december 2012

Ni visas månatligt arkiv för december 2012.

 

 Trygghet i Guds närvaro är egentligen det tecken som vi behöver i våra ständiga uppbrott till nya utmaningar. Inför det nya året är det på det sättet. Vi ber om att Gud skall vara med oss i det okända och nya – vår tid som vi får!

Mycket kretsar ju kring begreppet tid .

Vi tror att vi kan ruta in allting i den begreppsvärlden. Arbetstid, fritid. Ta vara på tiden och ”Leva livet”!

En sådan här dag – årets sista dag – kan vi lätt känna en slags oro och ångest över vad tiden står för. Ännu ett år har förflutit och vi tänker över vad 2012 har inneburit. Har vi utnyttjat tiden rätt eller har vi kastat bort en massa minuter, dagar och veckor med oväsentligheter.

Vad är då väsentligt?

Ett enkelt, men viktigt, svar på den frågan är att man aldrig vet det förrän efteråt. Hur man än planerar för att utnyttja tiden rätt, så hamnar man säkerligen i den situationen att man upptäcker hur fel man gjort. Tänk om jag gjorde så istället – då skulle allt ha varit annorlunda nu.

 

Det väsentligaste är dock att lämna tiden i Guds händer – det kan innebära att anförtro sitt liv i ett större sammanhang.

 

Det är så lätt gjort att man använder tiden som en undanflykt eftersom det försvarar människans oförmåga att hinna med att utnyttja tiden på rätt sätt.

Vi ber om att Gud skall använda sig av oss på ett sådant sätt att det blir till största möjliga glädje för oss själv och vår omgivning. Inte något försvar för vad vi inte hinner med eller vad vi slänger bort – men en bön att vår tid skall användas på ett sådant sätt – i ett större sammanhang – att ”någon enda liten människa kan tacka Gud för mig”.

En dikt som genom åren har betytt mycket för mig kring nyåret är

Nils Bolanders ”Ett ark papper”

Jag såg ett pappersark fullskrivet med bokstäver och ord.

Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.

Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.

Jag läste och upprördes i mitt innersta.

Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?

Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?

 

Då såg jag med ens vad det var

och rodnade av blygsel och skam:

Det fullskrivna arket var mitt gångna år.

Jag själv var den klene skrivaren,

mästaren till klottret och kråkfötterna.

Och längst ned på sidan

hade en mäkta sträng lärare skrivit

med rödaste blod

ett rättvist betyg: Underkänd!

 

I samma stund skymtade jag en hand,

som räckte mig ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark,

och förnam en röst som sade: Skriv!

Det vita arket var mitt nya år,

och handen och rösten var den stränge lärarens

som givit mig ännu en chans

före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.

 

Då föll jag på knä

- en skamsen liten skolpojke-

och bad:

Herre, du stränge men rättvise lärare!

Inte en bokstav vill jag skriva

utan att du håller i pennan,

inte en mening

utan att du formar den,

inte ett skiljetecken

utan att du godkänt det.

 

Som dånet av ett starkt tordön

och bruset av väldiga vatten

nådde mig då hans röst:

Skrivare, skriv!

I en starkare hand har du utlämnat din penna.

Nu är du äntligen mogen

att skriva en godkänd sida.

 

Och fylld av en outsäglig trygghet

präntade jag de allra första stavelserna

på det nya arket:

Se, han gör allting nytt!

En pennfjäder i den Store Skrivarens hand

vill jag vara.

Skrivare, skriv!

 

Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!

O, att han ville ta ett fast grepp om mig

och med sin levande ande

skriva en outplånlig skrift,

ett Kristus-brev, i mitt liv

för bröderna att tröstas, stärkas

och förnyas av.

 

Så att någon enda liten människa

kunde tacka Gud för mig.

Nils Bolander

 

Jag önskar alla en av Gud rikt välsignat GOTT NYTT ÅR!

Jag har fått denna julhälsning och delar den här:

Fyra ljus brinner i adventsljusstaken.

Det var tyst, så tyst att man hörde hur ljusen började tala.

 

Det 1:a ljuset suckade och sa: ”Jag heter fred. Mitt ljus lyser, men det är ingen fred på jorden.

Människorna vill inte ha mig.”

Lågan blev allt mindre och till slut slocknade det helt.

 

Det 2:a ljuset fladdrade och sa: ”Jag heter tro. Men jag är överflödig. Människorna vill inte veta av Gud. Det är ingen mening med att jag brinner mera.”

En vind blåste genom rummet och ljuset slocknade.

 

Dämpat och förtvivlat sa de 3:ljuset: ”Jag heter kärlek. Jag har ingen kraft för att brinna.

Människorna ställer mig åt sidan. De ser bara sig själva och inte de som de borde älska.”

Lågan fladdrade till och sen var även detta ljuset släckt.

 

Då kom det in ett barn i rummet. Det tittade på ljusen och sa förvånat: ”Ni ska ju brinna och inte slockna.”

 

Då gör sig det 4:e ljuset påmind och säger: ”Frukta ej. Så länge jag brinner så kan ni alltid tända dem andra ljusen.   Jag heter hopp.”

 

Och med hjälp av lågan från det 4:e ljuset tänder barnet de andra ljusen igen.

 

 

 

 

Författare: okänd

Översättning från tyska: Sigrid Schugk med dottern Susann

Önskar alla läsare

 

En välsignad God Jul

och

Gott Nytt År!

 

 

I dagarna har de flesta av oss skrivet många julkort eller julbrev till gamla och nya vänner. Det är som om världen knyts samman med alla dessa hälsningar antingen genom vanligt brev eller med e-post-hälsningar. I dagarna får vi en sådan hälsning från Gud. Det heter Julevangeliet. Vi kan läsa hur det budskapet har nått fram till speciellt viktiga människor:

MARIA Den första som fick glädjebudet var den unga flickan Maria i Nasareth. Denna enkla människa blev en de viktigaste personerna i hela den kristna historien. Mötet mellan Gud och Maria blev till ett av allra viktigaste situationerna som visar på hur Gud kan komma med en fantastisk julhälsning till mänskligheten. Maria fick uppdraget att föda frälsaren Messias här på vår jord. I söndagens texter får Maria som Jesu mor visa på varje människas uppdrag att föda Jesus som räddaren och frälsaren för vår värld och varje människa.

HERDARNA Några andra som allra först fick reda på att Jesus verkligen var född på jorden var herdarna. Dom var mitt uppe i sitt vardagliga arbete att vakta fåren. En yrkesgrupp som hade en mycket låg levnadsstandard och ansöks stå mycket lågt i samhällets statusförteckning. Mitt i natten, i mörkret, tändes ljuset för dom och hoppet om en bättre värld. Det var ingen tillfällighet att det just var dessa fattiga herdar som fick julhälsningen direkt från änglarna i himmelen. Det är så Gud ser på oss alla. Det är inte några speciellt utvalda mäktiga personer som får ta emot det vackraste och dyraste julkortet. Gud skickar med sin kyrka ut denna hälsning till hela världen: ”Se jag bär bud till Er om en stor glädje – en glädje för allt folket. Idag har en frälsare fötts åt Er!” – det är den goda nyheten!

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest /
som gläder mest
den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt. (SvPs 645:1)

Många tror att Guds rike finns någon annanstans än i vår verklighet. Man söker sig bort ifrån livet istället för in i livet.

Det här veckan läser vi en liknelse som Jesus berättar om att Guds rike liknas vid en surdeg som man arbetar in i mjölet.

Det är viktigt vad som arbetas in i livet för att det ska vara gott och användbart. Det som ligger i jästen – eller surdegen – är en process, en inneboende egen kraft som arbetas in. En bearbetning av det liv som vi får av Gud. Men för att vara till nytta och glädje behöver det få lite rymd och spänst. Livet blir inte platt och innehållslöst utan fyllt av växtkraft. Men det är just en process. I relation till Gud kallas det för en skapelseprocess.

Som människor är vi med och är Guds medarbetare för att jobba för att himmelriket ska bli synligt och användbart för alla.

Ofta finns det så många undanflykter och en känsla av hopplöshet. Detta leder fram till att man inte är användbar och än mer att man inte har någon användning för tron på Gud. Det kanske t.o.m. är så att man tycker att det bara är att kasta bort, eftersom det inte är användbart!

Det som blir fel i ett sådant resonemang är att man tror att himmelriket eller Guds rike finns som en egen storhet någon annan stans. Sanningen är att Guds rike är så nära vår verklighet att vi bara behöver ta vara på det som finns nära oss: Vårda det frö som vi fått i dopet och kan bli stort eller räkna med Kristus som ger oss ständig ny kraft och finns med i vår vardagliga verkligen!

 

 

På söndag handlar det om ett senapskorn. Det är ett av de minsta fröerna men kan bli ett träd. Förutsättningen är att man sköter om det på rätt sätt:

  • Fröet      måste ner i jorden och planteras.
  • Det      behöver vatten
  • Det      behövs solljus
  • Det      måste få värme
  • När      det blivit en liten planta måste den skyddas och ”pysslas om”
  • När      det växer behöver det mer utrymme
  • Hela      tiden behöver den ansas för att främja tillväxt

 

Målet för det lilla fröet är att det ska bli till nytta. I Bibeltexten står det ”så att himlens fåglar kommer bygger bo bland grenarna” (Matt 13:32)

 

Det är himmelriket som liknas vid senapskornet. Himmelriket får planteras här på (i) jorden för att det ska bli synligt och tydligt. Gud vill komma till oss, och han gör det med Jesus som föddes här på jorden för att vi skall förstå vem Gud är. När vi tar emot denna goda nyhet känner vi att det får ta plats. Det är viktigt! Vi vårdar på det sättet livet genom att varje människa tar emot detta frö i sitt liv. Varje människa behöver livets vatten, värme och solljus så att vi kan växa och mogna för Guds rike. Varje människa är viktig och livet måste skyddas och ”pysslas om”.

Det är så vi kan vara till nytta för varandra och det är så himmelriket får synas och ge människan hopp.