allt, mitt älskade studielån! Nu är det färdigt, nu är det slut, nu är vi kvitt.

Tänk om Olof Palme hade saknat mod och skicklighet i början av sin karriär, då hade det inte blivit mycket till studier för mig ett antal decennier senare. Den unge riksdagsledamoten Palme var i början av sextiotalet ordförande för den studiesociala utredning som då genomfördes. Han stod på sig i sin övertygelse om studiemedlets vikt för jämlikhet, utveckling, välfärd och demokrati. Han lyckades som få hantera motståndarna. För motståndet fanns, både i oppositionen men också inom det egna partiet. Reformen genomfördes 1964.

När jag idag hälsar på vänner i USA eller i Tyskland blir det extra tydligt för mig vad vårt studiemedelssystem betyder. I dessa länder är ungdomars studier helt avhängiga föräldrarnas ekonomi, precis som det var i den gamla upplagan av det svenska klassamhället. Jag minns min tårögda moster vid min prästvigning. Hon var så glad och stolt över mig. Samtidigt lyste hennes stora sorg igenom över att hon aldrig fått chansen att studera. Hon var tvungen att börja arbeta direkt efter den sjuåriga folkskolan, trots läshuvud, begåvning och upplevelsen att vara ämnad för ett uppdrag som kräver högre utbildning.

Så nu tackar jag er som gått före, kämpat, offrat er och berett mark. De demokratiska samhällssystemen är inte självklara, de måste värnas, upprätthållas och ständigt reformeras. Jag önskar nytt mod och stor skicklighet inför de nya studiesociala utredningar som idag behöver genomföras.

Jag är uppvuxen i ett hem utan böcker. Glädjen av att läsa tog sålunda lång tid att erövra. Utan statens utsträckta hand hade jag nog snabbt tappat modet. Därför har varenda krona jag lånat och återbetalat upplevts som en stor gåva. Jag har fått tillgång till kunskap, reflektion och fördjupning och förhoppningsvis har jag kunnat ge och dela med mig av mina förvärv till andra i mina olika uppdrag. 

Tack älskade studielån. Tack för allt.

Har du en minut?

Tiden bara går och går och går oavsett vad som sker. Den är helt oberörd av vad som händer eller vad vi upplever. Gryning och skymning oavsett. Klockan tickar obarmhärtigt på. Ger inga uppskov, tycker inget, vill inget.

Ändå fixerar den oss så lätt. Vi måste ju relatera till klocktiden eftersom den utgör en struktur för hela vårt samhälle. Den mäter ålder, delar in veckor, reglerar ledigheter och hjälper människor att stråla samman. Vi vet att vi inte har all tid i världen, sekunderna är begränsade. Vi har ansvar, olika förpliktelser som vi gemensamt strukturerar med hjälp av klockor och almanackor.

Men det är inte själva tiden, sekunderna som tickar fram, som gör livet. Tiden läker inga sår. Det är vad som sker innanför tidens ramar som kan skapa mening. Livet är större, rikare och djupare än vad klockan är slagen. Djupt inom oss vet vi att hur vi än planerar, bestämmer, drömmer, hoppas och längtar, så är allt vi har på ett sätt bara just nu.  Det är nu vi får möjlighet att leva.

I Bibeln talas det om tid på lite olika sätt. Klocktiden som tickar kallas på grekiska chronos. Det är planeringen, dagar, sekunder, månader och år. Men så talas det också om en annan slags tid som kallas kairos. Det är en tid som inte lika lätt kan mätas utan som handlar om ett tillstånd bortom tid och rum, om hur liksom tiden står still. Kairos är ögonblicket, närvaron, upplevelsen att vara ett med verkligheten. Som att vara uppfylld av kärlek, närhet och evighet. Det är en tid där klockans betydelse bleknar för en stund och något djupare och djupt meningsfyllt bryter in och tar plats.

Om vi reflekterar våra kairoserfarenheter kan vi säkert också påminna oss om hur vi vuxit, utvecklats, förlåtit och läkts. Det går att öppna sig för livet mitt bland alla sekunder och minuter.

Nu är evighetens mysterium närvarande, just nu denna sekund. Så flätas vår tillvaro ihop – vår tid – med det gudomliga nuet.

Tolkning pågår!

Idag publicerades ett nytt avsnitt av podden Tolkning pågår. Jag samtalar med Sinikka Neuhaus, teologie doktor i kyrkohistoria och utbildningschef och biträdande prefekt vid institutionen för utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. Det var så roligt att samtala med Sinikka. Med sin begåvning, rika kunskap och varma humor gick tiden så snabbt att avsnittet blev på håret för långt. Men det kan det vara värt eftersom Sinikkas reflekterande är som att lyssna till någon som verkligen har sina teologiska mätinstrument riktade mot omvärlden.

Vi tar i samtalet avstamp från den föreläsning Sinikka höll vid Lunds stifts teologdag i förra veckan: ”Reformationens broar till vår tid – om minnen, mening och handlingsmöjligheter”.

Lyssna gärna på samtalet i Tolkning pågår. Det blev ett samtal som handlar om evangelisk frihet, om varför det kan vara livsbejakande att underkasta sig knastertorra texter. Vi samtalar om utbildning som ett vidgat begrepp och om hur vi står inför en pedagogisk utmaning där vi kan hämta inspiration från jazzmusikern och den konstnärliga improvisatören. Vi talar om glädjen av att vara nära en människa som upptäckt något – någon som lever med erfarenheter av mysteriet och livets djupa hemligheter…

Förra veckan samtalade jag även med Svenska kyrkans forskningschef, docenten Cecilia Nahnfeldt. Det var också ett mycket varmt och innerligt möte. Vi utgick från Cecilias bok, Luthersk kallelse – handlingskraft och barmhärtighet. Det blev ett samtal som handlade om kallelsebegreppets olika perspektiv, om nåden som grund för allt, om att ge och bära, om att få och om att bli buren – i frihet och ansvar för varandra. Vi samtalade även om hur vi kan leva mitt i livets alla vedermödor och vikten av att ”provtänka”. Vi berörde demokrati, jämlikhet och genusperspektiv. Kallelse är inte en individualistisk förmån utan ett mänskligt uppdrag: Att möta andra.

Cecilia Nahnfeldt var också inbjuden som föreläsare vid Lunds stifts teologdag förra veckan.

Lyssna på de aktuella avsnitten här:

Sinikka Neuhaus http://tolkningpagar.blogspot.se/2017/02/reformationsdagen-sexagesima.html

Cecilia Nahnfeldt http://tolkningpagar.blogspot.se/2017/02/bonusavsnitt-med-cecilia-nahnfeldt-om.html

Tolkning pågår är en teologipodd för dig som är intresserad av tolkande samtal. Att lyssna på samtalen kan vara en hjälp i predikoförberedelsen för präster, men samtalen kan också avlyssnas av den intresserade i allmänhet – av vem som helst som tycker om att fundera utifrån teologi, filosofi, samhälle och existens. Kort och gott: den som är intresserad av tro och liv.

Varje poddavsnitt är ett samtal mellan två eller fler personer. Tillsammans pratar vi oftast om söndagens bibeltexter. Vi försöker förstå vad texterna vill säga och vad de kan betyda för oss idag. Vi stannar upp, låter texten och samtalet få ta tid och plats. Vi skyndar inte till slutsatser och flyr inte undan det svåra, men vi försöker undvika förenklingar och färdiga svar. Vi vill gräva, brottas och glädjas.

Podden leds av sju präster i Svenska kyrkan. Det är Clara Nystrand, Ola Fornling, Ida Wreland, Anders Blomquist, Lisa Vinsander, Jonas Persson och undertecknad.

Välkomna!

http://tolkningpagar.blogspot.se/

Albin Tanke

Har du gått på bluffen?

Ett av vårens hetaste ämnen i kultur- och samhällsdebatten är synen på lönearbetet och dess roll i samhällslivet. Det nya filosofiska tv-programmet Idévärlden, som hade premiär förra veckan, tog upp frågan om arbetslivet har spelat ut sin roll och nödvändigheten av att utveckla helt nya synsätt för att hantera både produktion, tjänster och för att samtidigt bättre kunna möta det mänskliga livets djupaste behov.

I samtalen kring arbete ligger alltid frågan kring livets mening – nåd, tjänst, kallelse, om att leva eller överleva, om att ge och få. På så sätt är arbetsfilosoferna också teologer i alla högsta grad.

Den antike filosofen Aristoteles ansåg att alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet. Idag ska jobbet förverkliga oss på alla fronter. Men tänk om allt det många sysslar med på dagarna bara är en bluff? Se programmet här.  

I söndagens politiska veckomagasin Agenda i SVT togs frågan upp igen med särskilt fokus på Malmö.

Än en gång beskrivs Malmö som en stad som brottas med kriminalitet, stort bidragsberoende, trångboddhet och hög arbetslöshet.  Vi får i programmet möta 21-årige Dzino Burjanskistad från Rosengård som beskriver hur svårt han tycker att livet är. Utan gymnasieutbildning är det snudd på omöjligt att få ett arbete man kan klara sig på. Men han får nu stöd och hjälp av organisationen Boost som drivs av den lokala fotbollsklubben.

Bilden av Malmö som en utarmad stad stämmer delvis, med betoning på delvis. För staden är verkligen delad. Det menar journalisten Lars Åberg, som också medverkar i programmet. Malmös ekonomi är usel och staden är beroende av det kommunala utjämningssystemet.  Fem miljarder kronor pumpas in varje år, en fjärdedel av stadens ekonomi. Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs dagblad, nyanserar bilden och pekar på att mycket av den förlorade goda ekonomin beror på industriavvecklingen och på pendlingen. Tusentals har arbeten i Malmö men bor i kranskommunerna, vilket gör att Malmö inte får del av skattepengarna. Heidi Avellan menar att Malmö beskrivs på tok för ensidigt. I Malmö finns framtidshopp, en ung befolkning, livskvalitet.

Kommunalrådet Andreas Schönström intervjuas också och beskriver hur segregationen alltid är närvarande i Malmö. Det finns inga förorter, staden består av intilliggande stadsdelar med helt olika förutsättningar.

Själv minns jag min uppväxt i en ganska välbärgad stadsdel i Malmö. Hundra meter från vår favoritlekplats fanns en cykelviadukt som ledde till en annan stadsdel, icke så välbärgad. Jag åkte aldrig under denna viadukt under hela min uppväxt trots att vi ibland kunde höra glada skratt och musik från andra sidan. Våra föräldrar satte gränserna och vi lärde oss successivt att vara nöjda inom det egna territoriet. Vad har jag missat och vad har jag möjligtvis skyddats ifrån? Många av oss som växte upp i mina gamla kvarter har tack och lov fått göra livsavgörande och gränsöverskridande resor lite senare i livet.

För hälsa, gemenskap, utveckling, meningsskapande är arbetslivet helt centralt. Vad gör vi då när arbetet inte längre är vad det har varit? Hur är synen på arbetet också en djup teologisk fråga?

Välkomna till en nationell konferens som i år ska behandla arbetes roll i samhällslivet: Samhälle & Existens, Slagthuset i Malmö den 27-28 april. Boka nu! Platserna går snabbt åt… Bland de medverkande finns just Heidi Avellan och Andreas Schönström. Men ni kommer också att möta Marika Lagercrantz, Eva Hamilton, Balqis Lamis Khattab, Vlora Makolli, Douha Kermani, Claes Elfsberg, Marianne Rundström, KG Hammar, Roland Paulsen, Ebba Witt-Brattström, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Kent Wisti med flera.

Se programmet i sin helhet. 

 

Julefrid och terrordåd – hur ska vi orka leva fria?

Med kärlek och omsorg byggs varje år de tyska julmarknaderna. Människor gläds och njuter av högtiden när de umgås, äter, lyssnar på julmusik och dricker glühwein. Barnens ögon tindrar och speglar alla de kulörta lyktorna och just vid den här tiden får många vara uppe lite längre för att vara med om detta särskilda.

Mitt i glädjen och julefriden plöjer plötsligt ondskan fram, oväntat och oberäkneligt. Tolv människor dör och ett femtiotal skadas när en lastbil kör rakt in i marknaden. Plötsligt har allt det vackra och mysiga som människor omsorgsfullt skapat förvandlats till kaos och skräck. Omkullvälta julgranar, krossade julklappar och smutsigt glitter är allt som finns kvar.

Scenerna som utspelades i Berlin i gårkväll är svåra att ta in. Bilderna som sprids över världen blir på ett märkligt sätt dubbelexponerade. Precis bakom julmarknaden står den sönderbombade kyrkan kvar som ett minne av att terror och död ägt rum på denna plats förut.  Tar det aldrig slut?

Angela Merkel har just talat och uttryckt sin sorg samtidigt som hon uppmanade oss alla att våga leva fria. Det onda kommer fortsätta att finnas mitt ibland oss – och mot smärta, död och vansinne finns inga försäkringar. Hur ska vi då orka leva som fria i detta liv?

På bilderna av den drabbade julmarknaden på Breitscheidplatz där den bombade Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche syns i bakgrunden, syns också den kyrka som byggdes i sorge- och försoningsarbetet efter andra världskriget. Ett sätt att inte förneka smärtan var att behålla det som var skadat samtidigt som det nya och hoppingivande byggdes alldeles intill.

Min önskan i juletid är att vi kan ta till oss detta fredsrike som snart firas. Att det mitt i vår sargade värld öppnas för en annan ordning som går djupare än rädsla, skräck och hämnd. Gud ligger nyfödd och värnlös framför oss och kan inte skydda sig för onda avsikter.  Men detta barn kan hjälpa oss att orka leva fria, fast att vi aldrig har några garantier. Vi kan så försöka bära freden vidare till andra och med omsorg och kärlek försöka bygga upp nya fester och julmarknader som vill fira och markera julens kontroversiella budskap – att med tillit kunna leva fria och öppna i en värld som är oberäknelig och svår.

Bottna i nåden inför julen

I takt med att julstressen skruvas upp behöver jag bottna i mig själv. Bottna i det liv jag har – det liv jag får ta emot.

Jag minns när jag var sju år och skulle lära mig att simma, så rädd jag var. Det var viktigt att kunna nå botten med tårna, eller åtminstone veta att så fort jag behövde det, skulle det gå att sätta ner foten så jag kunde känna bassängbotten. Ju tryggare jag blev, desto mer sällan behövde jag botten till hjälp för att våga simma. Det var som om något sa till mig att det går bra trots rädslan. Jag bottnade ju inom mig och kunde lita på att det bar. Det gav mod och tillit.

Att bottna i sig själv är att lita på att livet bär. Det är att öppna för det gudomliga och de gåvor vi har att förvalta. Att bottna i sig själv är som att växa i sin egen kostym och bättre kunna relatera till oss själva med alla brister och tillkortakommanden, möjligheter och gåvor. Jag behöver inte slå knut på mig för att orka, snarare acceptera det jag inte orkar och be om hjälp. Snarare utmana mig själv genom att lugna mig istället för att pressa på ännu mer.

Det går att släppa taget om bilden av sig själv, och falla rakt ner i det egna jaget. Det håller.

Mitt i stressen är en bra tid att försöka bottna. När många i vinterkylan springer omkring med uppdragna, spända axlar och duktigt prickar av alla ”att göra”-listor, glömmer vi lätt att nåden är viktigast.

Att bottna i nåden kan skapa mod att öppna blicken mot omvärlden och de människor som i dessa dagar behöver vår nåd och frid. Det är tid att ta spjärn mot botten för att få fart på medmänskligheten. Det går att utmana rädslor, släppa in tryggheten och ge vidare av den.

Så vill jag försöka bottna i nåden. Inte bara för mig själv, utan för världens fred.

Den 21 december anordnas en seminariekväll kl 19.00 i S:t Johannes kyrka i Malmö med bland andra Lars H Gustafsson, KG Hammar, Elisabeth Gerle och Hanna Scott. Temat är ”Låt barnen fira jul i fred!” och kommer att handla om vad som nu händer med de papperslösa? Vad händer med ett samhälle utan fredade zoner? Och hur kan fredsbudskapet bära även efter julens helger? Håll utkik efter mer information kring evenemanget samt hur vi alla kan vara delaktiga i ett viktigt upprop nu i jul. 

Nu ryker clownerna

Igår såg jag en clown i Slottsparken när jag var ute och sprang. Pokemonletarna har ersatts med GB-gubbar. Jag har aldrig sprungit en mil så fort.

En clowninvasion har drabbat samhället. Men sina överdrivet glada miner sprider de skräck bland stora och små. Flera har gripits då de hotat, rånat eller försökt kidnappa människor. McDonalds ledning har rekommenderat sina restauranger att ligga lite lågt med Ronald ett tag.

Jag har aldrig träffat någon som är odelat positiv till ett clownansikte. Varför är de så läskiga? Borde man inte bara bli glad av den leende, rödmålade munnen?

Nu är det inte min mening att tala illa om den konstform som clownartister utför, det jag menar handlar särskilt om den stela clownmasken. Det finns inget liv i ett sådant ansikte. Den fixerade, statiska minen saknar djup och rörlighet utan minsta tecken på hopp. Den är självklar, enkel och platt och det går inte att ana några avsikter. Hu! Inte konstigt att skräckfilmer älskar detta tema.

Varför dyker clownmaskerna upp just nu?  Är detta ett sätt att hantera och förstå en värld som håller på att tas över av ondsinta och själsligt stelopererade clowner? Ger detta fribiljetter till att göra vad man vill bara man gömmer sig bakom ett garvande ansikte?

Jag tror att clownmasken är vändpunkten. Att maskerna överhuvudtaget åkt på avslöjar den djupaste rädsla att möta sig själv och låta andra se vem man egentligen är.  Att åsamka andra den smärta man inte själv klarar av att erkänna är symtomatiskt. Clownmasken är det sista vi sliter av oss innan vi faller i gråt och möter livet som det är med det öppna, nakna, avslöja(n)de ansiktet.

Det mänskliga nakna ansiktet kan upplevas farligt eftersom det är så sårbart, det är där vår livskälla syns, det är där känslorna avspeglas och vi kan ana något djupare än vad vi själva förstår. I en levande människas ansikte syns det onämnbara. Där skymtas erfarenheter, spår av sorg, lek, glädje, längtan, ångest och lycka. Inget av detta går att peka på, ansiktet avspeglar det fördolda och är som en port mot Mysteriet. Djupet, rörligheten och det dynamiska som ansiktet bär är en gåva att få möta.

Den Andre blir i ansiktsmötet ett subjekt som bär en inre värld som är större än vad någon intellektuellt kan begripa. Genom ansiktet kan det gudomliga anas. Där lever hoppet, och det sprids när vi ser mot varandra.

https://www.youtube.com/watch?v=XYwZosU9B80