Hejsan alla!   Kanske är de min tur att blogga nu när bara 30 dagar kvarstår i Filippinerna, man kan knappt förstå att tiden har gått så fort faktiskt. I vår grupp har vi räknat ner dagrana längre, men ni tjejer därute har vell oxå hemlängtan ibland.

Vi är nu inne på vår andra del av utbyte. Vi befinner oss i urnidetta , ligger fyra timmar norr om manila. Här är våran hemförsamling och kyrkan kopplad till,den skola kallad ACTS? Vilket är en skola för teologistuderande, så kallde ”ska-bli-präster”. Jag bor hos våran companion dulce och hennes familj, medan bettina och caroline bor i grannhuset.   Våran första vecka här har varit bra. När vi anlände i måndags fick vi ett mkt fint välkommnande av ungdomarna. De hade gjort en dans, de sjöng och hade dekorerat snyggt med svenska flaggan och svenska  kyrkans symbol. De första dagrana har vi traffat massa familjer, deltagit vid bön förfamilj och hus. Men jag skulle säga att för mig var torsdag viktigaste dagen denna veckan….

GRATTIS TILL MIG! Klockan nio hade vi schema, vi skulle åka ut och kolla på de mindre kapellen kyrkan har för att en del har lång resa till stora kyrkan,men… Klockan kvart över väcktes jag av glad sång från en del av församlings ungdomar, bettina och caroline. De var så himla gulligt men gud så tidigtde var, dock är traditionen att man ska väcka vid tolvslaget. De hade varit okej för mig för då sov jag ej! Dagens aktivitet som jag redan nämnt var trevlig även om varken tjejerna eller dulce var med. Varje ny människa vi mötte sjöng för mig,vi åt hela dagen och alla såg mig som en jätte!   I lördags deltog vi i ett barnläger, de var ett 30 tal barn i åldrarna 4-12, planeringempn här är alltid facinerande men barnen verkade i alla fall supernöjda.Vi deltog med en fint planerad aktivitet, de var midsommarlekar. Att översätta och tolka kan alltid bli intresant, men barnen uppskattade. Vi har fått veta att perioden här ska vara just med fokus på barn. Därför deltog vi inte i mässan i söndags utan istället var vi en del av söndagskolan.   Skulle vilja stanna tiden, här om dagen när vi åkte runt till de olika kapellena så var de massa barnbdär som jag lekte med. Inga komplicerade eller nya leksaker behövdes, utan bara ett slitet plast brännbolls racke samt några. Just där vill jag stanna tiden, här fanns inga krav eller press på varandra. Barnen kunde bara lite engelska mrn vi behövde inte prata , vi bara skratta.  För skratt är språket för alla. Samtidigt som jag vill stanna för evigt i de ögonblicket så vill jag ändå dd inte, jag vill ta vara på allt som går alla sånna möten, de okomplicerade skratten och att uppleva många ögonblick. BNu kör vi tjejer! En månad kvar snart, ta vara på ögonblicken nu. De ska jag och så ses vi snart i kylan! På tal om vädret, vilket vi borde skriva mer om, vi är ju svenskar så snittar vi 30 grader varje dag. Tråkigt dock att de är för varmt!   Magandang Umaga Po Ida